Hösten 2006 fick Sverige sin första svarta statsminister

Kulturutredningen, vars resultat lades fram för ett par veckor sedan, återkommer gång på gång till den fattigdom som präglar ”kulturarbetares”, eller ”konstskapares”, liv. Samtidigt rapporterades det att ingen annan utredning någonsin har samlat en så stor publik vid sin presentation. Presentationen skedde klockan 10.00 en vanlig torsdag.

Om så kallat vanligt folk, med sina grova värderingar, läste tidningens kulturnyheter, skulle de antagligen ana ett samband mellan ”kulturarbetares” inkomster och det sätt de fördriver tiden på. Få är de arbetare, utanför fackföreningsrörelsen, som kan försörja sig på att ägna vardagarna åt att pimpla gratis Ramlösa i konferenslokaler, skulle de mumla.

Den typen av låga påhopp är ett exempel på det allt vanligare ”kulturföraktet”, med säkerhet ett huvudskäl till ”kulturarbetarnas” låga inkomster. Frågan är om vår civilisation alls har en framtid, när sådan oginhet gör det är hart när omöjligt att överleva på att, till exempel, frysa in sig naken i en isvitrin, kissa offentligt, spela tossig och bli intagen på psyket, eller andra konstverk.

Det är vänligt av kulturutredningen att oroa sig, men antagligen för sent. Kanske måste vi acceptera att den västerländska civilisationen går mot sin död och att vi alla i framtiden kommer att tvingas försörja oss på de mest primitiva och barbariska sätt. Till exempel som revisorer, verkstadsarbetare eller skolade porträttmålare.

* * *

Jag har i många år försökt förklara för ett urval av riksdagsmän, ministrar och sakkunniga att ingen – vid sidan av en liten minoritet hallucinerande maniker – egentligen har minsta intresse av politik. De har varit för upptagna med att tråka ut oss för att lyssna. Då och då smittas istället vi av deras besatthet.

Så var det hösten 2006, då Sverige fick sin förste svarte statsminister.
Att en sonsonsonson till ”morianen”, cirkusdirektören och kannibalen John Hood blev Sveriges regeringschef, var inspirerande. Vår nation var äntligen multikulturalistisk och framför oss låg, rimligen, guld, rökelse och myrra.

Nu, efter två och ett halvt år med Fredrik Reinfeldt, har entusiasmen falnat. Inte ens Amerikas försök att följa Sverige i de färgade spåren lyfte humöret, mer än tillfälligt. Det har gått så långt att till och med politikerna själva har förlorat lusten till politik. En minister talar om ”skitår”, en annan om ”nationellt krisläge”. Överallt dessa arsenikvita ansikten och djupa, bekymrade veck mellan ögonen. Att ”Mona” inte vill ta över de ”skitår” och det ”krisläge” nuvarande regering administrerar, är uppenbart. Hon gör istället allt hon kan för att slippa att bli sittande med – ordvitsen oavsiktlig – Svarte Petter 2010.

Kanske är den kollektiva depressionen inom politikerminoriteten av godo. Någon gång måste de trots allt inse hur meningslösa deras liv är, även om det smärtar. Men när ingen vill ha makten, kan vem som helst vinna. Oron växer redan för att valet 2010 ska bli en framgång för de som vill hålla politiken vit och omintetgöra de multikulturalistiska landvinningarna. En del talar till och med om en ”hotande rasism”.

Jag tycker personligen att det är överord. Men visst vore det tråkigt, även för oss som inte sysslar med politik eller annan organiserad brottslighet, om vår förste svarte statsminister redan efter fyra år ersattes av en helvit kvinna från ursvensk ombudsmannaklass.

* * *

Ni, liksom jag, har med all säkerhet ägnat de senaste veckorna åt att diskutera vad som har skett med den mexikanska gränsön Bermeja. Den 80 kvadratkilometer stora ön försvann ”spårlöst” för tio år sedan. En teori är att havsnivån stigit på grund av växthuseffekten och dränkt den, en annan att CIA sprängt bort ön, för att säkra amerikansk ägo för oljetillgångar i närheten.

Båda dessa konspirationsteorier är förstås möjliga, men ganska tråkiga. Skurkarna är, i båda fallen, de gamla vanliga: kapitalister, amerikaner och välbärgade stadsjeepsförare. Min, betydligt intressantare, teori är att öns försvinnande beror på en kombination av Arkimedes princip och franska revolutionen.

Det hela är mycket enkelt: den jämlikhetsmani som föddes ur franska revolutionen har resulterat i att stora samhällsklasser, som saknar den självbehärskning som följer med god uppfostran, fått fri tillgång till mat. Resultatet har blivit vad som i dag öppet kallas en ”fetmaepidemi”. Därtill har utlandsresor, tidigare förbehållna de klasser som gjorde Grand Tour, blivit en ”rättighet”. Den lägsta kontorist tillbringar i dag en betydande del av året på Thailands stränder.

Vad tror ni händer, när detta enorma kollektiv av mänskligt späck, i jämlikhetens namn, sänks ned i världshaven?

Men det kommer väl ingen, ens i Mexico, att våga undersöka.