Därför lyckas asiatiska elever

Under lång tid har utbildningsideologer hävdat att utbildning bör ”fördelas” demokratiskt. För att underlätta detta har man tagit bort behörighetskrav och erbjudit studiebidrag. Man har emellertid inte velat ta itu med det faktum att det behövs vilja och ansträngning för att lära sig. Kaliforniens utbildningssituation visar detta på ett närmast övertydligt sätt.

Kalifornien har en befolkning på nästan 40 miljoner människor och utgör den sjunde största ekonomin i världen. Framgångsrika industrier är film, musik, elektronik, vinframställning och turism. Kalifornienborna är bildade, bor i en underskön del av världen och är pionjärer när det gäller ekologi. Trots denna goda situation sjunker utbildningsresultaten. Som i andra delstater i USA har myndigheterna försökt åtgärda problemet genom att minska antalet elever per klass samt införa skrivprojekt och tvåspråkig undervisning, men kvaliteten har ändå fortsatt att sjunka. Det kaliforniska exemplet visar hur väsentlig elevernas och familjernas inställning är för resultatet och hur olika etniska gruppers skiftande inställning till studier slår igenom. De eleverna som når bäst resultat är de asiatiska, sedan kommer de med europeiskt ursprung, sedan afroamerikanerna och sist de spanskspråkiga, i regel av mexikanskt ursprung.

De spanskspråkiga och de afroamerikanska eleverna är relativt lika i sitt sätt att tänka och handla. Som Robert Ketner Ream och Laurence Steinberg har visat tror de här eleverna att man får bra betyg om man är intelligent, ligger bra till hos lärarna och har tur. De nämner alltså inte betydelsen av att anstränga sig och de brukar inte öppna skolböckerna hemma. Både elever och föräldrar anser att det är viktigt med avgångsbetyg från high school, men de ser det som ett papper, inte som en viss mängd kunskap. Dessutom framstår avbrutna studier inte som speciellt negativt för eleverna. De känner till andra ungdomar som inte heller har gått ut skolan och vet att det finns sport- och musikstjärnor som blivit rika och berömda trots att de inte gått färdigt high school. Med andra ord påverkas eleverna av en antiintellektuell social miljö, förstärkt av teve. Fler spansktalande än afroamerikaner avbryter studierna.

De här eleverna byter skola uppseendeväckande ofta. Det finns enligt Ream skolor i Los Angeles där 35 % till 50 % av eleverna byter skola under läsåret därför att deras familj flyttar, därför att eleverna inte trivs eller därför att de har skolkat eller har uppfört sig illa. Detta betyder inte bara att vissa elever försvinner ur klasserna utan också att nya kommer till, nya som inte kan det som de andra eleverna lärt sig. Lärare och elever får börja om från början om och om igen, och på det sättet är det omöjligt att nå bra resultat.

För elever med europeisk etnisk bakgrund, som man skulle kunna kalla ”anglos” eller vita, är det grundläggande problemet att de ägnar sig åt så många aktiviteter att de inte har tid att studera. Steinberg sammanfattar tio års studier av 20 000 high school-elever med slutsatsen just att dessa ungdomar knappast kan sägas studera. Om de sover 7 timmar per natt, återstår 120 timmar av en vecka. Varje skoldag erbjuder i genomsnitt 6,5 timmar intellektuell verksamhet. Eleverna ägnar 25 timmar åt att äta, tvätta sig och transporteras. De deltar i det som kallas extracurricular activities, främst sport och musik, under 10-15 timmar per vecka, bland annat därför att sådana aktiviteter räknas som ett plus när de söker till college.

Dessutom tenderar de att arbeta 15 – 20  timmar per vecka, exempelvis med att sälja hamburgare. Det finns en lång tradition i USA att se positivt på att ungdomar arbetar bredvid studierna, ett synsätt som lever kvar sedan den tid då arbetet var ett sätt att finansiera studierna. Numera arbetar ungdomarna för att köpa märkeskläder och bilar. Eleverna ägnar sedan 20 – 25 timmar åt socialt liv som att tala i telefon, chatta, stå och prata på skolgården, sitta på kafé och gå på fester vid veckoslutet. De ser på teve 10 – 15 timmar i veckan. Steinberg kallar det för ett mirakel att de lyckas pressa in 5 timmars läxläsning i hemmet under veckan. De här ungdomarna tycker att det är viktigt att skaffa sig ett slutbetyg och de vill fortsätta på college, men det är inte någon katastrof att inte gå ut high school, även om deras föräldrar skulle bli besvikna. Eleverna känner en betydligt hårdare press att vara populära bland kamraterna än att få bra skolresultat.

De asiatiska eleverna är kineser, japaner, koreaner och vietnameser. Några kommer från familjer som är installerade i Kalifornien sedan länge, men de flesta är relativt nyanlända i USA. Att barnen är framgångsrika i skolan är det som betyder mest för familjen. Behövs det mer inkomster i familjen, föredrar föräldrarna att arbeta mer själva så att barnen kan koncentrera sig på sina studier. När det gäller skolresultat är målet att barnen ska få det högsta betyget i alla ämnen. Om de behöver extrahjälp för att uppnå det resultatet, är föräldrarna villiga att betala en äldre elev för att läsa med dem eller att skriva in barnen på en eftermiddags- eller veckoslutsskola. Om eleverna inte når det resultat de hoppas på, drar asiatiska föräldrar och elever slutsatsen att eleven måste anstränga sig mer.

De asiatiska eleverna deltar i sport- och musikaktiviteter, men inte alls i lika stor utsträckning som européerna. De ägnar dessutom betydligt mindre tid åt sociala aktiviteter än andra grupper. De försöker skaffa sig vänner som också är duktiga i skola och som de kan diskutera skolarbetet med. Elevernas mål är att komma in vid bra universitet. Deras studieframgångar är så stora att de nu får draghjälp av att lärare och elever ser asiater som intelligenta fastän inte alla asiater kan ha fötts med en extraordinär intelligens.

De här uppgifterna motsäger rådande utbildningspolitiska dogmer:
* Samhällets investering i skolan skulle vara avgörande för goda skolresultat och för social utjämning. Exemplet Kalifornien visar att investeringar inte ger avsedda resultat om inte elever och föräldrar anser att kunskap är viktigt och kräver av de unga att de verkligen anstränger sig.

* Hemmets utbildningsnivå antas avgöra om eleven lyckas i skolan eller inte. Nu visar det sig att en kinesisk familj utan utbildning är en bra studiemiljö för barnen om familjen drömmer om att deras barn ska bli framgångsrika i skolan och dra nytta av utbildningsmöjligheterna i det nya landet.

* Familjens ekonomiska nivå har setts som avgörande för elevens studieresultat. Ändå når barn med fattiga asiatiska föräldrar utmärkta studieresultat. Samtidigt har välbärgade familjer svårigheter att få sina barn att anstränga sig, bland annat därför att deras barn redan har allt de kan önska sig och inte kan se varför de skulle avstå från fritidsaktiviteter.

* Det har ansetts vara avgörande att vara infödd i landet i fråga. Nu visar det sig emellertid att det går bättre för nyanlända asiater än för ”anglos” och afroamerikaner. Dessutom går det något bättre för första generationens asiater än för andra generationens. Med andra ord innebär anpassning i det här fallet att ambitionsnivån sänks något.

* Att ha ett andra språk i hemmet har antagits vara en komplikation. Men det går alltså bättre för de asiatiska eleverna än för de infödda. De asiatiska eleverna brukar inte kräva att den amerikanska skolan ska ge dem undervisning i deras föräldrars språk. Ibland studerar de detta språk i veckoslutsskolor, men oftare vill eleverna studera matematik och engelska för att få högsta betyg i ämnen som är viktiga vid college. Tvåspråkig undervisning är främst förknippad med de spansktalande eleverna, som är den grupp som har sämst resultat.

* Föräldrar i västvärlden har under lång tid intalats att de kan överlämna uppfostran och utbildning till skolan, men den kaliforniska situationen visar betydelsen av föräldrarnas engagemang i barnens inlärning. Skolans kvalitet är viktigt men har ett samband med familjen, eftersom de föräldrar som intresserar sig för att det ska gå bra för barnen i skolan letar upp skolor som har bra kvalitet. De asiatiska föräldrarna väljer inte sällan bostadsort efter skolornas kvalitet. Skulle barnen ha otur och få en eller flera dåliga lärare, ser föräldrarna till att skaffa extraundervisning åt barnen för att reparera skadan. Dessutom brukar bra skolor erbjuda eleverna medstuderande som också ägnar sig åt studierna. Kamraternas beteende är en viktig faktor i tonåren.

I det kaliforniska exemplet kan man konstatera att de spansktalande eleverna som grupp halkar efter från första början och att gapet mellan dem och de andra ökar för varje år. Deras skoltid avslutas tyvärr inte sällan med att de lämnar skolan i förväg, inte med att de kommer ikapp. Detta är ett stort problem för eleverna själva, för familjerna och för samhället, eftersom de här eleverna som vuxna utgör en ökande andel av arbetskraften.

De spansktalande och de afroamerikanska eleverna är speciellt utsatta för risken att hamna i skolmiljöer som domineras av elever med ett antisocialt beteende. Idén att ingen ska utestängas från utbildning tolkas numera så att även elever med antisocialt beteende accepteras inom skolans ram. Andra eleverna känner sig inte trygga i skolan, eftersom hot och misshandel förekommer och tillhörigheter stjäls. Elever som inte accepterar skolans regler brukar också systematiskt utmana lärarnas auktoritet. Detta leder i sin tur till att undervisningen störs och gruppen inte går framåt normalt. Lärarnas psykiska och fysiska krafter tas i anspråk av ungdomar som egentligen inte studerar. Eftersom skolan för barn och ungdomar utgör den första organiserade kontakten med samhället, kan de unga få uppfattningen att samhället accepterar antisocialt beteende. Eleverna behöver en skola med klara regler för uppträdande och samtidigt krav på inlärning. Det gäller att förtydliga för elever och föräldrar att samhället menar allvar med skolplikten.

Det är också uppenbart att ”angloeleverna” inte har någon djup respekt för skolan, eftersom de knappast ägnar sig åt den. De är fysiskt närvarande men egentligen inte engagerade i inlärningen. De slösar bort studieåren med arbete för att få mer fickpengar och med fritidsaktiviteter av olika slag. Eleverna tillbringar sin mesta tid med icke-intellektuella aktiviteter. Enda sättet att få tillstånd en ändring är att ställa högre krav på studieprestationer och att också införa högre krav för att få börja på college. I Kaliforniens högprestigesystem med tio statliga universitet behöver en tredjedel av de studenter som tas in läsa stödkurser i engelska och matematik. En självklar förbättring är därför att kräva en betydligt högre lägsta nivå för att antas till college. Nuvarande system är dyrt, sänder fel signaler och sänker kvaliteten.

De asiatiska elevernas framgångar ställer också frågor till systemet. Eleverna och deras föräldrar använder skolan för att klättra socialt och ekonomiskt och lägger i första hand vikt vid det som är direkt nyttigt för karriären, vilket främst anses vara naturvetenskaper. Eleverna brukar sällan välja humanistisk eller samhällsvetenskaplig inriktning. USA kan komma att få en elit som inte bara har ett speciellt etniskt ursprung som skiljer sig från majoritetens utan också en elit som inte är djupt förankrad i landets kultur.

Exemplet Kalifornien ställer också frågan om USA är på väg bort från att vara ett invandrarland som fungerar som en smältdegel bland annat genom att alla barn växer upp med en gemensam kultur som de kommer i kontakt med i skolan. Kanske är USA snart ett ”ingenmansland” som ingen känner som sitt, ett land som alla antas ha rätt till men ingen har några skyldigheter mot. Kalifornien uppvisar speciella drag i form av illegal invandring, säsongsarbete och ryckig budgetprocess i delstaten men visar ändå tydligt att det innebär ett enormt slöseri att organisera och finansiera ett skolsystem och sedan inte se till att det respekteras. Investering i utbildning leder inte automatiskt vare sig kvalitet eller jämlikhet.

Varför är ovanstående information inte redan välkänd i Sverige? Ett skäl torde vara att samma pedagogiska trender varit starka i Sverige som i Kalifornien och att företrädare för den nya fria pedagogiken förstås inte har något intresse av att peka på problem med modellen. Det torde finnas betydande likheter mellan ”angloelevernas” situation och de svenska elevernas. När det gäller invandrares utbildning har det dessutom under lång tid varit språkforskare med intresse för flerspråkighet som uttalat sig och forskarna har sett som sin roll att försvara invandrare mot det mottagande samhället genom att kräva respekt för elevernas kulturella bakgrund. Man har understrukit hur svår elevernas situation är och inte påpekat att dessa skulle behöva arbeta åtskilliga timmar varje dag efter skolan för att få bra resultat, på samma sätt som de asiatiska eleverna gör i Kalifornien. Nu är emellertid en förskjutning på gång i Sverige från fokus på språket i hemmet till vikten av att utveckla elevernas svenska så att de klarar studierna, en lovande utveckling.

De allra flesta länder i världen sliter med att förbättra sin utbildningsnivå. Den väg man ofta har gått är att investera mer samt ändra organisationen av lärarnas arbetssätt. Ett material som visar att detta inte torde vara rätt väg är den så kallade McKinseyundersökningen som – i en studie baserad på material från många länder – visade att kvaliteten på lärarna är den väsentliga faktorn. Nu kan informationen från Kalifornien läggas till denna undersökning. Efter att ha tagit del av både McKinseyundersökningen och materialet från Kalifornien kan man konstatera att för att ett skolsystem ska fungera behövs att skolan lockar till sig intelligenta och engagerade lärare samt att skolsystemet är sådant att eleverna verkligen anstränger sig för att studera. Tänk att det behövs internationella studier för att komma till en sådan slutsats!