Nationalistisk våg sköljer över Japan

i yasukuni-templet sägs själarna till fallna japanska soldater och de fjorton mest ökända krigsförbrytarna vila. Fram till sin avgång för tre år sedan brukade premiärminister Junichiro Koizumi komma hit och be, trots vilda protester från Kina, Korea och USA. I presentboden säljs hjältebilder av den förre ministern. I anslutning till helgedomen ligger även Tokyos nybyggda militärhistoriska museum. Det blir ett häpnadsväckande besök.

Utställningarna ger uttryck för en minst sagt underlig attityd till Japans krigshistoria. Snart sagt alla militära konflikter som landet har varit inblandade i beskrivs som framprovocerade av kinesers och västerlänningars ”nakna imperialism”. Pearl Harbour sägs i grund och botten ha varit USA:s fel och om den japanska pakten med Hitlertyskland sägs ingenting alls. Hiroshimabomben skyndas hastigt förbi. Här och var i museet hänger dessutom målningar som romantiskt skildrar kamikazepiloternas dödliga uppdrag. Jag ser också en bronsplakett som påstår att självmordspiloterna bör ses som ett föredöme för moderna japaner.

Kontrasten mot andra militärhistoriska museer, till exempel Storbritanniens Imperial War Museum, är för att uttrycka sig milt rätt stor. Om man där vältrar sig i den koloniala skulden går man här för långt åt det andra hållet. På museet i Tokyo finns det inte ens en antydan om att Japan någonsin skulle ha gjort något fel, utan tvärtom slår man sig för bröstet. Författaren och ultranationalisten Yukio Mishima hade blivit stolt om han kunnat besöka utställningshallarna.

Att museet existerar och står kvar visar att de nynationalistiska strömningarna i det japanska samhället är accepterade av offentligheten. Det väcker frågan om den antinationella attityd och den ”masochistiska”, för att tala med ultranationalisterna, historiesyn som den japanska staten företräder i exempelvis utbildningssammanhang inte har sett sina bästa dagar, och om nationalismen inte är på väg att bli normen istället för undantaget i Japan.

Åtminstone två ytterligare förhållanden talar för en sådan utveckling. Det ena är att landets mest profilerade politiker i varierande utsträckning kan knytas till den här typen av idéer. Dit hör till exempel den nyligen avsatte premiärministern Taro Aso, Japans svar på George W Bush, enligt den brittiska dagstidningen Times. I samma läger finns hans företrädare Koizumi och Shinzo Abe samt Tokyos kontroversielle men djupt folklige borgmästare, den konservative författaren Shintaro Ishihara. Alla har de handlat och uttalat sig på sätt som markerar en politisk-filosofisk gemenskap med nynationalism, och då inte minst på utrikespolitikens område. Flera av dem har kritiserat japansk pacifism och efterlyst en mer självsäker attityd mot de asiatiska grannarna och omvärlden i allmänhet.

Det andra som gör det troligt att den japanska nynationalismen överlever den närmaste tiden är att vänstern i Japan kan vara i färd med att alliera sig med detta slags tänkande, vilket i så fall skulle betyda att i stort sett all politisk tankeverksamhet får ett nationalistiskt inslag. Den nyvalde premiärministern Yukio Hatoyama, ledare för det vänsterinfluerade DJP, har redan talat om att vända sig bort från globaliseringen och att återvända till det lokala.

Ttetsuya takahashi, en tweedklädd professor i politisk filosofi vid det ansedda Tokyouniversitetet och expert på japansk nationalism, svarar intresserat när jag för ämnet på tal. ”Vi kan mycket väl komma att få se en nynationalism som kommer från vänster”, säger han. ”Den lär i så fall ta sin utgångspunkt i Japans relation med USA. 75 procent av alla amerikanska flygbaser i Japan ligger vid Okinawa och trots att invånarna där vill flytta dem händer det inget. Japanska regeringar har också haft en okritisk inställning till USA, vilket skulle kunna underblåsa en typ av vänsternationalism som inte har funnits sedan 1950-talet.”

När det blåser nynationalistiska vindar i militärt starka länder som Kina eller Ryssland finns det goda skäl att bli oroad. Men hur ska man förhålla sig till det som nu händer i Japan? Det är onekligen inte helt oproblematiskt att bilden av det historiska Japan och dess krigsäventyr tecknas i ett rosigt skimmer. I det sammanhanget kan man särskilt ifrågasätta skönmålandet av de japanska kamikazepiloterna, vilkas moderna motsvarigheter idag utövar våld och terror i till exempel Irak och Israel. Mycket allvarligt är det också om Japans förhållande till sina grannländer och till USA, på grund av nynationalistiska uppfattningar om historiska relationer och händelser, löper risk att bli mer aggressivt. Men med det sagt kan det också finnas långsiktigt positiva aspekter av den nynationalistiska trenden att ta hänsyn till.

”Nationalism är inte alltid någonting dåligt”, säger professor Takahashi. ”Sådana idéer födde fram den franska revolutionen och de anti-koloniala rörelserna i tredje världen.”

I grund och botten har Takahashi rätt. Nationalism bidrar till att rama in samhällen och kan i Japans fall visa sig vara en viktig byggsten i landets sökande efter en ny identitet. Men då handlar det varken om en högereller vänsterextrem nationalism, utan om en balanserad kraft.

En kraft som förmår att ge mening åt det Japan som, bland annat på grund av en hisnande teknikutveckling som bryter upp gemensamma vanor och en ytterlighetsindividualism som frodas på internet, tycks kämpa för att hitta ett förenande kitt, nödvändigt för den beständighet som verkar behövas.

Den nya nationalismen har potentialen att så småningom bli just den sammanfogande kraften, när den väl lugnar ned sig. Vilket den sannolikt kommer att göra. För när det informella förbudet mot att diskutera det förflutna och att fira det egna landet i praktiken nu är avskaffat, och debatten om Japans historia blivit mer fri, finns det få anledningar att provocera och försöka väcka konflikt, varför den japanska nationalismen tids nog antagligen kommer att bli mer lik den amerikanska – som långt in på 1800-talet också hade extrema sidor.

Det finns däremot goda skäl för ett land som Sverige att studera den överdrivna nynationalismens utveckling i Japan och reflektera över vad som kan hända med ett samhälle där anständiga pro-nationella stämningar medvetet hålls nere och censureras. Det japanska exemplet visar med tydlighet att försök med att vaccinera en samhällsgemenskap mot nationalism lätt slår över i ytterligt nationalistiska uttryck.