Farväl till elitismen

Trump tillskrev citatet mahatma Gandhi, men det härrör i själva verket från den amerikanske fackföreningsledaren Nicholas Klein. I övrigt träffade Trumps observation mitt i prick. Ända sedan fastighetsmogulens bisarra politiska entré nerför rulltrappan i Trump Tower hade hans kandidatur betraktas som ett osmakligt skämt. Trump var en dokusåpakändis, helt utan politisk erfarenhet. Hans kampanjstab bestod av ”kufar och knäppskallar”, som ingen re­spektabel politiker ville ta i med tång. Att gå i polemik med en clown som Donald Trump var knappast värt seriösa presidentkandidaters uppmärksamhet eller kampanjpengar. Istället valde Jeb Bush att kritisera Marco Rubio, som i sin tur attackerade Ted Cruz, som i sin tur gav sig på John Kasich. Medan deras debatter djupanalyserades i mainstreammedierna var det få som noterade hur clownen Trump fyllde idrottsarenor på landsbygden med tusentals ivriga fans. När det republikanska partiets eliter väl blivit varse om vad som pågick var det redan för sent. Deras parti tillhörde nu The Trump Organization.

Eller bara nästan. En liten kärntrupp av republikanska ämbetsmän, akademiker och intellektuella vägrade att underkasta sig den Trumpska ångvälten. Under den gemensamma parollen Never Trump drev de en desperat och ofta kaotisk kampanj för att spärra Donald Trumps väg till Vita huset. Never Trump. The Revolt of the Conservative Elites är hi­storien om deras uppgång och fall, berättad av statsvetarna Robert P Saldin och Steven M Teles.

”Flera delar förhoppningen att fenomenet Trump inom kort kommer att brinna ut av sig självt. Med tanke på presidentens höga ålder och impulsiva sinnelag är någon katastrofal tabbe förstås en möjlighet.”

Som presidentkandidat hymlade Donald Trump knappast om sina avsikter att bryta med det republikanska etablissemanget. I en debatt från februari 2016 anklagade han Bushadministrationen för att ha bedragit det amerikans­ka folket i syfte att starta krig med Irak. I ett senare tal idiotförklarade han hela Washingtons utrikespolitiska elit och manade till en radikal kursändring i isolationistisk riktning. Två medlemmar av denna elit – statsvetaren Eliot Cohen och försvarsrådgivaren Bryan McGrath – kände sig tvingade att handla. I ett öppet brev till det amerikanska folket fördömde de Trump för hans lögnaktighet, antimuslimska retorik, beundran för diktatorer och diverse andra försyndelser.

Efter att ha signerats av 122 likasinnade republikaner publicerades Cohens och McGraths Open Letter on Trump from GOP National Security Leaders på internet och väckte stor uppståndelse… i ett par dagar. Därefter dränktes brevet i medie­bruset och glömdes bort. Namninsamlingens enda långsiktiga effekt blev att Trump fick en behändig lista över personer som inte hörde hemma i hans administration. Detta antiklimaktiska mönster upprepas om igen i Never Trump. Kostymklädda män med imponerande cv:n känner stundens allvar. De manar bombastiskt till motstånd i New York Times eller på CNN. Nu måste partiet och nationen räddas från galningen Donald Trump! Men ingen bryr sig.

Somliga av Trumps belackare gick längre än att skriva öppna brev eller ge intervjuer i medierna. Bokens mest underhållande kapitel beskriver den neokonservative tidningsmannen William Kristols och kampanjkonsulten Joel Searbys korståg för att rekrytera en utmanare till Donald Trump. Searby bombarderade på ett tidigt stadium före detta utrikesministern Condoleezza Rices kontor med förfrågningar via mejl och telefon. Men när Rice förhöll sig kallsinnig tvingades han rikta uppmärksamheten åt annat håll. I samråd med Kristol försökte Joel Searby övertala en lång rad andra politiker och icke-politiker att ställa upp mot Trump, däribland Mitt Romney, Colin Powell, Michael Bloomberg, Oprah Winfrey, och fribrottaren Dwayne ”The Rock” Johnson.

Den smått nördige National Review-skribenten David French lät sig i ett skede övertalas av Bill Kristol och var på många sätt en utmärkt kandidat, förutom att ingen visste vem han var. French liknade själv sin kandidatur vid den lätta brigadens anfall ur Tennysons dikt, och blåste till reträtt efter en knapp vecka. Till sist skickade man fram Evan McMullin, en för allmänheten helt okänd bankir och tidigare CIA-agent. Utöver att knipa en avlägsen tredjeplats i hemstaten Utah lämnade McMullin inget bestående avtryck i amerikansk politik, och hans kandidatur är idag i stort sett bortglömd.

De republikanska eliternas motståndsrörelse blev ”ett komplett misslyckande”, menar författarna till Never Trump. Men vad var det egentligen som gick snett? Och hur kunde Trump sluka ett stort politiskt parti i en enda munsbit? Ett viktigt skäl är den jättelika klyfta som på senare år vidgats mellan opinionsbildare och väljarkår. Statsvetarna Saldin och Teles poängterar att konservativa tänkare i medierna och vid universiteten är helt beroende av sina vänsterliberala kollegers välvilja för sitt levebröd. En typisk ”konservativ” krönikör i till exempel New York Times vågar därför sällan bejaka de strömningar som finns i de republikanska folkdjupen. Ett alternativ är att skriva för högerns tankesmedjor, men då krävs lojalitet mot sponsorerna. Det kan här röra sig om allt från tillverkare av missilsystem på export till jordbrukskonglomerat i behov av billiga bärplockare från Mexiko. Politiker ställs förstås inför liknande dilemman. De behöver inte bara vanligt folks röster utan också massmediernas uppmärksamhet och näringslivets pengar för att ens kunna föra valkampanj.

Dessa observationer är långt ifrån nya. Själv påminns jag om ett kampanjmöte med dåvarande presidentkandidaten John McCain i den lilla staden Greendale, Wisconsin, våren 2008. Kongressledamoten Paul Ryan värmde upp oss i publiken inför senator McCains ankomst. Ryan framhävde senatorns heroiska insats under Vietnamkriget, och McCain välkomnades till scenen med en stående ovation. När veteranen väl öppnade munnen var det dock som om luften gick ur rummet. Hans visioner om demokratibyggen i Mellanöstern, massinvandring från Latinamerika och ett evinnerligt käftande med Vladimir Putin gjorde föga intryck på Wisconsins småstadsbor. Repliker som skulle ha mötts av hurrarop vid American Enterprise Institute i Washington, genererade här blott sporadiska artighetsapplåder. Kontrasten med Trumps orgias­tiska valmöten kunde knappast vara skarpare. Robert P Saldin och Steven M Teles är sannerligen inga Trumpfans, men i sin bok medger de att presidenten i spelet mot sina republikanska rivaler har ett trumfkort. Han förstår vad väljarna vill höra.

Så hur ser då framtiden ut för Never Trump-falangen inom det republikanska partiet? Därom är det svårt att sia. Flera av de intervjuade i boken delar förhoppningen att fenomenet Trump inom kort kommer att brinna ut av sig självt. Med tanke på presidentens höga ålder och impulsiva sinnelag är någon katastrofal tabbe förstås en möjlighet. Men att partiets forna eliter då skulle återfå sitt förlorade inflytande är långt från självklart.

Donald Trump har en gång för alla öppnat populismens Pandoraask. Och det kanske mest slående med de republikans­ka förståsigpåare som intervjuas i Never Trump är deras helhjärtade likgiltighet inför den amerikanska folkviljan. Samtidigt som de högljutt ojar sig över demokratins framtid i USA får man intrycket att de helst skulle vilja tysta pöbeln och göra presidentvalen till en intern uppgörelse mellan etablissemangets kronprinsar. Det riskerar att hända när olika kandidater upplevs som alltför snarlika varandra. Tänk tillbaka till år 2012. Hur många amerikaner kunde då förklara hur Barack Obama och Mitt Romney skilde sig åt i utrikesfrågor? Eller, för den delen, i inrikesfrågor? Ytterst få, föreställer jag mig.

Med Donald Trump på val­sedeln ställs väljarna åtminstone inför ett reellt val, om än ett oangenämt sådant. I denna bemärkelse har Trump bidragit till att utveckla den amerikanska demokratin, snarare än att avveckla den. Vad gäller presidentens personliga egenheter så är även de kanske symtomatiska för ett äkta folkstyre. Som författaren H L Mencken skarpsinnigt poängterade för 100 år sedan:

I takt med att demokratin når allt större perfektion kommer presidentämbetet alltmer att avspegla folkets inre själ. En vacker dag kommer landets allmoge äntligen att nå sin högsta önskan, och Vita huset kommer att prydas av en fullkomlig idiot.