Här ondgjorde han sig över det inskränkta och militäriska tyska kynnet, den stränga preussiska censuren som hade drivit honom i exil tolv år tidigare, och de medlöpande författarna som ”i hemlighet drack vin/men offentligt predikade vatten”. Utan att det görs explicit kontrasterar Heine Tyskland indirekt mot Frankrike, som framstår som mer civiliserat och förfinat än de tobaksinrökta tyska ölstugorna. Denna kontrast mellan det belevade men ytliga Frankrike och det barbariska men djupa Tyskland är äldre än Heine och har i viss mån stått sig ända in i vår tid.
150-årsjubileet av det tysk-franska kriget 1870-71 gav ännu ett tillfälle för historiker och andra intellektuella att än en gång behandla det som i våra dagar har kommit att kallas den ”fransk-tyska axeln”. Den franska historikern Hélène Miard-Delacroix och hennes tyska kollega Andreas Wirsching tar i boken Ennemis héréditaires? Un dialogue Franco-Allemand avstamp i just detta krig för att diskutera det historiska förhållandet mellan deras båda länder. Boken är en dialog, utgiven simultant på båda språken, i vilken de i tretton kronologiskt ordnade kapitel utbyter reflexioner om de viktigaste händelserna och utvecklingslinjerna i ländernas gemensamma historia. Med undantag för några störande tendenser hos författarna till klädsam men överdriven kritik av det egna landet är det överlag ett vinnande koncept.
Kriget 1870 ledde som bekant fram till Tysklands enande, men för samtida kommentatorer var det viktigare än så. Den brittiske premiärministern Benjamin Disraeli hävdade att kriget utgjorde ”Tysklands revolution” och beskrev det som ”en viktigare politisk händelse än franska revolutionen”. Oavsett hur man ser på den saken idag är det ett faktum att det var den händelse som gav upphov till det särdeles djupa hatet mellan fransmän och tyskar som skulle bestå i generationer och som, två världskrig senare, utmynnade i ett broderskap av sällan skådat slag. Trots att Preussen redan på 1700-talet var känt som ”en armé med ett land” gjorde de ständiga franska angreppskrigen, från Ludvig XIV till Napoleon, att de tyska staterna utvecklade en identitet som offer för fransk aggression.
Stalin vägrade ge Frankrike en egen ockupationszon i Tyskland som hämnd för det snabba franska nederlaget, som möjliggjorde den förödande tyska offensiven mot Sovjetunionen.
Från och med 1871 vändes det förhållandet helt i och med den tyska annekteringen av Alsace och Lorraine (Elsass-Lothringen). Där och då förvandlades det nyligen enade tyska riket till ett militäriskt och ett hotfullt grannland i franska ögon – allt det som de tyska nationalisterna hade anklagat Frankrike för under första halvan av århundradet blev de nu själva anklagade för: att vara krigiska barbarer. Det faktumet att Bismarck lät utropa kejsardömet i Versaillesslottets spegelsal, som förevigats av Anton von Werners klassiska målning, gjorde inte förödmjukelsen mindre. Att den tyska enigheten uppstod ex negativo, genom förödmjukelsen av grannlandet, säkerställde att ländernas öden skulle komma att sammantvinnas på ett mer intimt och infekterat sätt än många andra i världen.
Den tyska nationalismen, som hade fått sin första impuls av Napoleons erövringar, definierades nu som motsatsen till det franska. Denna känsla delades av fransmännen, och kan exemplifieras med Versailleskapellets abbot som ska ha låtit vädra kyrkan i två dagar efter Vilhelms avtåg eftersom ”det stank preussare”. Inte ens det blodiga krossandet av Pariskommunen – med det haussmanska boulevardsystemet och den kitschiga Sacré-Cœur-kyrkan som reaktionära minnesmärken – kunde mildra känslan av totalt nederlag. Det var nu som ordet ”revansch” etablerades i det franska språket.
Men alla fransmän hyste inte denna ensidiga bild av Tyskland. Idén om ”två Tyskland”, som myntades av Elme-Marie Caro i hans artikel Les deux Allemagnes. Madame de Staël et Henri Heine, blev snabbt populär inom vissa kretsar. Enligt Caro beundrade många fransmän den tyska kulturen, som fortfarande fanns bortom pickelhuvorna och mustascherna, på samma sätt som Madame de Staël hade gjort på sin tid. Andra hävdade att Goethes Tyskland hade försvunnit när riket enades av det krigiska Preussen. Bland de franska klichébilderna av Tyskland som gjordes populära vid denna tid identifierar Miard-Delacroix tre huvudsakliga: den första bilden är den av tysken som barbarisk krigshetsare. Den andra är den romantiska bilden av Tyskland som poesins, musikens och de melankoliska tänkarnas land, en bild som dock också är förenad med ett visst mått av irrationalitet som man ansåg gjorde folket sårbart för ideologier. Den tredje klichén har överlevt in i vår tid, nämligen den som gör gällande att tyskarna skulle vara ett särdeles flitigt, punktligt, disciplinerat och pedantiskt folk med outvecklad fantasi.
På andra sidan Rhenfloden låg man inte efter i klichéproduktionen. Den vanligast förekommande bilden av Frankrike var den av ett moraliskt förtappat land där man hängav sig åt erotiska utsvävningar, excesser och njutningar av alla de slag, samtidigt som man på ett förljuget vis påstod sig representera civilisationen. Men även här fanns avvikande röster. 17 år efter krigsslutet skrev Friedrich Nietzsche, som ansåg den franska kulturen överlägsen den tyska, i sin självbiografi Ecce Homo att ”så långt Tyskland sträcker sig fördärvar hon kulturen”, medan ”kriget har förlöst den franska själen”.
Under propagandastriden som följde på kriget nådde dikotomin mellan tysk kultur och fransk civilisation sin kulmen. Den tyska föreställningen om en Sonderweg, det vill säga: en egen utvecklingsväg som inte följde de andra europeiska länderna växte fram runt sekelskiftet. Enligt denna syn gjorde den tyska kulturens överlägsenhet att landet, till skillnad från de ytliga och förljugna ”civilisationerna” i Frankrike och Storbritannien, inte behövde följa den demokratiska vägen mot moderniteten.
Första världskriget förbättrade, som bekant, knappast de tysk-franska relationerna. Istället gjorde Versaillesfredens exceptionellt hårda villkor att klyftan växte sig avgrundsdjup. Det faktumet att inte bara Tyskland som nation, utan hela det tyska folket gjordes ensamt ansvarigt för kriget, borgade för ett om möjligt ännu mer hatfyllt klimat. Ur tyskt perspektiv sågs freden som en Gewaltfrieden, en fred som hade påtvingats dem med våld i syfte att hämnas för 1871. I själva verket gick Versaillesfreden inte så långt som Frankrike hade velat. Konseljpresidenten Georges Clemenceau ville till exempel att det industriella Ruhrområdet skulle underkastas internationell kontroll och att Frankrike skulle garanteras särskild tillgång till de tyska kolfyndigheterna. Tyskland fick dock behålla sina naturtillgångar och därmed sin stormaktsstatus, även om Ruhr besattes med internationella styrkor.
Versaillesfreden och dess skyhöga reparationsbelopp var en inte särskilt tillfredsställande kompromiss för Frankrikes del. Dessa vitt skilda uppfattningar av freden skulle som bekant leda till seklets största tragedi. Att fransmännen under den internationella ockupationen av Ruhrområdet på 1920-talet valde att först skicka tusentals soldater från sina afrikanska kolonier uppfattades som bara ännu en skymf av den tyska högern och gav upphov till propagandakampanjen om ”den svarta skammen”, som bidrog till det nygrundade nationalsocialistiska partiets senare framgångar.
Trots utrikesministrarna Gustav Stresemanns och Aristide Briands enträgna försök att föra länderna närmare varandra, gjorde Frankrikes insisterande på att Tyskland skulle betala hela krigsskadeståndet, vars betalningsplan sträckte sig över 60 år, det omöjligt. Adolf Hitler kunde således hävda att Tyskland förtrycktes av den ”svart-röd-guldfärgade internationalen”, det vill säga: prästerna, kommunisterna och (de judiska) bankirerna. Efter maktövertagandet 1933 började Tyskland alltmer flagrant att bryta mot fredsavtalet. Enligt Andreas Wirsching hade Frankrike en chans att stoppa den tyska upprustningen 1936, då man fortfarande var militärt överlägset grannlandet och kunde ha besegrat det på egen hand. Men Hitlers beslut att återta kontrollen över Ruhr den 7 mars det året skedde bara dagar före parlamentsvalen i Frankrike, då allt tydde på att Folkfrontens vänsterkoalition skulle komma till makten. Frankrike reagerade mycket riktigt knappt alls på manövern och historien tog den väg den tog.
Wirsching och Miard-Delacroix levererar flera intressanta iakttagelser från tiden precis efter kriget. Till exempel får vi veta att Stalin vägrade ge Frankrike en egen ockupationszon i Tyskland som hämnd för det snabba franska nederlaget, som möjliggjorde den förödande tyska offensiven mot Sovjetunionen. Det var bara genom en hopslagning av de amerikanska och brittiska delarna som Frankrike fick kontroll över en liten zon i västra Tyskland. Väl där tog man dock avnazifieringen på långt större allvar än de andra ockupanterna: långa och ingående intervjuer hölls med varje individ. Som plåster på såren för de hårda ekonomiska straffen kompletterade också fransmännen sitt program med en kulturell dimension som saknades i de brittiska och amerikanska zonerna. Till exempel lät man grunda ett universitet i Mainz samt en förvaltningsskola vid universitet i Speyer baserad på den franska elitskolan ENA. Till skillnad från försöken till försoning under mellankrigstiden, som var förbehållna eliterna, insåg den franska regeringen nu att en långvarig fred krävde ett kulturellt utbyte som inbegrep hela befolkningen.
Författarna diskuterar också förtjänstfullt den franska omvärderingen av Vichyregimen och det egna landets roll i deportationerna av judar som skett sedan 1990-talet och framåt. Men när det kommer till den europeiska integrationen efter kriget är det den vanliga upptrampade turiststigen de rör sig på. Det hade varit klädsamt att i alla fall nämna någon av alla de studier som kommit de senaste åren och som visar hur tjänstemän med illustra karriärer i såväl Tredje riket som Vichyregimen och Mussolinis regering fick högt uppsatta poster i den tidiga europeiska gemenskapens institutioner. Vera Fritz’ Juges et avocats généraux de la Cour de Justice de l’Union européenne (1952–1972) (2018) och Antonin Cohens De Vichy à la Communauté européenne (2012) är bara ett par exempel. Istället varnar Miard-Delacroix till och med uttryckligen för att nämna detta eller faktumet att den europeiska gemenskapens viktigaste upphovsman var USA, med hänvisning till det euroskeptiska klimatet i dagens Frankrike. Man borde kunna begära mer av professionella historiker.
Intressantare och mer klarsynt är diskussionen om den famösa fransk-tyska axelns uppkomst. Författarna daterar denna till den 22 januari 1963, då Charles de Gaulle och Konrad Adenauer undertecknade Élysée-avtalet och det därpå följande inrättandet av Fransk-tyska byrån för ungdomen. Dessa avtal syftade till att främja det fransk-tyska utbytet på såväl högsta som lägsta möjliga nivå. Sedan dess träffas franska och tyska ministrar regelbundet, och studentutbytet mellan de båda länderna har blivit stilbildande. Författarna ser avtalet som ett levande minnesmärke över den fransk-tyska försoningen i enlighet med historikern Pierre Noras tankar om minnesgemenskaper. Idag studeras detta samarbete, som uppdaterades den 22 januari 2019 i och med Aachenavtalet mellan Angela Merkel och Emmanuel Macron, av fredsforskare världen över. Wirsching och Miard-Delacroix är dock i detta fall modiga nog att ta i frågans smutsiga byk, nämligen att avtalet kom till stånd som ett sätt för de Gaulle att bekämpa ”anglosaxerna”. En dryg vecka före undertecknandet i januari 1963 hade den franske presidenten lagt in sitt veto mot Storbritanniens ansökan om medlemskap i EEG. Dessförinnan hade det franska försöket att organisera Europa på mellanstatlig nivå misslyckats. Återstod endast för de Gaulle att vända sig till sin arvfiende för att kunna stå emot den anglosaxiska dominansen.
I frågan om den fransk-tyska axelns alltmer gnisslande fogar är skygglapparna dock återigen på. François Mitterrands tournant de la rigueur 1983, som innebar att han övergav sitt vänsterprogram till förmån för en åtstramande politik, beskrivs som ett sätt att rädda det fransk-tyska partnerskapet och behålla francen i det europeiska valutasystemet EMS. Det var det. Men Mitterrands plan var också att efter det nationella misslyckandet införa sin typ av keynesianskt anstruken socialism på europeisk nivå. ”På det stora hela fungerade detta bra, ända tills några kristecken började synas för ett tiotal år sedan”, skriver Wirsching och Miard-Delacroix muntert. Den som intresserar sig litet för den europeiska ekonomins sentida utveckling vet dock att Mitterrands plan tidigt slutade i ett spektakulärt fiasko. Tysklands ekonomiska dominans över Frankrike och Europa har alltså på intet sätt avtagit sedan 1980-talet – tvärtom.
Något som är lätt glömt i våra dagar är att den tyska återföreningen på allvar gjorde fransmän och andra rädda för en ny tysk dominans även på det geopolitiska planet. Helmut Kohls vaga formuleringar under de kritiska veckorna hösten 1989 och brist på försäkringar om att ett återförenat Tyskland inte skulle försöka expandera till sina äldre gränser gjorde Mitterrand utom sig. Löpsedlar i Frankrike varnade för 17 miljoner nya tyskar. Författaren François Mauriac sammanfattade förmodligen mångas inställning när han sade sig älska Tyskland så mycket att han ville ha två. Många fransmäns särskilda, och ofta inte ideologiskt betingade uppskattning av den östtyska republiken var också ett hinder.
Sedan återföringen har Tyskland frodats inom den europeiska unionens hägn. Wirsching och Miard-Delacroix, som annars är så nogräknade, nämner dock inte Tysklands speciella förhållande till EU och dess roll i bearbetningen av landets historia. En förutsättning för Tysklands framgångsrika Vergangenheitsbewältigung har nämligen varit just EU. Få länders befolkningar är så positivt inställda till unionen och i inget annat land är euroskepsis lika tabubelagd. Detta eftersom ett Tyskland utanför EU skulle innebära ett Tyskland som öppet agerar i sitt nationella intresse. I Tyskland ses EU inte främst som ett lukrativt mellanstatligt handelssamarbete, som i Sverige, eller som ett verktyg för nationell självhävdelse, som i Frankrike. EU är ett sätt att bli ren från sin egen historia och erhålla moralisk legitimitet som nation i egenskap av medlem i en europeisk brödragemenskap.
Men den som tror att Tyskland inte agerar i sitt nationella intresse som ledande medlem av EU är antingen intill blindhet naiv eller själv tysk. Unionen har nämligen sedan grundandet passat den västtyska och sedan tyska republikens ekonomi som hand i handske, inte minst då flera av Romfördragets nyckelarkitekter var tyska ordoliberaler. Om något land kan anklagas för att ha utnyttjat EU som verktyg för sina egna nationella ambitioner så är det inte Frankrike, som brukar lastas för just det, utan Tyskland. Detta nämns inte med ett ord i boken. En sådan diskussion hade dock krävt modet att inta en mer kritisk hållning till det europeiska projektet än vad Wirsching och Miard-Delacroix tycks kapabla till.
Trots dessa förbehåll är Ennemis héréditaires? om man så vill, en lärorik exposé över de två ländernas moderna relationer. Om man får tro författarna håller den firade fransk-tyska axeln efter några svåra år på att genomgå en renässans, i och med Merkels och Macrons gemensamt framlagda stödpaket för att hantera coronapandemins ekonomiska effekter. Merkels helomvändning förra våren i frågan om gemensam upplåning är verkligen uppseendeväckande. Huruvida det var hennes ”Schumanögonblick”, som författarna hoppas, går dock att ifrågasätta. Än lever i alla fall axeln.

Redan prenumerant?
Logga inAxess Digital för 59 kr/mån
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox