Apokalyps Då

Oavsett huruvida den fjärde amerikanske presidenten sedan dess, Joe Biden, kommer att kunna fullfölja besluten att avsluta ”de eviga krigen” i Afghanistan och Irak, har ett blad nu vänts. De bitvis bittra, bitvis torrt realistiska analyserna av USA, i det förflutna och i framtiden, lär pågå länge. Biden baxar sitt ”build back better” igenom kongressen för att till sist kunna reparera broar,­ vägar, vattenledningar i USA, och det symboliserar en önskan om att äntligen satsa på hemmaplan.

Krigens många belackare vädrar morgonluft och levererar svidande vidräkningar av de beslut och felsteg som ledde till tiotusentals dödsfall och slukade enorma summor pengar. Militärhistorikern Andrew Bacevichs och den säkerhetspolitiske journalisten Spencer Acker­mans volymer ligger förvisso i linje med den långa hyllraden med redan publicerad kritik – såväl offentliga rapporter som facklitteratur och memoarer – men backspegeln gör ju allting större och tydligare.

Andrew Bacevich har skrivit flera böcker tidigare med samma budskap, och skruvar nu åt det hela ett varv till med apokalyps i titeln – After the Apocalypse. Ordet sammanfattar året 2020, menar han, från pandemin och Donald Trumps vägran att godta valnederlaget till det faktumet att begreppet ”väst” slutligen tömdes på allt innehåll. Bacevich­ går till och med så långt som att påstå att skilsmässan mellan USA och Europa är fullbordad och att försvarsalliansen Nato är en nostalgisk kvarleva från förr. Han beklagar att flera generationers beslutsfattare i Washington utvidgade begreppet ”försvar” till ”nationell säkerhet” efter segern i andra världskriget.

”Bacevich går så långt som att påstå att skilsmässan mellan USA och Europa är fullbordad och att försvars­alliansen Nato är en nostalgisk kvarleva från förr.”

Detta gödde en neoimperialism med GWOT, förkortningen för George­ W Bushs globala krig mot terrorismen, som en ”hyperinterventionistisk” kulmen på något som egentligen borde ha varit en internationell polisinsats. Om efterträdarna till de ”wise men” som möblerade världen efter andra världskriget har Bacevich inte mycket gott att säga. De kritvita inte så visa männen lurades att tro att USA var oövervinneligt efter Kuwaitkriget. Frågan ”Varför ska vi dra i krig?” ställdes aldrig när de yrvakna i kretsen kring Bush, trots varningarna, togs på sängen av attackerna den 11 september och dessutom intalade sig att Nordkorea och Iran utgjorde reella hot mot USA:s själva existens.

Spencer Ackerman är ännu giftigare i analyserna efter mycket detaljerade beskrivningar av förloppen i det han kallar ”säkerhetsstaten” under de gångna 20 åren. Även Ackerman pekar i boken Reign of Terror på den etniska sammansättningen i den militära och civila toppen som en orsak till den förlåtande attityden mot den inhemska terrorism som har varit ständigt närvarande i den amerikanska historien. Han påminner om att det värs­ta attentatet på amerikansk mark före 11 september var bilbomben i Oklahoma City, som krävde 168 dödsoffer, varav 19 barn. Förövaren Timothy McVeighs vit makt-flört skummades bort, och han kunde räkna med en helt annan, regelmässig rättslig prövning än terrormisstänkta muslimer. Även om McVeigh trots allt blev avrättad till slut.

”Trump förstod något om kriget mot terrorn som de [vänsterkritikerna] inte gjorde. Han insåg att den groteska undertexten bakom 11 september, uppfattningen om icke-vita som bärsärkar, ja, rent av erövrare, från främmande civilisationer, var själva motorn”, konstaterar Ackerman. Men han fortsätter att Trump dessvärre inte förstod att den psykos han underblåste inte manifesterade amerikansk makt, utan amerikansk svaghet.

En invändning kunde vara att Ackermans grepp att liva upp med exempel på personliga upplevelser ibland ter sig förvirrande; samma sak med de i och för sig oundvikliga kronologiska hoppen i kapitlen i och med den tematiska strukturen. Ett par recensenter tycker att Ackerman är för polemisk och att det kunde ha räckt med att redovisa mycket talande fakta rakt upp och ner.

Gemensamt för Bacevich och Acker­man är föraktet mot påhejarna i Washingtoneliten före invasionen av Irak. De namnger åtskilliga av dessa välrenommerade konservativa kommentatorer – David Brooks, Max Boot, William Kristol för att bara nämna några – som utan att skämmas gjorde en helomvändning senare. Gemensamt är också att deras böcker är ett koncentrat av kritiken mot krigen som framfördes redan från början och att läsningen därför blir njutningsfull mumma för alla som kände sig missförstådda då.

De förhåller sig till Donald Trump på ungefär samma sätt, med ett motvilligt medgivande av det positiva i att Trump faktiskt ifrågasatte krigen. Men sanningen är samtidigt den att den förre presidenten krävde utökade resurser till försvaret och gav order om fler drönarattacker.

Omdömena om de amerikanska presidenterna växlar med tidsandan. I det otåliga nuet har George W Bush blivit en mysfarbror som målar tavlor och Barack Obama får höra att han beordrade militära förstärkningar, inte förklarade USA:s seger efter bin Ladins död. Och, om Trump lär omvärlden få vänta i alla fall till mellanårsvalet 2022, kanske till presidentvalet 2024, på ett svar om hans America First-motto med den ologiska grundstenen ”We don’t win anymore” har ett bestående innehåll och om han kan slippa undan sitt ansvar för uttåget.

En tredje ny bok, The Rise and Fall of Osama bin Laden, är skriven Peter Bergen, sedan länge knuten till tanke­smedjan New America, som förvisso har kramat ut det mesta ur sitt enda möte med bin Ladin i Afghanistan 1997. Inte att undra på, kan man utbrista lite vanvördigt, för som Bergen konstaterar är ju al-Qaida-ledaren en av få enskilda individer som har påverkat världshistoriens förlopp. I sin senaste bok om bin Ladins uppgång och fall ger han ett fascinerande porträtt av den blyge, osäkre rikemanssonen som hann lära sig ett och annat om betong och tunnlar i faderns byggkoncern innan han förvandlades till den asketiske jihadisten som förklarade krig mot USA.

Bergen kunde gräva i de nästan en halv miljon filerna som beslagtogs i räden mot bin Ladins gömställe i Abbottabad den 1 maj 2011 och som offentliggjordes några år senare. Han var dessutom den ende utomstående observatör som fick besöka bostadskomplexet innan det sprängdes i luften. I scenerna från den totalisolerade storfamiljen framstår den reslige bin Ladin med sitt färgade skägg som en petig chef för sitt terrornätverk al-Qaida och en förhållandevis välvillig patriark, som dock höll på att förlora greppet om sina skaror just som han höll på att grunna över ett lämpligt sätt att ”fira” tioårsdagen av sin främsta bedrift.

Något av barnen tycktes försiktigtvis våga ifrågasätta ifall bin Ladins planer gick hem i arabvärlden i stort, där det pågick massdemonstrationer mot diktaturerna men inte för något kalifat. Paradoxalt nog följde bin Ladin fundamentalistiska diktat om månggifte och boskillnad mellan könen, men hade två mycket välutbildade hustrur med särskilt den äldsta som rådgivare.

Biografin är en redig och flyhänt genomgång av händelseförloppen på båda sidorna av jordklotet. Bergen slutar med att den 54-årige bin Ladin dog i ”vetskap om att hans dröm om att gå till attack igen mot USA hade grusats” och att den hatade fienden inte lämnade regionen (och, kan tilläggas, att delar av hans familj har antingen dödats eller fängslats). Skälet till att inga större attentat kunde genomföras på amerikansk mark var, påpekar Bergen, den enorma utvidgningen av den nationella säkerhetsapparaten efter 11 september, med övervakning, CIA:s aktiviteter, hundratals drönarattacker och tusentals elitförbandsräder.

Materialet från Abbottabad är naturligtvis inaktuellt, men uppgifterna om nära kontakter mellan al-Qaida och talibanerna i Afghanistan kan ge ledtrådar till framtida händelseförlopp. Bergen mosar också en del av de myter som spreds, till exempel den om ett nära samarbete mellan bin Ladin och Iran. Han drar slutsatsen att krigsreso­lutionen som gav Bush rätten att använda ”alla nödvändiga och lämpliga medel” mot alla som misstänktes ligga bakom attackerna den 11 september drev på det ”det eviga kriget”.

Biden kan i alla fall ha pausat detta krig, och därmed får politiker och militärer möjlighet att ägna sig åt mer skärskådan. Andrew Bacevich föreslår bland annat att ett par militärkommandon i utlandet bör slås igen och påminner, med anledning av att Kina utpekas som en allt tydligare fiende, om att USA och Sovjetunionen kunde samtala med varandra. George W Bush däremot vägrade att ”förhandla med terrorister”. Och Barack Obama gick aldrig till botten med vad som kunde utlösa tortyrskandalen i Abu Ghraib och missade tillfället att sätta punkt för hela den era som inleddes den 11 september 2001.