Identitet okänd

En ivrig förespråkare för det förstnämnda perspektivet var statsvetaren Samuel P Huntington. I sin sista bok, Who Are We? motsatte sig Huntington bilden av USA som ett mångkulturellt invandrarland. Istället framhävde han dess protestantiska och anglosaxiska kulturarv som centralt för dess statsskick och stabilitet. Huntington varnade för att fortsatt massinvandring av latinamerikaner till USA skulle komma att splittra landet, såväl språkligt som kulturellt.

En lika ivrig förespråkare för det andra perspektivet var president Barack Obama. När någon politisk motståndare krävde ökad gränskontroll brukade presidenten spänna ögonen i sin publik och upprepa sitt berömda mantra: ”That’s not who we are.” Obama hade också för vana att beskriva USA som ett abstrakt ”experiment i självstyre”, snarare än en bestämd plats med en konkret befolkning.

New Yorker-skribenten George Packer ligger helt klart närmare Obama än Huntington i denna fråga. För Packer låter sig den amerikanska nationen helt och hållet definieras utifrån idéer eller narrativ, som han själv uttrycker det. Han noterar dock med oro hur dessa narrativ allt mer tycks skilja olika grupper av amerikaner från varandra. I sin nya bok Last Best Hope. America in Crisis and Renewal beskriver Packer hur USA är på väg att delas upp i fyra olika läger, vart och ett med sin egen syn på vad landet är, eller borde vara.

”Eliternas karriärsträvan gör föga för att hålla nationen samman, och deras alienation från vanligt folk lämnar dörren vidöppen för populister som Donald Trump.”

George Packer inleder boken med en dyster exposé över USA:s kollektiva oförmåga att hantera covid-19-pandemin. När solidaritet behövdes som mest svarade nationens ledarskap med att piska upp partipolitiska motsättningar till max. För detta lägger Packer skulden på det republikanska partiet i allmänhet, och president Donald Trump i synnerhet. Packer avskyr verkligen Trump, och kan knappt slutföra en mening utan att rasa mot det orangefärgade monstret från Queens. Denna hets mot Donald Trump är måhända befogad, men en smula tröttsam efter flera års medialt ältande på samma tema. Liksom många andra vänsterliberala skribenter har George Packer också svårt att bestämma sig för om januari månads intrång på Kapitolium begicks av (a) ett gäng kulmagade förlorare i lustiga hattar, eller (b) ett högerextremt specialkommando, i akt och mening att ta över hela statsapparaten. Endera varianten är tänkbar, men knappast båda på samma gång.

För de läsare som orkar med George­ Packers tvångsmässiga Trumpofobi så erbjuder Last Best Hope dock en högst tänkvärd analys av USA:s ideologiska landskap. Packer tänker sig som sagt fyra olika narrativ – Free America, Smart America, Real America och Just America. De fyra har en lång och gemensam historia, på senare tid präglad av allt hårdare konflikter.

Free America är mer eller mindre synonymt med den konservativa rörelse som dominerade republikansk politik under 1900-talets andra hälft, en brokig samling av kristna traditionalister som William F Buckley, avhoppade kommunister som Whittaker Chambers och ekonomiska libertarianer som Milton Friedman. I Free America framhålls individens frihet som det högsta goda, och alla former av statlig reglering eller välfärd misstänkliggörs som ”smygande socialism”. Detta narrativ hördes som mest under Ronald Reagans två mandatperioder, men började tappa anhängare efter Sovjet­unionens fall. Berövad sin gemensamma fiende visade sig frihetens koalition svår att hålla samman. I takt med att USA:s tillverkningsindustri slogs ut av asiatiska konkurrenter kom allt fler amerikaner att ifrågasätta det republikanska partiets paroller om frihandel och entreprenörskap. Mest förödande för Free America var kanske George W Bushs invasioner av Afghanistan och Irak, som trots alla försök att återskapa kalla krigets frihetliga kämpaglöd slutade i fiasko och vanära.

Smart America motsvarar på ett ungefär den ”kognitiva elit” som Charles Murray och Richard Herrnstein beskrev i boken The Bell Curve för knappt 30 år sedan. Denna ”nya klass” av rika och högpresterande amerikaner studerar vid samma universitet, gifter sig med varandra och beblandar sig allt mindre med allmogen. De reser mycket, gillar mångfald, och förstår inte poängen med nationsgränser eller patriotism. Ytterst få har tjänstgjort inom militären eller vet hur man avfyrar ett vapen.

Den uppburne skribenten George Packer hör själv hemma i Smart America, men han är inte omedveten om meritokratins baksidor. Eliternas karriärsträvan gör föga för att hålla nationen samman, och deras alienation från vanligt folk lämnar dörren vidöppen för populister som Donald Trump. Bakom skenheliga paroller om öppenhet och mångfald döljer Smart America också en kärv och dyster verklighet – åtminstone för de stackare som skriver under den åttionde percentilen på nationella prov.

Real America betecknar den ekonomiskt stagnerande arbetarklass som befolkar USA:s mitt – de delstater som Smart America snorkigt avfärdar som ”flyover country”. Dessa ”riktiga” amerikaner arbetar med sina händer, offrar sig för sitt land i krig, och röstar på Trump. De är nästan uteslutande vita och kristna, även om allt färre går i kyrkan. Deras förfäder var pionjärer och lantbrukare, men själva får de ofta nöja sig med att stapla varor på Wal-Mart. Alla känner någon som missbrukar – eller har dött av – opioider.

För 50 år sedan hade Real America varit svårt att skilja från Free America. Donald Trumps valseger år 2016 blottade dock klyftan mellan republikanska parti­eliter och väljare. Trump hånade sin demokratiska motståndare som ”skurkaktiga Hillary”, men var nästan lika elak mot etablerade republikaner som John McCain och Mitt Romney. För Trumps fans i Real America var de alla del av samma unkna, globalistiska träsk.

Just America hade, åtminstone i dess aktuella tappning – lika gärna kunnat heta Woke America. I detta narrativ framställs USA som en obotligt rasistisk, sexistisk och transfobisk nation, grundad på slavarbete. Radikaler har förstås alltid funnits i USA, men för det mesta tvingats hålla sig i samhällets marginal. På senare år har den identitära vänstern emellertid gjort oerhörda landvinningar, inom såväl politik som näringsliv. Packer hyser en viss sympati för exempelvis Black Lives Matter, men blundar inte för organisationens excesser. Han noterar också bekymrat hur stora tidningar som New York Times och Washington Post kallsinnigt avpolletterar medelålders mittsökande liberaler som honom själv, i hopp om att blidka sina yngsta och argaste medarbetare.

Enligt Packers analys är det de senaste årens överproduktion av unga, men bittra akademiker som driver Just America. Studenter inom radikala och identitära discipliner har ofta hänvisats till aktivism efter att ha misslyckats med något mer lovande studieval. Fastän Just Americas hätska retorik till synes riktar sig mot Real America så handlar den verkliga striden ofta om lukrativa mångfaldsjobb inom Smart America.

Så vad ligger då bakom denna splittring av USA i fyra olika narrativ? Packer pekar på ojämlikhet som den drivande faktorn bakom senare års ideologiska polarisering. Ekonomiska skillnader har förstås alltid funnits i USA. Men på sistone har klyftorna ökat så mycket att amerikaner ur olika samhällsklasser knappt betraktar varandra som männi­skor längre. Detta kan låta dystert, men Packer påpekar att nationen har tampats med liknande problem förut. I början av 1900-talet var USA extremt ojämlikt – en handfull monopolkapitalister styrde över arbetande massor som levde under usla villkor. Då krävdes först anti­trustlagar och sedan storskaliga, offentliga investeringar för att hjälpa vanligt folk ur misären. Nu vill Packer se en liknande nationell kraftsamling. Man måste ”skapa jobb, stimulera innovation och höja arbetares lön och status”.

Packers historieskrivning är engagerad och intressant, men jag frågar mig hur relevant den är för vår egen tid. Det tidiga 1900-talets arbetare var onekligen fattiga, men de var till stor nytta för sin omgivning och deras ansträngningar gav dem en känsla av värdighet och mening. Dagens amerikanska arbetarklass är, med historiska mått mätt, relativt välbärgad. Problemet är att dess handkraft inte längre behövs. Det är svårt att föreställa sig hur federala välfärdsdollar ska kunna trolla fram lämpliga jobb åt demoraliserade människor, som har vant sig vid en tillvaro inriktad på datorspel, pornografi och droger.

Indirekt bekräftar Last Best Hope mina tidigare intryck av USA:s ”kal­la inbördeskrig” som en konflikt mellan olika grupper av vita amerikaner som avskyr varandra. Det är symtomatiskt att Packer helt förbigår landets största och snabbast växande minoritet, nämligen latinos. Trots att de nästan utgör en femtedel av USA:s befolkning så syns latinos sällan till i det amerikanska samhällslivet. I Packers narrativa modell är de varken Free, Real, Smart eller Just. Många av dem är inte ens särskilt America. De talar spanska hemma, röstar sällan och hejar på Mexiko mot USA när landslagen möter varandra i fotboll. Utöver att klippa amerikaners gräs och städa deras hotellrum, saknar många latinos en nämnvärd koppling till nationen de lever och dör i.

Jag vill härmed inte hävda att USA:s splittring är ”invandrarnas fel”. Men framväxten av parallella samhällen gynnar knappast den nationella sammanhållning och kraftsamling som Packer vill få till stånd. Att en nations narrativ skulle ha något att göra med vem som bor där är dock inget författaren vill kännas vid. George Packer är en sofistikerad man, och föredrar som sådan att tala om idéer, snarare än om folk. Vulgära resonemang om invandrare och deras kulturella tillhörighet ligger under hans intellektuella nivå. Men Samuel Huntington var ingen dumbom, och hans fråga till det amerikanska folket är såvitt jag kan se lika aktuell­ idag som den var för tjugo år sedan: Vilka är vi egentligen?