När Storbritannien stannade

John Galsworthys anseende i samtiden antog nära nog titaniska proportioner. Det kulminerade när han 1932 tilldelades Nobelpriset i litteratur för sin stora romansvit Forsyte­sagan, knappt två månader före sin död i januari 1933. Därefter dalade intresset för honom förvånansvärt snabbt. Delvis berodde det på att hans status under senare delen av livet inte enbart, och kanske inte ens främst, hade vilat på hans litterära gärning utan också på hans funktion som internationella PEN-klubbens första ordförande och på rollen som Englands sociala samvete. Han betraktades mer som en offentlig person än som en författare.

Under 1930- och 40-talen nådde Galsworthys litterära renommé en bottennivå. Virginia Woolf och andra författare i den yngre generationen hade sedan början av 1920-talet tydligt markerat att de tyckte att han var en bakåtsträvare, en typisk representant för den materialism och ytlighet som modernismens tidiga företrädare hade föresatt sig att avlägsna från spelplanen. Även den akademiska världen rynkade på näsan åt Galsworthy men det var också därifrån som de tyngst vägande rösterna till hans försvar så småningom skulle komma. På 1950-talet fanns vissa tecken på en återhämtning, men det krävdes fortfarande en god portion civilkurage för att skriva något positivt om hans berättarkonst. Under 1970-och 80-talen dök de första seriö­sa biografierna över Galsworthy upp som Alec Fréchets John Galsworthy. A Reassessment (1982, fransk originalutgåva 1979) och James Gindins John Galsworthy’s Life and Art (1987). Genom åren har också en och annan akademisk studie publicerats, men någon större lockelse har Galsworthy aldrig utövat på litteraturforskare.

Samtidigt har framför allt de två första trilogierna av Forsyteserien (Forsytesagan och En modern komedi) fortsatt att sälja bra och läsas med stor entusiasm världen över. Än idag behåller de sitt grepp om läsarna och nytrycken är legio. Den senaste svenska utgåvan av de tre förs­ta delarna, Förmöget folk, I bojor och Att hyra, ges ut nu i höst på Modernista.

År 1967 uppmärksammades hundraårsminnet av Galsworthys födelse med BBC:s ikoniska tv-dramatisering av hans magnum opus, en satsning som ganska oväntat blev en så stor framgång att den repriserades redan följande år. Det var då som hela Storbritannien stannade (ungefär som Sverige under Ingemar Stenmarks glansdagar) när den sändes på söndagskvällarna fem över halv åtta. Man anpassade sina dejter, möten och förpliktelser för att inte missa ett enda avsnitt. Pubarna öppnade senare eftersom ingen kom innan programmet var slut (det var före videobandspelarens era) och kvällsandakten tidigarelades eftersom ingen tog sig dit av rädsla för att gå miste om början av ett avsnitt. Ett fyrtiotal länder, inklusive Sovjetunionen, köpte originalserien som lyfte försäljningen av böckerna till nivåer de aldrig nådde under författarens livstid.

Själv såg jag Forsytesagan som tonåring och för mig är romankaraktären Soames For­syte för evigt förknippad med hans suveräne uttolkare Eric Porters kyligt demoniska anletsdrag. Soames i skådespelaren Damian Lewis skepnad i nyinspelningen från 2002 är och förblir en fullständig främling.

”Man anpassade sina dejter, möten och förpliktelser för att inte missa ett enda avsnitt. Pubarna öppnade senare eftersom ingen kom innan programmet var slut och kvällsandakten tidigarelades eftersom ingen tog sig dit av rädsla för att gå miste om början av ett avsnitt.”

Men Galsworthy är så mycket mer än Forsytesagan. Under nära trettio års heltidsförfattande var det få år som passerade utan att han slutförde en roman eller skrev en pjäs, ofta skedde det samtidigt. Som en aktiv samhällsdebattör med för sin tid starkt progressiva åsikter skrev han också otaliga artiklar, pamfletter, öppna brev, essäer i ämnen som berörde honom: kvinnors rättigheter, fängelsereformer och en human avlivning av djur är några exempel. Av samtiden betraktades han främst som en skicklig och produktiv dramatiker som nämndes i samma andetag som Georg Bernard Shaw och Harley Granville Barker. Galsworthys pjäser speglar den reformistiska glöd med vilken han utan att predika tog sig an tidens stora sociala frågor: i Strife från 1909 tycks han förutspå den period av arbetarrevolt mellan 1911 och 1914 som i England går under benämningen ”The Great Unrest”, i The Mob från 1914 riskerar en politiker allt för att utmana växande populism och militarism och i Loyalties från 1922 (svensk översättning Vi och de våra) angrips antisemitism och kastbundna fördomar.

Justice från 1910 intar en särskild plats i Galsworthys dramatik. Ung och fattig begår advokatbiträdet Halder ett förskingringsbrott för att hjälpa sin älskade, som lever i ett brutalt äktenskap. Halder avslöjas och döms till ett treårigt fängelsestraff varav en månad i isolering. Det som ger pjäsen nerv och en förtätad spänning är inte så mycket rättvisefrågorna som den brännande intensitet med vilken författaren skildrar straffets psykiskt nedbrytande effekt; man känner att han här är inne på ett djupt personligt område. Galsworthys närmaste har också vittnat om hans fasa för alla former av tvång och våld, vilket till viss del kan spåras tillbaka till ett barndomstrauma. Premiärpubliken reagerade mycket emotionellt och skanderade länge efter att ridån gått ner: ”Vi vill se Galsworthy!” och ”Vi går inte förrän han har visat sig”. Först när Granville Barker, som var teaterdirektör, steg ut på scenen och vädjade övertygades publiken om att Galsworthy inte fanns i huset.

Winston Churchill, som tidigare i ett brev till Galsworthy uttryckt sin beundran för Strife, satt i publiken under en av de förs­ta föreställningarna och tog återigen kontakt med författaren. De båda började träffas regelbundet för att diskutera en rad reformer, inklusive åtgärder för att förbättra fångarnas villkor, som Churchill stod i begrepp att introducera i sin egenskap av in­rikesminister i den liberala regeringen i början av 1910.

Till dem som på senare år har gått i bräschen för att återuppväcka intresset för Galsworthy hör Simon Heffer, historiker, journalist och politisk kommentator. I en artikel 2020 skrev Heffer att det är ett mysterium att Galsworthys pjäser så sällan spelats i tv, ”eftersom de är remarkabla såväl språkmässigt som på grund av sin klarsynthet”.

Men 2017, som en markering av 150-årsminnet av Galsworthys födelse, vågade i alla fall den lilla intima Finborough-teatern i London sig på att ta sig an Windows från 1922, ett verk som Galsworthy beskrivit som ”en ko­medi för idealister och andra” och som inte hade uppförts professionellt på 85 år. Pjäsen skildrar en välbärgad familj i övre medelklassen som försöker komma till rätta med en andligen konkursmässig värld i efterdyningarna av första världskriget. Familje­överhuvudet är en framgångsrik författare, som utmanas att testa allvaret i sina altruistiska böjelser genom att i sitt hushåll anställa en av samhällets utstötta, dottern till familjens fönsterputsare. Hon har ett tragiskt förflutet och har precis återvänt hem efter att ha avtjänat ett treårigt fängelsestraff. Men den unga kvinnan reagerar inte som förväntat, hon känner ingen större tacksamhet och vägrar till slut att ta emot den ambivalenta och nedlåtande välgörenhet som erbjuds. Dottern i huset, som inte tycks ha någon annan roll i livet än att agera fredsmäklare mellan familjens idealister och pragmatiker, revolterar på sitt sätt genom att vägra att avlägsna sig från ett rum för att männen skulle kunna samspråka helt fritt.

Nypremiären blev en framgång, pjäsen blev väl mottagen av såväl publik som kritiker och ansågs ”överraskande modern”. The Guardian hyllade Galsworthy som ”en skarp kritiker av den luddiga liberalism han själv ofta beskylldes för att personifiera”. Och frågan är om inte Galsworthy i porträttet av pjäsens idealistiske romanförfattare har roat sig med att karikera sig själv.

En av de senare delarna i Forsytesagan heter The Silverspoon (1926, ”Silverskeden”) och Galsworthy var född med en sådan i munnen, en skuld han betalade av på i hela sitt liv. Modern tillhörde lantadeln medan fadern sedan bara två generationer tillbaka härstammade från självägande bönder i Devon. Det var farfadern som satte fart på det sociala klättrandet genom att slå sig på fastigheter och skapa sig en stor förmögenhet i det snabbväxande viktorianska London. Fadern fortsatte i samma spår och fördubblade välståndet flera gånger om som bolagsdirektör och framgångsrik advokat. Galsworthy tog sig igenom de vanliga etapperna för överklassöner – privatskolan Harrow, universitetet (Oxford) och juridisk yrkesexamen (The Bar) och utmärkte sig knappast i något annat än fotboll, cricket, spel på hästar och kvinnotycke. Han var på det hela taget en typisk brittisk dandy.

”Under 1930- och 40-talen nådde Galsworthys litterära renommé en bottennivå. Virginia Woolf och andra författare i den yngre generationen hade sedan början av 1920-talet tydligt markerat att de tyckte att han var en bakåtsträvare.”

Bara några få nära vänner anade att det bakom den ytliga fasaden dolde sig en annan Galsworthy. Som tillfällig hyres­indrivare för faderns räkning i Londons fattiga delar hade han till sin förfäran upptäckt varifrån en del av familjens förmögenhet kom. Det blev en ögonöppnare och troligen var han redan då på det klara med att han en dag skulle bryta sig loss och skriva om det han såg både i sin egen miljö och i det överbefolkade East End. Tills vidare inriktade han sig enligt faderns önskemål på en karriär som sjörättsjurist och skickades 1892–93 ut tillsammans med en kamrat på en längre sjöresa till Söderhavet, Australien och Nya Zeeland för att han skulle kunna lägga lite praktisk sjökunskap till sin juridiska utbildning. För de båda universitetssnobbarna var emellertid det främsta syftet med resan att söka upp den gemensamma idolen R L Stevenson på Samoa. Men när de inte lyckades hitta någon båtlägenhet dit gav de upp och anträdde hemresan till England på det snabbseglande fartyget Torrens. Där gjorde de en intressant bekantskap i förste styrman Joseph Conrad, som hade det nästan färdiga manuskriptet till sin förs­ta roman Almayers dårskap (1895) liggande i sin hytt. Men under den femtiosex dagar långa seglatsen hem på Torrens ”talade han om livet, inte om litteratur”, skriver Galsworthy i en minnesteckning efter Conrads död 1924.

Conrad för sin del mindes i stort sett bara två ganska huvudlösa passagerare som gång på gång lämnade hyttventilen öppen med följd att böcker och kläder försvann när vinden vände och vattnet forsade in. Men sympati hade uppstått och tillbaka i England utvecklade Conrad och Galsworthy en livslång vänskap. Även om försäljningsframgångarna dröjde skaffade sig Conrad snart en position i kritiker- och förläggarvärlden och gjorde sitt bästa för att hjälpa fram Galsworthy, som gav ut sina första verk under pseud­onym och på egen bekostnad. Galsworthy å sin sida var full av beundran för Conrads personlighet och litterära genialitet och stöttade honom ekonomiskt tills han blev finansiellt oberoende 1913 i och med publiceringen av Ett tärningskast.

Samtidigt som Galsworthy inledde sina läroår som författare var han djupt engagerad i ett förhållande med Ada Galsworthy, hustru till en av hans kusiner. För att undvika att fläcka familje­hedern med en offentlig skandal och därmed äventyra Galsworthys ekonomiska oberoende efter faderns död, underkastade sig paret hela nio års väntan innan de slutligen kunde gifta sig 1905. Adas situation skulle ligga till grund för skildringen av Soames och Irenes katastrofala äktenskap i Forsytesagans första del, även om Galsworthys kusin inte lär ha haft någon större likhet med Soames­karaktären. Båda Ada och Galsworthy själv kopplade samman sin förbjudna kärlek med skrivandet. Det var något som svetsade dem samman under åren av social utfrysning och som skulle medverka till att Galsworthy, trots sina privilegierade levnadsomständigheter, kunde solidarisera sig med de grupper i samhället som föraktades eller ignorerades.

Året efter giftermålet lyckades Galsworthy med konststycket att få ett dubbelt genombrott, dels med Förmöget folk (”The Man of Property”), den förs­ta och av många fortfarande ansedd som den bästa romanen i Forsyteserien, dels med sin första pjäs, The Silverbox, som effektivt och obevekligt demonstrerar att det finns en lag för de rika och en annan för de fattiga. Den väckte intresse och blev mycket omdiskuterad. Tillsammans med Shaw och Granville Barker stod Galsworthy för en ny och samhällskritisk dramatik som intog scenen under 1900-talets första decennium. Som Gindin noterar i sin Galsworthybiografi har detta nya drama ibland jämförts med 1950-talets diskbänksrealism med företrädare som Arden, Pinter, Wesker och andra. Jämförelsen är befogad, menar Gindin, såtill­vida att båda grupperna var medvetna om ”att forma ett drama som mer närgånget och emotionellt reflekterade det samtida samhällets sociala dilemman”.

Även Förmöget folk betraktades som ett nytt fenomen, ”en ny typ av roman”, skrev recensenten i The Times Literary Supplement. Den svenska titeln har inget av originaltitelns dubbeltydighet som dels syftar på huvudkaraktären Soames Forsytes välstånd, dels på hans människotyp som är besatt av att äga, vare sig det rör sig om pengar och makt eller vackra ting och investeringsobjekt som tavlor och hustrun Irene. För dem som läste boken enbart som satir, vilket många författare i den yngre generationen gjorde, skulle de senare delarna framstå som en enda utdragen avmattning och Galsworthy själv som en svikare.

D H Lawrence följde ett sådant mönster till punkt och pricka. Han hade läst boken i sin ungdom och blivit begeistrad. Han beundrade den fortfarande när han attackerade Galsworthy i en essä som publicerades 1928 i Scrutinies by Various Writers. Boken är, skriver han, ”den ultimata satiren på den moderna människan, och gjord från insidan, med verkligt fulländad skicklighet och sann kreativ passion, något helt nytt”. Men precis som Woolf anser Lawrence att Galsworthy i de efterföljande delarna tappar stinget och alltmer ger efter för Forsytarnas materialism. Om den tredje delen Att hyra (1921) skriver han: ”storyn är svag, karaktärerna saknar blod och ben, alla känslor är fejk, fejk, fejk”. Hans irritation över Galsworthys försäljningsframgångar går heller inte att ta miste på: ”Allt är vulgaritet. Men det betalar sig. Det är pengar i det.”

Ikombination med Woolfs fyra briljant skrivna och ofta citerade och omtryckta essäer (”Modern Novels” 1919; ”Mr Bennett and Mrs Brown” 1923; ”Character in Fiction” 1924 och ”Modern Fiction” 1925) skulle den nedgörande kritiken i Lawrences­ Galsworthy-essä få ett förödande inflytande på kommande kritikergenerationers syn på Galsworthys litterära gärning. Ett belysande exempel är en artikel av universitetsprofessorn och Lawrence­kännaren Keith Cushman från 2011. Den har titeln ”We have to hate our immediate predecessors” (citat från Lawrence) och analyserar orsakerna till den ömsesidiga antipatin mellan Lawrence och Galsworthy. Cushman hävdar där att Soames så tidigt som i Forsytesagans andra del I bojor (1920) har förvandlats ”från skurk till en sympatisk karaktär, förkroppsligandet av redbarhet, hederskänsla, stabilitet och idoghet” och att hans skapare med honom förvandlats till en ”inskränkt, upphöjt självmedveten etablissemangsförfattare”.

”Han var på det hela taget en typisk brittisk dandy. Bara några få nära vänner anade att det bakom den ytliga fasaden dolde sig en annan Galsworthy.”

Som Gindin visade redan på 1980-talet hade Soameskaraktären inget att göra med en politisk helomvändning från Galsworthys sida, han förblev en liberal i hela sitt liv, en ”humanist” kallade han sig själv. Vad attityden till Soameskaraktären beträffar förblir den ”kyligt ironisk genom hela romanverket”. Forsytekrönikan i sin helhet utgör Galsworthys uppgörelse med sig själv och sin klass, ett grandiost företag som omspänner ett halvt sekel och äger en häpnadsväckande förmåga att nå andra och dra in dem i sin trollkrets. ”Vi är alla Forsytar”, hävdade den samtida författarkollegan Arnold Bennett som kanske allra bäst förstod Galsworthys strävan mot universalitet.

Woolfs kategoriska gränsdragning mellan ”materialistiska” edvardianer som Bennett, H G Wells och Galsworthy, och det nya frambrytande litterära gardet med Joyce, Lawrence och henne själv i spetsen, har blivit allt mer ifrågasatt. Som David Bradshaw påpekar i en uppsats i A History of the Modernist Novel (2015) växte modernismen fram ”ur sin edvardianska kompost organiskt men ändå på ett avvikande sätt”. Galsworthy skulle ha hållit med. ”Att det förgångna fortlever”, skriver han i förordet till samlingsutgåvan av den första Forsytetrilogin från 1922, ”är en tragikomisk välsignelse, som varje ny generation förnekar när den så tvärsäkert inträder på scenen för att göra sina anspråk på någonting fullkomligt nytt gällande.”

I sin biografi över Galsworthy frågar Alec Fréchet: ”Hur många kritiker följde bara Virginia Woolfs och Lawrences idéer som en skock får och repeterade och broderade ut dem år efter år?” Frågan låter sig fortfarande ställas, och det i nutidstempus. Men bilden av ”Käre gamle mossige Galsworthy”, som Lawrence kallade honom, kanske ändå är på väg att långsamt tona ut för att lämna plats för en nyfikenhet på vad Galsworthy faktiskt åstadkom.