Total kontroll

Sedan självständigheten från Sovjetunionen har Turkmenistan utvecklat en postkommunistisk och nationalistisk politik med en totalitär personkultideologi av rent nordkoreanskt snitt. Det kan tyckas märkligt att repressionen och brotten mot mänskliga rättigheter inte har lett till större internationell uppmärksamhet, men det ligger helt i linje med regimens politik att ligga lågt och undvika andra länders uppmärksamhet.

För att ta det från början är det lite av ödets ironi att det är den reform- och västvänliga Michael Gorbatjov som 1985 utser den 45-åriga Saparmurat Nijazov till rådsrepubliken Turkmenistans nya ledare, efter att företrädaren avskedats från sin post på grund av de korruptionsskandaler som avslöjats i flera av de bomullsproducerande Sovjetrepublikerna. Gorbatjov lanserar samtidigt reformprogrammen perestrojka och glasnost – men i Turk­menistan får de aldrig fotfäste. Nijazov utger sig för att följa den nya politiska ordningen men lyckas obemärkt lägga ett isblock över Gorbatjovs pådyvlade nya inriktning som blottar kommunismen konsekvenser och allvarligt riskerar att undergräva den politiska ledningens legitimitet. Turkmenistan kom att stängas redan in­nan det hann öppna.

Vid självständigheten för trettio år sedan var Turkmenistan också den fattigaste och mest eftersatta rådsrepubliken inom Sovjetunionen och därmed även mest beroende av Moskva. Förutom det enorma ekonomiska avbräcket det skulle innebära att klara sig själv, var Nijazov orolig att han och hans närmaste skulle förlora inflytande och att landet skulle slitas isär på grund av avsaknaden av nationell identitet.

Avsikten var att föra turkmenerna tillbaka till ett imaginärt rent och obesudlat ursprung och återupprätta en förlorad utopi.

Regimen insåg att den efter kommunismens fall och Sovjetunionens sammanbrott i december 1991 var tvungen att skapa en ny överordnad ideologi att hänga upp en föreställd unik turkmensk identitetspolitik på. Under 1993, med Kemal Atatürk som förebild, transformeras så Nijazov till ”Turkmenbasji” – Alla turkmeners fader – för att övertyga sitt folk om vem som var deras naturliga ledare. Nijazov signalerade att han stod ovanför alla meningsskiljaktigheter, att han var landets enande kraft i en annars kaotisk omvärld. Medborgarna skulle inte längre vara sovjeter, utan istället bli turkmener genom att anamma den turkmenska historien och kulturen. Där­igenom skulle de behålla sin unika etniska överlägsenhet.

En pånyttfödelseprocess påbörjades med rasande fart. Identiteten hämtas och tillägnas kulturen innan Tsarryssland fullbordade sin annektering 1885. Avsikten var att föra turkmenerna tillbaka till ett imaginärt rent och obesudlat ursprung och återupprätta en förlorad utopi. Folket skulle inte få möjlighet att influeras av andra länders kultur, litteratur och sätt att engagera sig. För att uppnå legitimitet satte Turkmenbasji med hjälp av enorma guldstatyer­ och monument med stark turkmensk symbolism sig själv i centrum och i direkt anslutning till de stora turkmenhärskarna och forntida rikena. Arkitekturen i Asjgabat ställdes om till att bli monumental och representativ i sin form med kolonner och vita marmorbyggnader som granskande tittar ner på den obetydliga människan. Stilriktningen är romersk klassicism och formen är närmast groteskt överdriven i stad som bygges upp på 1950-talet. Asjgabat speglar regimens arrogans.

Situationen i landet kan representeras av det spektakulära neutralitetsmonumentet som restes 1998, en 75 meter hög trebent pelare där en 17 ­meter hög guldglimmande roterande Turkmenbasji placerat sig ovanpå med en välkomnade famn. Ett monument i samma klass är det över jordbävningen som drabbade Asjgabat 1948 då i stort sett hela huvudstaden raserades. Monumentet utgörs av en väldig bronstjur som håller en skadad jordglob på sina horn. Ovanpå jordgloben upp ur askan sträcker en figur upp ett guld­beklätt barn mot skyn. Den svårtolkade figuren ska föreställa Turkmenbasjis mor som mirakulöst har överlevt jordbävningen för att nedkomma med ett utvalt ­gossebarn åt det turkmenska folket. Ett gossebarn välsignat för framtida uppdrag, en Messias.

När Turkmenbasji 2006 oväntat avlider vid 66 års ålder har han passiviserat en hel befolkning genom indoktrinering, propaganda, arbetslöshet och en enormt vanskött ekonomi. Medborgarna har avskärmats från utomstående influenser genom doktrinen ”Positiv neutralitet” som innebär att avskärma befolkningen från utomstående influenser som kan påverka deras lojalitet och väcka deras politiska engagemang. Det förklarar varför Turkmenistan än idag har valt att förutom FN stå utanför alla de stora samarbetsorganisationerna i regionen. För att inte trassla in sig i oönskade förpliktelser som mänskliga rättigheter och krav på oberoende institutioner söker regimen bilaterala samarbeten med likasinnade stater som Ryssland, Iran, Azerbajdzjan och Kina.

När Kurbanguly Berdymuchamedov utses till ny ledare och därefter med betydande majoritet vinner presidentvalet i februari 2007 börjar omvärlden bli intresserad av Turkmenistan och dess rika naturgasfyndigheter. I syfte att vinna omvärldens erkännande och befästa sin makt utlovar också den nya ledaren demokratiska reformer och ett ekonomiskt öppnare Turkmenistan. Men den ekonomiska modellen och det auktoritära styret består. Berdymuchamedov har förvisso tonat ner Turkmenbasjis mest aparta idéer, men den stora förändringen är att Turkmenistan nu mer professionellt har lyckats ge sken av att mena allvar med att respektera mänskliga rättigheter, att man tillsammans med FN:s olika organisationer gör stora framsteg inom sjukvård, ekonomisk förvaltning, utbildning och att oberoende institutioner snart kommer att etableras. Detta är förstås bara en fasad mot väst i hopp om minskad kritik och framtida ekonomiska investeringar.

Vid sidan av propaganda och doktrinen ”positiv neutralitet” är regimens högsta prioritet att säkra produktionen och försäljningen av gas för att finansiera sig själv och upprätthålla total kontroll av landets innevånare. Turkmenistans budget utgörs huvudsakligen av intäkter från gasförsäljningen. Crude Accountability kategoriserar landet som en fullfjädrad kleptokrati och uppskattar att 80 procent av intäkterna från gasförsäljningen slussas direkt vidare till utländska banker och konton som kontrolleras av presidenten och hans närmaste förtrogna. Världsbanken har dragit sig ur Turkmenistan och publicerar inte några uppgifter eftersom siffror och data är helt opålitliga. Regimen erkänner ingen arbetslöshet, det finns inga covid-19-­smittade registrerade och nya monument är på väg upp för att hylla Turkmenistans plats i den utvecklade världen.

Kina är nu tillsammans med Ryssland den största och mest pålitliga partnern vad gäller intäkter och vidare affärsuppgörelser inom gasindustrin. Utåt sett suddas effektivt regimens repressiva ansikte bort. På Facebook, Linkedin och från otaliga samarbetsmöten mellan turkmenska tjänstemän och EU:s och FN:sorganisationer skickas bara glada och utvecklingsorienterade bilder och texter ut. Budskapet är entydigt: Turkmenistan är snart en av oss.