Homo fortis

Arten verkade vilja utvidga sitt revir då Vladimir Putin gav order om att angripa Ukraina, men det företaget har hittills bara blivit en demonstration av dess inneboende svaghet: den Starke Mannen begår stora misstag just för att han alltid tror sig veta bäst. Samma svaghet har visat sig i starke mannen Xi Jinpings order om att stänga ner stora delar av Kina hellre än att erkänna att hans plan ”noll covid ” var ett misstag, vilket har undergrävt landets ekonomi.

Men arten är knappast utrotningshotad. I Ungern återvaldes Viktor Orbán med övertygande siffror. På Filippinerna avgick visserligen en stark man, Rodrigo Duterte, men avlöstes som president av Ferdinand ”Bongbong” Marcos, son till den tidigare starke mannen Ferdinand Marcos, medan Dutertes dotter Sara valdes till vicepresident. Och Italien har nyss fått en kvinnlig premiärminister, Giorgia Meloni, som har vänskapliga relationer med starka män som Viktor Orbán och Donald Trump.

Ofta tar man makten i ett någorlunda demokratiskt val för att sedan genom olika manipulationer se till att inte släppa den ifrån sig.

Ett av artens kännetecken är att etablera sig på gamla dynastiers revir, som då Narendra Modi bröt familjen Nehru/Gandhis monopol på makten över Indien, eller bryta mot tidigare praxis, som då Xi Jinping på höstens partikongress förmodligen utses till president på livstid och upphäver den regel om att presidenten bara sitter i två perioder som etablerades efter Mao. Samma regel fanns också i Ryssland före Putin, som dock nu avser att sitta kvar till 2036.

Arten studeras nu i en rad aktuella böcker. Det historiska svepet i Frank Dikötters Dictators. The Cult of Personality in the Twentieth Century, typfallet Ryssland i Ivan Krastevs och Stephen Holmes The Light that Faded. A Reckoning, verklighetsförfalskning som den auktoritära maktens verktyg i Sergei Gurievs och Daniel Treismans Spin Dictators är några av dessa, liksom de tre böcker jag ne­dan har för avsikt att presentera. Kriget i Ukraina förutses inte i någon av dem, men detta har ingen avgörande betydelse. Vad slags våld den auktoritära arten använder kan inte exakt förutses, bara att våld kommer att användas.

Ruth Ben-Ghiat, professor i Italiens historia, har ett hundraårsperspektiv i sin Strongmen. Författaren urskiljer tre typiska stadier i artens utvecklingshistoria, men rör sig ganska fritt inom tidsramarna. ”Den fascistiska eran 1919–1945” inleds då den före detta socialisten Benito Mussolini i oktober 1922 genomför sin berömda ”Marsch mot Rom”. Redan nu etablerar sig ett mönster då han av sittande makthavare – en svag kung och ett etablerat härskarskikt – utses till premiär­minister och inom några år gör sig till envåldshärskare över dessa sina gynnare. Alldeles som Hitler drygt tio år senare.

Typiskt för arten är att göra show av politiken. ”Mussolini och Mobutu var professionella journalister och visste, liksom Hitler och Khadaffi, hur man använder rösten och kroppen för att göra maximalt intryck. Berlusconi och Trump hade erfarenhet från marknadsföring och tv. Putin växte upp med sovjetisk propaganda och finslipade sina duperingskonster inom underrättelsetjänsten. Pinochets och Francos militära bakgrund gav dem insikt i hur man visar upp makt och ståt.”

Vad showen går ut på är en mystisk förening med ledarens definition av folket och nationen, en ”längtan efter en ursprunglig och fulländad gemenskap, är förbunden med ledarens löfte att uppnå vad hans folk upplever att nationen saknar eller har berövats”. Man förenas­ i nostalgi, ”längtan efter bättre tider är också en del av ekvationen eftersom ledaren lovar att nationen åter ska bli stor.” Det kan vara spanska eller italiens­ka imperier för Mussolini och Francisco Franco, Tsarryssland för Putin, osmans­ka riket för Recep Tayyip Erdoğan. En livsbetingelse för arten är en länge förstående, eller endast lätt bekymrad, omvärld. Då Italien och Tyskland bröt mot icke-interventions-­principen i spans­ka inbördeskriget till stöd för den starke mannen Francisco Franco hötte demokratierna visserligen med näven men näven var tom. Putin annekterade delar av Ukraina redan 2014 utan att omvärlden slutade göra affärer med honom.

”Militärkuppernas tid 1950–1990” var kalla kriget och kolonialismens upplösning. Flera starka män inledde sin karriär­ hos dem som de senare utkorade till fiender. Idi Amin var enrollerad i brittiska styrkor i Kenya, Muammar al-Khadaffi hade genomgått militär utbildning i både Storbritannien och USA. Mobutu Sese Seko var värvad i Belgiska Kongos styrkor innan han med tiden korrumperade sitt land – som under honom bytte namn från Kongo till Zaire – under 32 år genom att anpassa sig till tidens växlingar och lyckades framstå som såväl antiimperialist och antikommunist som prokapitalist. 1970 hyllades han av president Nixon som betecknade Zaire som ett ”starkt, livskraftigt och stabilt land” och bortsåg från att bara några år tidigare hade rege­ringsmedlemmar offentligt avrättats inför 50 000 åskådare.

Khadaffis nationalism hade element av antiimperialism och hans version av såväl socialism som islam, bland annat formulerat i Den gröna boken som var hans ”svar” på Mao Zedongs ”Lilla röda”. Än mera var han en opportunist som under 2000-talet monterade ner en del av sin vapenarsenal och började samarbeta med CIA och andra underrättelsetjänster. British Petroleum återvände, efter tre decennier, till Libyen i ett projekt värt 900 miljoner dollar. Frankrikes Sarkozy och Storbritanniens Blair gästade, intellektuella som Francis Fukuyama och Anthony Giddens talade om Libyens reformer, ett antal underrättelsetjänster utlämnade islamister till Khadaffi som lät fängsla och tortera dem. Och Khadaffis egen familj och favoriter fortsatte att stjäla. Fem miljoner fat olja, till ett värde av 500 miljoner dollar, försvann 2008.

Arten livnär sig huvudsakligen på korruption. Så också under vad Ben-Ghiat kallar ”Den nya auktoritära tiden, 1990 till nutid”. Erdoğan skaffade sig mellan juli 2016 och januari 2020 tillgångar värda drygt 32 miljarder dollar, i form av sjukhus, stiftelser, banker och storföretag. 2019 kontrollerade 3 procent av Rysslands befolkning 89 procent av landets tillgångar. De 2016 offentliggjorda Panamadokumenten visar hur såväl Storbritannien som USA – framförallt i delstater som Delaware och Nevada – tillåter anonymt ägda företag att registrera sig och där tvätta pengar.

Flera starka män inledde sin karriär­ hos dem som de senare utkorade till fiender

Artens anpassningsförmåga är stor och den har liksom göken förmåga att tränga alla andra ur boet. Ofta tar man makten i ett någorlunda demokratiskt val för att sedan genom olika manipulationer se till att inte släppa den ifrån sig. Hellre än att mobilisera fria och därmed opålitliga väljare skaffar man sig medial­ makt. I USA ekar Fox News lydigt budskapen från Trump med anhängare, i Ryssland är statliga propaganda­kanaler Putins verktyg. Narendra Modi har en app som finns på engelska och ett dussintal indiska språk och erbjuder fansen ”exklusivt innehåll”. Sociala medier som Facebook, Twitter och andra är fulla av gökungens spillning.

En brist i Ben-Ghiats historiska perspektiv är att hon avstår från att diskutera kommunistiska diktatorer. Hennes motivering att dessa tagit makten inom ett redan slutet system håller inte. Det var ju genom typiska maktmanipulationer inom detta slutna system, bland annat med skenrättegångar, som Stalin gjorde sig till envåldshärskare. Det var som en reformatör inom det rådande systemets ramar som Xi Jinping en gång charmade världen. ”Sedan han satt sig i en bekväm fåtölj inledde Xi vårt möte med att säga sig vara ’djupt rörd av den uppriktighet ni visat’. Den sirliga välviljan hos Kinas nya ledare var en slående kontrast till den retlighet och hotfullhet som jag märkt hos Vladimir Putin i Davos några år tidigare.” Gideon Rachman, med­arbetare i Financial Times, tar i sin The Age of the Strongman fasta på arten i modern tid, från ungefär år 2000.

Han har ofta skådat den starke mannen på nära håll och är hederlig nog att vidgå att han ofta tagit miste. Att Xi utsågs till kommunistpartiets generalsekreterare sedan hans närmaste konkurrent häktats för mordplaner och av nationella folkkongressen år 2013 valdes till president med röstetalet 2592-1 borde ha fått journalister att lyfta på ögonbrynen. Nu gör Xi ett storstilat försök att återupprätta en personkult i stil med den som fanns under Mao Zedong. ”Xi Jinpings tänkande” har skrivits in i den kinesiska författningen, alldeles som en gång Maos tänkande.

Men under Mao var man mycket mera isolerade internationellt och använde sig mest av politisk propaganda för att sprida sin världsbild. Dagens Kina har ju avsevärda ekonomiska och teknologiska resurser, för att med projekt som Den nya sidenvägen med lån och investeringar i infrastruktur som hamnar och kommunikationer binda andra länder till sig. Framför­allt kring Indiska oceanen men även så långt bort som i Colombia, där man bygger huvudstadens tunnelbanenät. (För att inte tala om Sverige, där ett kinesiskt statligt ägt kärnkraftsbolag står bakom närmare en femtedel av de mångmiljardinvesteringar som görs i svensk vindkraft och MTR, baserat i Hongkong men till 75 procent ägt av kinesiska staten inte bara driver huvudstadens kollektivtrafik utan också annan inrikestrafik).

Då Rachman såg Vladimir Putin framträda på säkerhetskonferensen i München 2007 framstod denne som ett praktexemplar av arten. Inför ledare från Tyskland och USA fördömde han västerlandets tal om frihet och demokrati som bara en hycklande förklädnad för maktpolitik. Det var hyckleriet, inte maktpolitiken, som Putin hånade. Det visade han snart med den militära interventionen i Georgien 2008, annekteringen av Krim 2014, krigsinsatsen i Syrien 2015 och inblandningen i USA:s presidentval 2016. Men även ett praktexemplar kan bli malätet och få problem med att livnära sig. Varje individ som omges av jasägare och opportunister får till slut problem med verkligheten.

Rachmans bok är närmast ett slags artens Who’s Who? Från Trump till Orbán till Erdoğan till Brasiliens Bolsonaro till Mexikos Andres Manuel Lopéz Obrador till Indiens Narendra Modi till Saudiarabiens Mohammed bin Salman ännu en reformator som sedermera, enligt CIA, gav order om att den kritiske journalisten Jamal Khasoggi skulle mördas i Istanbul. Han pekar också på vad som sker i Afrika söder om Sahara.

Då Etiopiens nye ledare Abiy Ahmed tillträdde i april 2018 lät han öppna fängelserna för tusentals politiska fångar, inbjöd oppositionella att återvända från exilen och medierna att yttra sig fritt. Att han reste till Asmara i grannlandet Eritrea för att avsluta det grannkrig som pågått i åratal, gav honom året därefter Nobels fredspris. Men ett år senare blossade de gamla striderna åter upp mellan folk från Tigrayprovinsen och Oromos, den största befolkningsgruppen, där armén ingrep med bombningar. Snart var 50 000 människor på flykt och journalister och oppositionella häktades åter. Paul Kagame i Rwanda har under sina drygt 20 år som landets president hyllats av såväl Bill Clinton som FN:s dåvarande generalsekreterare Ban Ki-moon. Men för säkerhets skull har han sett till att omväljas med 98,7 procent av rösterna 2017 och förändrat konstitutionen så att han kan sitta kvar till 2034. Och framträdande oppositionella har hittats döda under märkliga omständigheter.

Rachman kan kritiseras för ett von oben-perspektiv, för att se höjdare men inte låta kvinnan och mannen på gatan komma till tals. Men egentligen tycker jag det är allvarligare att han skönmålar Deng Xiaoping, som en kontrast till Xi. Visserligen skapade Deng med sin pragmatism förutsättningarna för Kinas ekonomiska under, men Deng var den starke man som fruktade de demokratiska tendenser som under 1980-talet börjat märkas i Kina, försvarade partiets envälde och därmed möjliggjorde Xi Jinpings väg till makten.

Mot slutet har Gideon Rachman ett intressant kapitel där han porträtterar de starka männens stora spöke i samtiden: finansmannen George Soros, som har skänkt miljarder till att främja demokrati och mänskliga rättigheter. Han diskuterar också Carl Schmitt, den tyske rättsfilosof som före och under nazismen utformade en ideologi om suveränens rättigheter, och som fått en renässans inte bara på högerkanten i väst utan också i Ryssland och Kina. Men finns det överhuvudtaget några gemensamma ideo­logiska drag hos denna art annat än själva överlevnadsdriften? Detta diskuterar Moisés Naím, forskare och debattör som en gång i tiden var handelsminister i Venezuela.

The Revenge of Power skildrar en revanschism ”som härmar demokratin medan den underminerar den” och lanserar också en formel: 3P. Vilket står för populism, polarisering och post-truth, alltså post-sanning. Sanning, objektiva fakta, finns överhuvudtaget inte.

Populism missförstås ibland som en ideologi, därför att den slutar med -ism. Men den är ingen ideologi utan snarare en strategi för att gripa och behålla makten. Vilket man ofta gör med hänvisningar till ”folket”, som detta definieras av härskaren. Eller varnar för annalkande katastrofer, bannlyser politiska motståndare som plötsligt förklaras vara brottslingar, militariserar samhället, angriper de medier som makten inte kontrollerar, angriper principer om maktfördelning, angriper expertis – sådana man lätt kan få ”folket” att hata.

Och någon att älska? I slutet av 1800-talet myntade sociologen Max Weber det från grekiskan härledda begreppet karisma, personlig utstrålning, för de egenskaper som ger en männi­ska efterföljare. Men hade Silvio Berlusconi eller Donald Trump karisma skulle den ene inte behöva plastikoperera sig och den andre sminka sig och kamma hypotek. Säkrast är att via medierna skaffa sig en okritisk hejaklack, en uppsättning fans som till skillnad från politiskt intresserade anhängare förväntar sig underhållning. Underhållning och politik blir ett – den indiska motsvarigheten till Fox News heter Republic TV och jämställer ”nationell” med ”hinduisk”.

Och Indiens miljoner muslimer fun­gerar som en motpol. Polarisering är en av populistens effektivaste metoder för att behålla makten. Opponenter demoniseras, gamla och nya motsättningar värms upp och hålls vid kokpunkten. Inte bara i politiken utan också i kulturen, på sportens arenor, på arbetsplatsen, bland grannar och varför inte inom familjen? Religion, etnicitet, regionala skillnader, samhälleliga och ekonomiska orättvisor, språk är inte olikheter som man får leva med eller problem som man ska försöka lösa med diskussion och kompromiss. De är tillhyggen att slåss med.

Populism och polarisering och brott mot de oskrivna normer och den praxis som är utmärkande för en fungerande demokrati, till exempel att man inte förfaller till personangrepp på sina motståndare eller dennas familj. Just för att dessa normer inte är formulerade i lagar gör dem sårbara för den som föraktar all moral. Trump bröt inte mot några lagar då han leende hörde sina fans kräva att Hillary Clinton borde låsas in, eller utsåg en lobbyist för kolindustrin till ordförande i miljöskyddsmyndigheten eller då han uttalade mer tillit till Putin än till sin egen underrättelsetjänst.

Polarisering kan motivera undantagstillstånd. Redan på 1930-talet hävdade Carl Schmitt att den yttersta makten var den att deklarera undantag. Så kan varje handling förklaras laglig, såsom Hitlers undantagslagar 1933. Covid-19-­pandemin ledde till undantagsbestämmelser också i demokratiska länder och auktoritära härskare var inte sena att använda den som ett tillhygge. Orbán inställde parlamentets verksamhet år 2020 med hänvisning till pandemin. Liknande drakoniska åtgärder genomfördes också av andra auktoritära härskare som Kagame i Rwanda, Museweni i Uganda, liksom ledare i Tanzania, Turkiet, Indien och så vidare.

Post-truth är en term som lanserades redan 1992 i en artikel av författaren Steve Tesich, men den fick sitt stora genombrott år 2016 och utnämndes av Oxford Dictionaries till ”årets ord.” Det hade ofta kommit till användning i det årets diskussion kring brexit och presidentvalet i USA. I postsanningens tid dränks objektiva värderingsgrunder för vad som är sant respektive falskt i halvsanningar, opinionsyttringar, i vad en av Trumps medarbetare kallade ”alternativa fakta”. Metoden är i och för sig inte ny utan användes av tobaksindustrin för att med köpta forskares hjälp hävda att sambandet mellan rökning och cancer var en diskussionsfråga. I postsanningens värld rättar man sig efter pseudovetenskap.

Istället för lagar som gäller alla stiftar man pseudolagar i syfte att värna ledarens makt. Här finns också en historisk tradition i USA, vad som kallas gerrymandering, att utforma valdistrikten så att de ger de sittande maximala fördelar. För att säkra sin makt har Viktor Orbáns anhängare tvingat domare som varit kritiska mot regimen att pensionera sig och ersatt dem med lojalister. Vidare har man utformat valdistrikten så att det i städerna, där det bor flera oppositionella, krävs många fler röster för ett mandat än på landet, där Orbáns sympatisörer bor, vilket är en viktig del av förklaringen till Orbáns stora seger i våras.

Faktagranskare på Washington Post summerade att Trump under sin tid som president gjorde 30 573 uttalanden som var antingen missledande eller lögnaktiga. Som ”en brandslang för lögner” använder auktoritära krafter internet i allmänhet och sociala medier i synnerhet, säger forskare på tankesmedjan RAND Corporation. Rysk propaganda motsäger sig själv från ena dagen till den andra, eftersom dess mål inte är att bli trodd utan att upprepas, och tar till sin hjälp en armé av automatiserade bots för att öka spridningen. Redan i sin Origins of Totalitarianism, 1951, insåg Hannah Arendt att: ”den idealiske undersåten i ett totalitärt statsskick är inte den övertygade nazisten eller den övertygade kommunisten, utan människor för vilka det inte längre finns någon skillnad mellan fakta och fiktion eller någon skillnad mellan sant och falskt”.

Om Ben-Ghiat lägger tyngdpunkten på vad som varit och Rachman koncentrerar sig på vad som händer nu, så har Naím en blick full av oro riktad mot framtiden. Han pekar ut ”fem slag vi måste vinna”, nämligen mot ”den stora lögnen”, alltså det ohämmade ljugandet, mot ”brottsliga regeringar”, alltså sådana stater som är brottssyndikat, mot ”självhärskardömen som söker undergräva demokratier”, mot ”politiska karteller som kväver konkurrensen” och mot ”illiberala narrativ”, alltså diffusa anklagelser mot ”träsket” eller ”Bryssel” eller ”globalister” eller ”invandrare”.

Är arten invasiv, liksom sibirisk mårdhund eller mördarsnigel? Kommer hotet utifrån? Nej, den oroande sanningen är att arten kan växa fram varhelst längtan efter enkla lösningar och entydiga fiender är så stark att den kväver komplikation, diskussion, kompromisser, övertalning, tålamod, faktaprövning. Består arten bara av hannar? Länge kunde det tyckas så. Indira Gandhi kunde visserligen använda repressiva åtgärder men syftade ändå inte till att riva den demokratiska ordningen.

Men Marine Le Pen är en av Frankrikes skarpaste politiska profiler och Giorgia Meloni har nyss blivit Italiens premiär­minister efter en kampanj som i mycket drev ståndpunkter som man känner igen från Trump och Orbán, kulturkamp mot samkönade äktenskap och sexuella minoriteter, risken från Soros och ett liberalt EU. Hennes parti, Fratelli d’Italia använder en slogan ”Gud, fosterland, familj” som ofta förknippas med Mussolinis tid vid makten. Hon klär sig gärna i pastellfärger och framställer sig som en kvinnornas försvarare, trots att hennes parti, där det har makten, undergräver kvinnans rätt till abort.

Journalisten Roberto Saviano, maffians­ skildrare, ser henne i en artikel i The Guardian (24/9 2022) som farligast bland politiska gestalter. Hon väcker inte associationer till Mussolinis svartskjortor, utan hon odlar tvetydigheten. I valkampanjen fördömde hon Rysslands invasion av Ukraina och ställde sig bakom Natos militära stöd till landet. Men hon motsatte sig tidigare EU:s sanktioner mot Ryssland efter annekteringen av Krim år 2014 och i sin bok från förra året, Io sono Giorgia (Jag är Giorgia), skrev hon att Putins Ryssland ”försvarar europeiska värden och kristen identitet”. Är kameleonten egentligen samma art som Den starke mannen? Europas framtid kan bero på det.