Messias från Río de la Plata

”Det är inte antalet soldater som ger seger i strid, utan kraften kommer från himlen.”

Det är Javier Mileis favoritbibelcitat taget ur Första Mackabeerboken (3:19) som berättar om judarnas framgångsrika revolt mot det mäktiga seleukidiska riket som började år 167 f.Kr.

Judas Mackabaios är berättelsens store hjälte, han som enligt Bibeln liknade ”ett lejon, ett ungt lejon som ryter mot sitt rov”, han som ”kom med eld mot dem som plågade hans folk”. Med himlens hjälp lyckades Judas göra det som verkade vara omöjligt: att besegra en mångfaldigt större fiendehär och befria judarna från inkräktarnas ok. Chanukka, ljusets fest, är det årliga firandet av Judas återinvigning av Jerusalems tempel år 164 f.Kr.

Det var ett mirakel och säger en hel del om hur Javier Milei ser på sig själv och på den kamp som han har framför sig. Han verkar vara övertygad om att han har ett slags messiansk uppgift att uppfylla och att han är kallad att utföra ett mirakel som inte står Judas efter: att ta Argentina ur det moras av korruption och rofferi som har omvandlat det land som en gång var det rikaste på jorden till ett där nästan hälften av befolkningen lever i fattigdom och en tiondel i ren misär.

”Det kommer att göra ont, mycket ont, och Milei har varit kristallklar om detta: det kommer bli värre innan det blir bättre.”

Att Milei har tagit lejonet som symbol är ingen tillfällighet och att han kommer att behöva högre makters ingripande är obestridlig i detta Argentina där el vivo, den listige, han som lever på andras bekostnad, ofta betraktas som en hjälte, och el zonzo, han som arbetar och är laglydig, är en hånad figur.

Mileis gammaltestamentliga hänvisningar säger något om ett av de mest förbryllande dragen i hans personlighet: hans närhet – trots att han inte är jude – till den judisk-ortodoxa chassidiska tron i den version som predikades av ledaren för Chabab-Lubavitch-rörelsen, rabbin Menachem Mendel Schneersohn (1902–1994), känd som Lubavitcher Rebben eller ”Rebbe” bland sina efterföljare.

Det handlar om en av de mest inflytelserika inriktningarna inom chassidismen som präglas av en stark tro på att ankomsten av en frälsande Messias inte bara är nära, utan kan påskyndas genom våra handlingar. För somliga var Lubavitcher Rebben den utlovade Messias som egentligen inte har dött utan väntar i det fördolda på att uppenbara sig.

För Javier Milei är tron på el Rebe, som han säger, så stark att han besökte dennes grav eller Ohel i Montefiore kyrkogård i Queens, New York, både några månader före och sedan direkt efter segern i presidentvalet. Först för att be om hjälp i det som skulle komma och sedan för att tacka för att de himmelska krafterna uppenbarligen denna gång var med honom.

Denna religiösa sida kombineras med tankegångar från en helt annan galax, den libertarianska idévärlden. Det är en helt annan tro. Tron på att människors frivilliga samarbete och absoluta äganderätt till sig själva och sina rättmätiga egendomar ger både moraliskt och praktiskt bästa tänkbara tillstånd. Denna tro är lika intensiv som den chassidiska och tillsammans bildar de den explosiva blandning som heter Javier Milei.

Han definierar sig själv som anarkokapitalist på det filosofiska planet och bakom Mileis fräna retorik ekar anarkokapitalismens grundargestalt Murray Rothbards röst, som kusligt och på pricken uttryckte vad en majoritet av argentinarna verkar tycka om den stat som under så lång tid har plågat dem: ”staten är ingenting annat än organiserat röveri”.

Denna anarkokapitalistiska ådra har lett Milei till att i olika sammanhang utveckla några mycket kontroversiella resonemang, som till exempel om rätten att sälja delar av sin kropp eller att fritt äga vapen. Den grundar också hans principiella abortmotstånd, eftersom det skulle handla om att bruka våld mot en annan individ.

Bland sina kontroversiella åsikter inkluderar Milei en överslätade inställning till den senaste militärdiktaturens systematiska brott mot de mänskliga rättigheterna. Han menar att det var ett krig där excesser begicks på båda håll, även om militärens synder väger tyngre som representanter för staten. Dessutom reducerar han kraftigt antalet drabbade av statsterrorn.

Milei inser dock att uppbyggandet av ett anarkokapitalistiskt samhälle inte står på det krisdrabbade Argentinas dagordning. Därför är han minarkist eller anhängare av en minimal nattväktarstat gällande de mera jordnära angelägenheterna. Han är dessutom beredd att använda statens fulla kraft för att kväsa vad som kommer att bli hans farligaste fiende: de peronistiska maffiornas gatuligister, de så kallade piqueteros, som hittills har fått härja fritt på gator och torg.

Mileis militanta anti-etatism – ”allt det som staten gör, gör den dåligt”, brukar han säga – kompletteras med ­våldsamma ­verbala angrepp på la casta, det vill säga den politiska klassen plus alla dem som profiterar på statens perversa interventioner. I den kategorin ingår också en betydande del av det argentinska näringslivet, dessa ”kompiskapitalister” som Milei angriper utan pardon, och likaså fackföreningspamparna och de månghövdade maffiastrukturerna som den argentinska staten göder på alla nivåer, från fattigkvarteren till de finaste residensen.

Hans krigsrop är no hay plata (det finns inga pengar) och hans program inkluderar några för Argentina så radikala åtgärder som att sanera statsfinanserna, kraftigt reducera antalet offentligt anställda, avskaffa prisregleringarna, skrota landets omfattande protektionistiska system och sätta stop för subsidiepolitiken. Men också att stänga ner centralbanken (de argentinska populisternas outtömliga guldgruva), dollarisera landets ekonomi, privatisera alla företag i statlig ägo, stoppa alla offentliga infrastrukturprojekt, liberalisera arbetsmarknaden, avskaffa mängder av konkurrensbegränsande regleringar och införa ett skolpengssystem inspirerat av det svenska exemplet.

Javier Mileis öde kommer att avgöras under de första månaderna av hans mandat. Han vet det. Han vet, precis som Judas Hammare (Mackabaios) gjorde, att han kämpar för sitt liv mot en mäktig och hänsynslös fiende, men han verkar inte tveka en sekund om att, såsom den bibliske hjälten gjorde, gå till anfall med sin berömda motorsåg i handen.

Direkt efter makttillträdet satte han igång ett omfattande åtstramnings- och liberaliseringspaket i syfte att vinna det första stora slaget: att eliminera roten till många av Argentinas problem, den offentliga sektorns stora underskott som ­finansieras med hjälp av dyra lån och sedelpressarnas hektiska tempo.

Det förutsätter, bland annat, en drakonisk nedbantning av statsapparatens utgifter och personal, som idag ”sysselsätter”, avlönar rättare sagt, kring fyra miljoner personer, samt ett totalstopp av subsidieflödet till provinserna och av de offentliga infrastrukturprojekten.

Det kommer att göra ont, mycket ont, och Milei har varit kristallklar om detta: det kommer att bli värre innan det blir bättre. Inflationen kommer att gå upp och ekonomin stagnera, de fattiga kommer att bli än fler och en hel del företag kommer att gå i konkurs. Men alternativet är enligt Milei att fortsätta gå mot en förödande hyperinflation och ett totalt ekonomiskt sammanbrott.

För att parera åtminstone en del av chockterapins effekter har Mileis inkluderat i sitt första reformpaket en betydande höjning av några av bidragen till de allra fattigaste argentinarna och han har förkunnat att den enda plånbok som inte är hermetiskt stängd är den som finansierar denna typ av insatser.

Frågan som till syvende och sist inställer sig är hur en anarkokapitalist som vill utsätta landet för en brutal ekonomisk chock kan bli vald till president. Det är något unikt och anarkokapitalisterna brukar utgöra en mycket liten och politiskt irrelevant sekt i de länder där de överhuvudtaget existerar. Svaret är givetvis inte att en majoritet av argentinarna plötsligt har blivit libertarianer och inte ens liberaler. Det är istället deras desperation och viljan att vräka hela la casta från maktens boningar som har gett el loco Milei (galningen Milei) en osannolik chans av att vrida landets historia i en helt oväntad riktning.

På detta vis blev narren kung, men ingen vet hur säkert han kommer att sitta i maktens sadel. Desperation är en labil och våldsam kraft, och den kommer att växa till oanade höjder under de mycket svåra månader som stundar. Hittills har Milei ridit på denna mäktiga våg av vrede och förtvivlan, men snart kommer sanningens minut för lejonet från Río de la Plata.

I Argentinas historia finns det en outsider som lyckades prägla sitt lands framtid på ett bestående sätt: ärkepopulisten Juan Perón. Nu är det kanske en annan outsiders tur att på ett definitivt sätt göra upp med Peróns toxiska arv. För det kommer han att behöva himlens alla krafter.