Ett sista trolleritrick

I ett brev till vännen Max Brod gav Franz Kafka instruktioner om att samtliga hans efterlämnade texter skulle brännas. Det är svårt att föreställa sig tomrummet i 1900-talets litteraturhistoria om hans önskan hade uppfyllts och romaner som Processen och Slottet aldrig sett dagens ljus. Frågan om postuma publiceringar är emellanåt en känslig och komplex fråga som saknar generella svar. En författares intention kan variera över tid och påverkas av allt från överdrivet självtvivel till psykiska kriser. Ibland väger det konstnärliga värdet tyngre än upphovsmannens omdöme vid ett givet tillfälle. Andra gånger har arvingarnas eller förlagens ekonomiska intressen uppenbarligen tagit överhanden.

”Miljömässigt befinner vi oss alltså på klassisk García Márquez-mark.”

Mot slutet av sitt liv skrev den colombianske författaren Gabriel García Márquez (1927–2014) flera versioner av en kortroman med titeln Vi ses i augusti, samtidigt som han kämpade med begynnande demens. Ett par av bokens kapitel offentliggjordes redan under hans livstid. Enligt sönerna var dock faderns dom hård: ”Den här boken är värdelös. Den måste förstöras.” Efter författarens död lades den därför undan i flera år. När sönerna nästan ett decennium senare läste den på nytt visade den sig vara betydligt bättre än de mindes.

Manuset redigerades av förläggaren Cristóbal Pera. Nyheten om en stundande postum roman av den latinamerikanske mästaren spreds över världen. Bara någon månad efter att den publicerats på spans­ka har ett stort antal översättningar kommit ut mer eller mindre samtidigt, däribland den som nu föreligger på svenska av Hanna Nordenhök (Wahlström & Widstrand). Tyvärr är den försedd med Peras omständliga ”Redaktörens kommentar”, där många detaljer är alltför präglade av ett förläggarperspektiv för att angå en bredare läsekrets i utlandet. Bättre är Nordenhöks förord som placerar verket i författarskapets kontext och respektfullt kretsar kring frågan om minnesförlustens betydelse.

Romanen består av sex kapitel som binds samman av dess huvudperson, den medelålders kvinnan Ana Magdalena Bach. Nordenhök påminner oss om att romangestalten lånat sitt namn av Johann Sebastian Bachs sista hustru. Ana är sedan länge lyckligt gift i en stad som aldrig namnges men som av vissa detaljer att döma är belägen vid den karibiska kusten i Colombia. Miljömässigt befinner vi oss alltså på klassisk García Márquez-mark. Anas mors sista önskan var att bli begraven på en ö ute i Karibiska havet. Sedan dess reser Ana dit på dödsdagen i augusti varje år för att lägga blommor på hennes grav. Besöket har något rituellt över sig; hon brukar ta in på samma hotell och köper alltid samma sorts blommor av samma florist. Dagen därpå återvänder hon till sin familj och vardagen.

I det första kapitlet träffar hon dock en man som sitter ensam vid ett bord i hotellets restaurang, och på hennes initiativ går de till sängs med varandra. Även om hon fortfarande älskar sin man, ter sig allt främmande och påträngande när hon kommer hem till fastlandet. Under de kommande besöken på ön öppnar hon sig därför för ett nytt erotiskt äventyr varje år i vart och ett av bokens kapitel. Oväntade vändningar och förvecklingar i samband med dessa förbjudna möten saknas inte.

Detta kan låta som en typisk mustig skröna av den författare som tilldelades Nobelpriset i litteratur 1982. Med sin strama realism skiljer sig dock Vi ses i augusti väsentligt från frodiga och myllrande romaner som Hundra år av ensamhet och Kärlek i kolerans tid. Språket är rättframt men formuleringarna ändå omsorgsfulla. Den magiska realismen lyser med sin frånvaro, men här finns en del karibiska klichéer – den mörkhyade flickan som sjunger sorgsna boleror, mannen i ljus linnekostym med ett glas konjak framför sig. Om det är någon författare jag förlåter sådant, är det just García Márquez. En och annan upprepning och inkonsekvens har smugit sig in, men på det hela taget är författarens kognitiva kamp mot minnesförlusten inte möjlig att avläsa. Romanen kan förvisso inte mäta sig med García Márquez främsta berättelser, men i de skickligt hanterade överraskningsmomenten kommer jag tidvis att tänka på vissa av hans noveller, som förtjänar en samlad återutgivning i Sverige.

Ett centralt ämne är otrohetens olika skrymslen, såväl dess lockelser som våndor, och romanen skildrar utan moralism kärleken och erotiken hos åldrande kroppar, och därtill ur ett kvinnligt perspektiv. I det sista kapitlet visar sig de hemliga passionerna dessutom binda samman dottern och modern på ett sätt som få läsare kunde ana. Ön visar sig vara en fristad för sexualiteten, romantiken och fantasin. Vi ses i augusti förändrar varken litteraturhistorien eller bilden av Gabriel García Márquez prosakonst i stort. Ändå utgör romanen en charmig och värdig avslutning på ett av 1900-talets internationellt mest älskade författarskap. Den här gången gjorde de efterlevande rätt i att gå emot faderns önskan om att inte publicera manuset. Istället får vi bevittna ett sista flinkt trolleritrick från andra sidan graven.