Hon viskar i läsarens öra

Att läsa andras brev anses ju, vanligen med rätta, ofint. Kanske är det just därför som jag är så förtjust i att läsa brevsamlingar av författare. De ger ofta en närmare, mer omedelbar, bekantskap än också den bästa biografin. Gustave Flauberts epistlar är i mitt tycke det finaste som genren har att erbjuda. Efter att ha läst dem känns det som om Gustave har blivit ens vän och förtrogne. Inte att undra på att André Gide berättade att Flauberts brev hade ersatt Bibeln som kvällslektyr.

Historien erbjuder ett överrikt utbud av brev som vi nu idag skamlöst kan läsa eftersom alla inblandade är döda och inte längre kan protestera mot vårt självsvåldiga tilltag. Det handlar förstås om en utdöende genre – långa, handskrivna brev är numera sällsynta. Men inte bara det – när jag någon gång får ett sådant är det vanligen skrivet av en galning.

Det nyaste bidraget till genren är egentligen inte nytt men ändå värt att uppmärksamma. I en snygg och utökad upplaga – den första samlade utgåvan på mer än 60 år – kommer nu The Letters of Emily Dickinson (Harvard University Press) – en bastant volym på nästan tusen sidor. De båda utgivarna Cristianne Miller och Domhnall Mitchell har gjort ett i alla avseenden beundransvärt jobb. Det har försett alla de 1 304 breven – varav ett par hundra aldrig tidigare samlats i bokform – med nödvändiga kommentarer.

Det är ingen bok som lämpar sig för sträckläsning men väl att bläddra i. Man fastnar för en formulering, en insikt eller ett infall och låter sig roas. Eller som Dickinson själv skriver: ”Ett brev är ett jordiskt nöje – det förvägras gudarna. Men ett brev kan för henne också vara något helt annorlunda: ”Ett brev känns för mig alltid som odödlighet eftersom det är bara själ (mind) utan någon kroppslig vän.”

Emily Dickinson föddes 1830 och dog 1886. Hennes hem var Amherst i Massachusetts och hennes familj var både bildad och inflytelserik. Dessa brev vederlägger bilden av henne som en med åren allt bisarrare ensling. Istället framgår det att hon var intresserad av tidens angelägenheter, både stora och små, både lokala och nationella, inte minst det blodiga i inbördeskrig som splittrade nationen under 1860-talet och många år därefter.

Jag vågar påstå att det idag råder konsensus om hennes status som en av USA:s största diktare. Denna samstämmighet har inte gjort henne till ett monument som åtnjuter beundran men knappast läsare. Det finns inget monumentalt i hennes dikt – den snarare viskar direkt i läsarens öra. Hennes dikter har hunnit bli klassiker men de läses fortfarande – också utanför klassrummen. De handlar ofta om de stora existentiella frågorna.

Hade hon inte skrivit sina dikter hade nog ingen kommit på idén att samla och ge ut alla dessa brev. Men som det nu är så skänker de ett slags relief till dikterna. Det märkliga är att det ofta är svårt att dra en skarp linje mellan hennes brev och hennes dikter. Då tänker jag inte bara på det faktum att många brev innehåller en dikt eller helt består av en dikt utan på att hennes poetiska ton och diktion ofta kan höras också i hennes prosa. Ett kort brev från 1877 skulle nästan kunna vara en dikt: ”I send you a flower from my garden – Though it die in reaching you, you will know it lived when it left my hand.” Ett annat exempel, bland otaliga: ”To live is so startling, it leaves but little room for other occupations…”

Dickinsons många korta dikter får mig att än en gång undra varför så få idag läser poesi. I sina bästa stunder – och några andra stunder behöver vi inte – är de koncentrerad mening. Den stressade nutidsmänniskan, för att använda en trött kliché, har alltmer sällan tid för romaner. Den ursäkten går inte använda när det handlar om lyrik, i synnerhet inte när det handlar om så korta dikter som Dickinsons. När man väl fått smak för dikterna är det dags för hennes brev som nu finns i vad som sannolikt blir den definitiva utgåvan.