Den ljusa medeltiden

Alltför ofta talas det om medel­tidens mörker. Adjektivet ”medel­tida” är numera inte bara eller ens vanligen en beteckning på den epok som följde senantiken och som slutade med renässansen – alltså mellan cirka 600 till 1400 e.Kr. Istället har glosan blivit ett skällsord som okunniga människor använder när de vill visa en i och för sig ofta väl motiverad avsky för brutalitet och intolerans. Problemet är bara det att medeltiden på det stora hela inte var mera brutal eller intolerant än många andra epoker. Den som letar efter intolerans hittar den lättare under följande sekel då protestanter och katoliker massakrerade varandra för teologiska spetsfundigheter.

Visst var medeltiden mörk på många sätt och då kanske främst genom digerdöden, den böldpest som drabbade Europa på 1300-talet och som nog dödade mer än en tredjedel av Europas befolkning. Men medeltiden var också ”katedralernas tidevarv” – dessa magnifika byggnader som fortfarande är höjdpunkter i den västerländska civilisationen. Det var en tid för snillrik filosofi av skolastiskt snitt. Ockhams rakkniv är fortfarande skarpslipad. I sitt epokgörande arbete Inventing the Individual (2014) har Larry ­Siedentop vältaligt, om än kontroversiellt, argumenterat för att många av liberalismens bärande idéer – försvaret för individuell frihet och människors moraliska likvärdighet – först formulerades av kristna tänkare under medeltiden.

Det var också tiden för en rik och mångfasetterad litteratur. Den emeriterade och eminente professorn i litteraturhistoria Anders Cullhed visade detta i sin förträffliga bok Dante. Den förste författaren (2021). Han gör det nu igen med Kärlek 1.0. Lust och litteratur i Europa 1100–1485, en entusiastisk och entusiasmerande översikt över huvudsakligen medeltida diktning om kärlek. Här handlar det alltså inte om den mörka medeltiden utan om den ljusa. Den utspelar sig i kungliga gemak och i aristokratiska sängkammare. Bilden av medeltiden som en tid av mässande och fördömande kyrkliga prelater kompletteras med en bild av en gans­ka yster och promiskuös tid, där man lite som man ville ofta kunde strunta i kyrkans bud om asketisk avhållsamhet. Men visst kunde kärleken vara farlig och sluta i tragedi som för Abélard och Héloïse eller Tristan och Isolde.

Litteraturhistoriskt sett är det förvisso inte jungfrulig mark som Cullhed här beträder. Han passar på att milt men ganska så bestämt avfärda standardverket The Allegory of Love (1936) där C. S. Lewis gör gällande ”att den höviska kärleken […] uppträder helt plötsligt mot slutet av 1000-talet i Languedoc”. Cullhed visar att det är en förenkling av ett mer komplicerat förlopp där man kan urskilja vitt skilda varianter av höviska kärlekar. Den litterära kärlekens ursprung är dunkelt. Jag hade gärna sett att Cullhed tagit upp och, gissar jag, förmodligen ställt sig tvivlande till, teorier om påverkan från den muslimska världen. Sålunda har det hävdats att mystikern Ibn Arabi skulle ha influerat Dante och att den keltiska legenden om Tristan och Isolde skulle ha en förlaga i det persiska eposet om Vis och Ramin.

För att rätt förstå dessa genrer, i den mån det alls är möjligt så här med tusen års försening, sätter Cullhed in dem i deras historiska sammanhang. Det var en tid då feodalsamhället försvagades och nationalstaten så sakteliga började uppstå. Det var också en tid då katedralskolorna utbildade klerker som var hemmastadda i det klassiska arvet – inte minst den romerske poeten Ovidius var en förebild, så till en grad att flera forskare har kallat 1100- och 1200-talen för en ovidiansk tidsålder, aetas ovidiana.

Merparten av denna bok upptas av konkreta läsningar av den höviska kärlekens – fin’amor – stora namn och berömda berättelser. Som sig bör börjar Cullhed med den förste trubaduren Vilhelm (Guillaume) IX, greve av Poitou, som kort efter sin död 1126 kallades ”en narraktig och bedräglig man” och en ”svuren fiende till all ärbarhet och helighet”. Det var här, skriver Cullhed, som ”den europeiska lyrikens stora tradition såg sin början”. Det handlar i Vilhelms fall om sprudlande vårsång med sjungande fåglar och annat slikt som nu blev en del av diktens standardrekvisita och har så förblivit under de snart tusen år som gått sedan dess.

Hos Vilhelm och flera av hans efterföljare kan man urskilja två nästan motsatta kulturella diskurser om kvinnor, den ena misogyn och den andra idealiserande. Det är en av de faktorer som ger denna lyrik något av dess egenart och spänning. Sekulära och teologiska vokabulärer tvingas av poeten till en inte alltid fredlig samexistens.

Hur dessa synsätt kom att vävas samman blir tydligt i kapitlet om den helige Bernhard av Clairvaux och om hans åttio­sex predikningar om Gamla testamentets Höga visa. Bernhard gjorde det på ett sätt som fått forskare att gissa att han tog intryck av den profana kärlekslyriken. Men det är svårt att dra tydliga gränser. Kristendomen genomsyrade tidens tänkande, skrivande och vardagsliv på ett sätt som är svårt att riktigt förstå i vår tid där vi till synes oproblematiskt skiljer en religiös sfär från en sekulär.

Bernart de Ventadorn, död cirka 1190, har kallats ”arketypen för den höviske trubaduren” och ”den mest typiska företrädaren för fin’amor”. I den fanns alltid en spänning mellan verklighet och ideal, mellan det erotiska och det andliga, mellan det uttalade och det underförstådda.

Hans mästerstycke ”När jag ser lärkan” är trubadurlyrikens klassiska uttryck för lusten och begäret, som emellertid förblir osläckta. Cullhed underkastar dikten en detaljerad läsning och hör ekon av den i Rainer Maria Rilkes Duinoelegierna.

Bernarts dikter blev höjdpunkten och slutet för den provensalska kärleksdikten. Men inte för fin’amor som utvecklades lite längre norrut i Frankrike och, inte minst, i Florens. Främst av Dante naturligtvis men också av den så inflytelserika Petrarca och den så mångsidiga Boccaccio vars novellsamling Decamerone så här efter 700 år känns lika fräsch som den dag då den skrevs.

Om jag rätt förstått Cullhed skulle man kunna säga att Dante på sitt eget vis i Vita nuova fullbordade den sydeuropeiska kärlekslyriken. (Petrarca får ursäkta). Diktarjaget blir handlöst förälskad i en ung flicka, Beatrice, som han råkar se på en gata i sin hemstad. Han lovprisar henne i dikter skrivna i den höviska kärlekens anda. Beatrice dog vid unga år och Dante kom att ”sakta men säkert /förskjuta/ sin brådmogna kärleksaffär från jordens oro till den frid som varar”. Dante kom att skriva också ganska så profana kärleksdikter men han var ändå inte färdig med sin Beatrice. Som ingen annan, skriver Cullhed, ”representerar Beatrice inte bara förnuftets utan det gudomliga intellektets kärlek”. Det blev Beatrice som skulle komma att ledsaga pilgrimen i Den gudomliga kome­din på hans väg genom paradiset där den jordiska kärleken till slut har förvandlats till ”den Kärlek som rör sol och andra stjärnor”, l’amor che move il sole e l’altre stelle.

Det kan inte hjälpas. Det som föregår kapitlet om Dante känns som ett slags förberedelse och det som kommer efter som något av en litterär nedgång. Detta inte sagt som kritik utan bara som ett konstaterande: Dante är, som man säger, a tough act to follow.

Men visst – många av de gestalter som vi möter har haft stor litterärt inflytande. Legenden om Tristan och Isolde har varit en inspirationskälla och detsamma gäller berättelsen om Gral, den kalk som användes vid den första nattvarden och där ­Kristi blod samlades efter korsfästelsen. Allt summeras och kommenteras sakkunnigt.

Kvinnor har hittills främst förekommit antingen som på avstånd avgudade objekt eller som utnyttjade kroppar, någon egen agens har de sällan haft. Detta skulle långsamt förändras i början av 1400-talet bland annat genom ­Christine de Pizan som såg klarsynt på världen. I verkligheten tänker folk bara på pengar, menade hon. C­hristine sade sig aldrig ha aldrig sett skymten av de kyrkogårdar där alla som skulle ha dött av kärlek borde ligga begravda. Cullhed skriver: ”Bernarts galenskap och Tristans tårar framstår nu […] vid sekelskiftet 1400, som en anakronism, som en retorik på tomgång.”

Det är först på bokens sista sidor som Sverige dyker upp och det i form av ­Skogekär Bergbo, som i slutet av 1600-talet ger en nordisk variant av fin’amor. Bättre sent än aldrig.

Kärlek 1.0 är ett alldeles utmärkt stycke litteratur- och idéhistoria – lärd och elegant. Och tack och lov slipper vi indignerade tonfall och mästrande pekpinnar när det visar sig att medeltida trubadurer inte tänkte och skrev som nutida feministiska folkpartister.