Därför är Vilks rondellhund bra

Lars Vilks har utmanat makten. Detta var han inte medveten om när han påbörjade sitt projekt, en teckning av profeten Mohammed som rondellhund från 2007. Det har projektet lärt honom. I diskussionen om yttrandefrihetens gränser får vi inte glömma bort att Lars Vilks inte har gått ut i media som debattör, han är konstnär. Som konstnär tar han ett steg ut i det okända och som konstnär arbetar han med omedvetna skikt inom sig själv.

Den fulla konsekvensen av handlingen kunde därför Lars Vilks inte förutse. Dock är det i det här fallet fråga om en erfaren konstnär. Det är en konstnär som kan styra stegen så pass att det har förutsättningar att bli en provokation med ett adekvat innehåll.

Alla som har följt Lars Vilks genom åren på hans blogg vilks.net har lagt märke till ett intresse hos honom: att studera hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut. Hans redovisningar av konstnärers positioner på artfacts.net, hans sortering av kritiker som tunga respektive lättviktiga, hans analyser av läget inom samtidskonsten och de senaste trenderna, hans ironiska ton som man aldrig riktigt vet hur man skall tolka. Är han kritisk eller understödjer han systemet?

En sak är säker: Lars Vilks klargör de sociala mekanismer och maktstrukturer inom konstvärlden som är styrande för hur kritiker, curatorer, gallerister och konstnärer handlar och resonerar. På senare tid har dessa undersökningar fått ett tecken av trötthet och uppgivenhet över sig. Kritiken framträder allt tydligare.

Jag tror att Lars Vilks har kommit så långt i studiet av konstvärldens sociala mekanismer och maktordningar att han har nått en gräns. Hans intellekt kan inte övertyga honom om att det skulle kunna vara på ett annat sätt än den institutionella konstteori han förfäktar, men hans konstnärliga drift nöjer sig inte med ett konstaterande av sakernas ordning. Den vill mer. Den vill spränga gränserna för det förhanden givna, för det hans intellekt kan räkna ut. Fortfarande med ett intresse för hur konstvärlden fungerar och hur makten ser ut.

Lars Vilks hävdar att rondellhundsteckningen skall ses som ett socialkritiskt verk och inte som en politisk karikatyrteckning, som många har velat göra den till. Detta instämmer jag i.

Mohammed som rondellhund har heller knappast något med traditionella skämtteckningar att göra. Det är en expressionistisk skiss som ingår som en del i ett konceptuellt verk. Den genre av samtidskonsten som kallas socialkritisk konst skall ses utifrån en konceptuell tradition vilken idag har åtskilliga decennier på nacken. Enligt denna tradition är konsten processbetonad och innefattar de sammanhang i vilket verket opererar. Ett sådant sammanhang är otvivelaktigt konstvärlden och dess normer och värderingar.

Vilks uttalande om i vilken genre teckningen skall inplaceras får mig att minnas en recension av Ulrika Stahre i Aftonbladet, 19/9 -09, om den socialkritiska konsten, med rubriken ”Pekar åt rätt håll”. Stahre ser ett hopp för den politiska konsten och skriver: ”Den politiska, socialkritiska samtidskonsten – undersökande, dokumentär, relationell och konceptuell – växte sig stor strax efter den förra finanskrisen under 1990-talets första år och har sedan dess haft en stark ställning. /_ _ _/ Kan man nu vänta sig en ny våg av socialkritisk konst? Det verkar rimligt, och man kan kanske också hoppas på att den politiska konsten ger politiska avtryck och inte bara svävar, söndergullad, i en konstvärld vars strukturer dels är avskurna från den så kallade verkligheten, dels i sig är kapitalistiska, globala, kolonialistiska.”

Lars Vilks återigen aktuella teckning av Mohammed som rondellhund borde vara ett svar på Stahres förhoppning om konst som gör politiskt avtryck (även om Stahre i recensionen snarare syftade på 11:e Istanbulbiennalen).

Rondellhunden har sluppit lös i verkligheten utanför konstens domäner och uppenbart gjort avtryck. Till skillnad från den gängse socialkritiska konsten bryter Lars Vilks mot en outtalad regel. Lars Vilks ställer sig på fel sida och vips får han konstvärlden emot sig.

Först tigande, sedan av Dan Jönsson i DN 25/3 uttryckligen med begäran att han skall bekänna färg. Hyser Lars Vilks möjligtvis rasistiska motiv? Så länge det råder tveksamhet om den saken pekar hans konst åt fel håll.

Till min glädje noterar jag att Thomas Anderberg, DN 24/3, tar ställning för ett kvalitetsbegrepp och en estetisk grundsyn även när det gäller konceptkonst. Men hur slutar artikeln? Utan värdering av Vilks verk, utan ställningstagande för om det är bra eller dåligt. Har man kommit fram till den slutsatsen att vi måste behålla ett kvalitetsbegrepp och göra värderingar av en idé får man löpa linan ut.

En kärnfråga när det gäller konsten utanför det estetiska paradigmet är att estetik och etik inte klart kan åtskiljas. De gränser som den konceptuellt baserade konsten stöter på och som uppenbarats i media det senaste året – om vi tar Anna Odell, NUG och Vilks rondellhund som exempel – är av moraliskt/etiskt slag. När konsten stöter på dessa gränser, vilka närmast per defi nition uppkommer då konsten kliver ut i verkligheten och rör sig bland folk, kommer frågan upp om var konstens gränser går och vad som är ett angeläget konstverk.

I fallen Odell och NUG gick konstvärlden ut till försvar för att detta minsann var konst och dessutom angelägen sådan, i Vilks fall är det annorlunda. Konstvärlden reagerar med obekväm tystnad och uttalanden om ”fånig teckning”, en tom provokation inplacerad i skämtteckningsfacket – alltså knappast konst på en högre nivå.

Själv anser jag att Vilks verk är bra. Inte för att det är provocerande och därmed av princip bra, utan för att det klargör kulturella och politiska motsättningar, ideologiska skiljelinjer i debatten och för att det avslöjar de fega och räddhågsna.

Just den typen av klargöranden behöver vi. Det är ett bra verk därför att det tvingar ut debattörer, ledarskribenter och kritiker som talar i det offentliga rummet att ta ställning, tydliggöra sina positioner och slipa sina argument. Det är för den sakens skull vi värnar om yttrandefriheten.