»Säg din mening!«

Med tanke på de starka krafter, politiska, religiösa, ekonomiska som står emot yttrandefrihet och pressfrihet är det ett mirakel att de öppna samhällena överhuvudtaget existerar. Det är vår sak att förvalta frihetstraditionen och det måste vi göra varje dag och i varje generation.

Det säger Nick Cohen, brittisk journalist och författare. Hans senaste bok, YouCan’t Read This Book, tar upp olika teman, från Salman Rushdie till Internet, som har yttrandefriheten som gemensam nämnare.

”Hold on”, säger Nick Cohen till mig. Jag står utanför ostaffären Neil’s Dairy en bit från Covent Garden i februari månad i London med Nick Cohen i andra änden av telefonen. Jag väntar medan han söker på nätet efter en lämplig träffpunkt för vårt möte.

– Nu vet jag, utropar han, det finns en mycket trevlig vinbar som jag har varit på flera gånger. El Vino, nästan vid den klassiska puben Blackfriars.

Efter en kort taxifärd, som bland annat passerar Occupyrörelsens tältläger framför Saint Paul’s Cathedral, stiger jag in på El Vino. Vinbaren är lika tom på människor som den är full med flaskor, som klär väggarna i den stora lokalen. Jag sätter mig och väntar på Nick Cohen. Så seglar han in, lika chosefri i uppenbarelsen som han låter på telefon. Vin och öl beställs och Nick Cohen visar sig lyckligtvis höra till den kategori människor som går direkt på sak utan att ta omvägen över ytligheter.

– Yttrandefriheten är fundamentet. I den meningen är jag en klassisk liberal; friheten eller friheterna kommer först. Därefter kan vi bygga mer eller mindre jämlika samhällen. Först kommer yttrandefriheten. Vad du sedan gör med den är din sak.

Nick Cohen blev känd för en bredare publik genom sin bok What’sLeft, från 2007. I den gjorde han i hög hastighet upp med den brittiska liberala vänstern, vilken han själv tidigare tillhörde. Den liberala vänstern har gått vilse och dess demokratiska övertygelse har ersatts med ett ogenerat flörtande med odemokratiska rörelser som islamismen. Vänstern känner inte längre igen sina egentliga fiender, menade han. Det ska tilläggas att den vänster som Nick Cohen etiketterar som liberal täcker in de flesta variationer av politisk och kulturell medelklassvänster men används inte i den nedsättande mening som exempelvis konservativa talar om liberaler i USA. Den liberala vänstern vägleds av en ängslig politisk korrekthet, slapp analys och demokratisk opålitlighet; en vänster som förlorat sin demokratiska kompass och därmed sin själ.

Själv hör han till dem som insåg att den politiska kartan hade ritats om; 11 september 2001 blev startpunkten för en ny analys och nya allianser.

Helt plötsligt, mitt bland de förtryckta folken, uppstod en totalitär inriktning som hatade allt som Västerlandet stod för. Många har beskrivit den totalitära islamismens framväxt och vänsterns oförmåga att hantera den nya verkligheten, exempelvis Paul Berman i Terror and Liberalism. Andrei S Markovits visar i sin bok Uncouth Nation. WhyEurope Dislikes America hur vänster blivit synonymt med anti-amerikanism och kritik av Israel. Men också hur svårt det är att vara vänster idag och inte reflexmässigt hemfalla åt antiamerikanism och så kallad antisionism.

Den totalitära islamismen har ingen vänsterradikal agenda. Tvärtom, den spränger sig fram mot ett samhälle där allt är underordnat en bestämd tolkning av Koranen. Kvinnor, homosexuella, individens rättigheter, öppenhet, yttrandefrihet och allt som vänstern bryr sig om i andra sammanhang blir måltavlor för den fundamentalistiska islamismen. Trots det blev vänsterns reaktion till islamismen ambivalent och ibland till och med omfamnande.

Ett ökänt uttryck för denna omfamning var en antikrigsdemonstration i London i februari 2007. Där trängdes professionella vänsterdemonstranter iklädda palestinasjalar med muslimska män med vältrimmade skägg enade i sitt hat mot USA och Israel. Det var en förening av rött och brunt, vänsterrepresentanter som gjorde gemensam sak med totalitarismens profeter.

För demokrater var det en hemsk syn, säger Nick Cohen.

– Det hela går tillbaka till hur vårt öppna samhälle bemötte islamismen och terrorismen efter 11 september: med en förödande blandning av auktoritet och undfallenhet.

Han fortsätter:

– Å ena sidan kritik av burkan, anti-terroristlagar som stred mot många grundläggande rättigheter, nya rigida migrationslagar vilka, när de avkläddes allt nyspråk, riktade sig mot just muslimer. Å andra sidan kompletterade vi våra antiterroristlagar med en dialog med muslimska företrädare; reaktionärer som endast hade fördelen att de avstod från våld. Genom att ha en levande dialog med muslimska företrädare, mestadels män, hoppades vi kunna reducera rekryteringsbasen för radikala självmordsbombare. Om vi pratade med dem kanske de inte vände vårt samhälle ryggen. Resultatet av denna dubbla hållning blev att islamisterna hotade och angrep personer som Ayaan Hirsi Ali i Holland, Naser Khader i Danmark och andra som genomskådade en strategi som ignorerade muslimska kvinnors lidande.

I likhet med Paul Berman representerar Nick Cohen en vänster som är demokratisk, som har en förankring i fackföreningar och bryr sig om fördelningen av resurser.

– Jag vill ha ett mer jämlikt samhälle. Jag är Labour, det är den vänster jag själv skulle definiera mig som.

På min fråga om det är New Labour eller bara Labour svarar han med en avvärjande gest att det inte spelar någon överordnad roll.

– Den tidigare vänstern, med sin grund i fackföreningsrörelsen, brydde sig om arbetsförhållanden, löner, orättvisor och förtryck. Det var en frihetsrörelse som ville upphäva de villkor som begränsade människors frihet. Det är den gamla vänstern. Och det var också en vänster som ofta var pålitlig i utrikespolitiska frågor, som försvarade demokratin och friheten. Den nya vänstern är ett medelklassfenomen som främst är intresserad av postkolonial teori, sexuell frihet, strukturell rasism och sociala frågor. Den främjar en identitetspolitik och kopplar ofta frågan om rättigheter till den etniska, kulturella eller religiösa grupp man anses tillhöra. Den har fullständigt gått vilse i frågor om demokrati och mänskliga rättigheter.

Nick Cohen tog ställning för Irakkriget som ledde till Saddams fall och befrielsen av Irak. Men efterbörden av kriget blev inte samma succé; uppsplittring av landet, våld, sekteristisk terror och fatala misstag i återuppbyggnadsarbetet. På min fråga om han i eftertankens kranka blekhet anser att det var ett riktigt ställningstagande att då vara för kriget svarar han att han fortfarande anser att det var rätt att militärt störta Saddam och Baathpartiets makt.

– I princip var det ett riktigt ställningstagande och den enkla motiveringen är att det är svårt att inte vara för att störta en blodig diktatur. Även om det innebär att andra diktaturer finns kvar var det ändå rätt att störta Iraks diktatur. Det som följde efter var ingen oundviklig konsekvens av själva befrielsen från Saddams skräckvälde utan hade kunna utvecklats annorlunda. Demokrati och mänskliga rättigheter är till för alla, även folket i Irak. Det är en omvänd rasism att påstå något annat.

YouCan’t Read This Book är ingen direkt fortsättning på What’sLeft även om den knyter an till samma tema och har både gamla och nya måltavlor.

– Yttrandefriheten är hotad. Att slå vakt om yttrandefriheten är den viktigaste uppgiften för en demokratisk vänster. Utan yttrandefriheten kan vi inte argumentera, den är fundamental och det är i huvudsak självcensuren som hotar yttrandefriheten mest.

Nick Cohen menar att någonting har hänt med yttrandefriheten de sista tio åren. Mordet på Theo van Gogh 2004 för hans film med feministen Ayaan Hirsi Ali förmörkar det andliga klimatet på ett sätt som omöjliggör någon ny Salman Rushdie.

– Ingen skulle våga skriva en ny Satansverserna idag. Och om någon ändå gjorde det skulle det inte finnas någon förläggare som vågade publicera den. Klimatet för vår yttrandefrihet har förändrats och många ser hur gränsen har förskjutits. En del till och med försöker försvara utvecklingen och ser inte vilka de egentliga fienderna är.

Nick Cohen menar att Rushdies Satansverserna var en vattendelare. Efter Rushdieaffären har rädslan stannat kvar. En rädsla och som har paralyserat våra bästa instinkter.

– Det är ett nytt politiskt landskap, där rollerna till en del är omvända. De med auktoritära idéer försöker begränsa våra civila rättigheter medan den politiska högern försvarar våra rättigheter och leder oppositionen mot den militanta islamismen. Liberalerna, som historiskt har varit väl förberedda att ta striden mot teokratin och totalitarismen, är olovligt frånvarande i vår tids idékamp.

– Kulturrelativister från vänster till höger utgår från att den etniska kulturen bestämmer gränserna för yttrandefriheten. Människor kan känna sig kränkta och förnedrade av en kritik av exempelvis deras religion, kränkta av att någon driver eller raljerar över någon väsentlig del av deras övertygelse som definierar deras identitet – vem de är. Den förståelse som en del av vänstern uttryckte över muslimska ledares reaktion på Muhammedteckningarna är ett uttryck för denna inställning.

– Det går aldrig att ha kulturen som utgångspunkt för yttrandefriheten. Kulturer förändras, även om de verkar vara eviga i vår samtid. De förändras av män och kvinnor som vill förändra dem. Och ju mer du fördjupar dig i en kultur desto mer mångfasetterad blir den och desto mer förgrenar den sig. Istället för ett solitt fundament finner man motsägelser och diskussioner. Kulturen är aldrig enhetlig. Bakom de muslimska män som säger sig företräda en muslimsk grupp eller en kristen man som säger sig företräda en kristen sekt finns oftast tystade kvinnor och barn. Vår uppgift är inte att föra en dialog med fundamentalisterna utan att skapa en debatt omkring hur vi befriar dem som är förtryckta av olika kollektiv.

John Stuart Mill, en av de föredömen Nick Cohen lyfter fram jämte John Milton och George Orwell, ansåg att det finns begränsningar av yttrandefriheten. Censur kan vara berättigat om en författare eller talare direkt uppviglar eller manar till skada – exempelvis genom att uppmana en folkmassa att begå ett brott.

– Men Rushdie hade bara i litterära ordalag kritiserat en religion. Det är tillåtet och har varit tillåtet ett bra tag; ja, religionskritiken är till och med en del av yttrandefrihetens barndom. Den var en av dess första strider – rätten att få yttra sig kritiskt även om religionen. Yttrandefrihet kan vara tuff. Du och jag kan bli kritiserade där det kanske svider som mest – i det som berör våra innersta övertygelser. Det kallas för en öppen debatt.

Som en följd av dåden, hoten och det omfattande fördömandet av Rushdie blev många helt enkelt rädda. Innan var det tämligen ofarligt för den liberala medelklassen att fördöma och kritisera förhållanden i samhället. Nu blev det helt plötsligt förenat med en viss fara om kritiken handlade om islam. Det skapade en självcensur hos många av dem som annars hade kastat sig in i debatten.

För några år sedan rasade debatten kring Ayaan Hirsi Ali, den muslimska kvinnan som gjorde en resa från en somalisk kultur där det strukturella förtrycket av kvinnan var accepterat till ett liv i frihet i Europa och sedermera USA när Europa svek sina ideal.

2004 mördades Theo van Gogh, den filmregissör som Hirsi Ali samarbetat med, på öppen gata av en radikal islamist vid namn Mohammed Bouyeri. Det blev inledningen till en lång debatt som ännu inte är slut och där Nick Cohens bok kan sägas utgöra den senaste repliken.

Mohammad Bouyeri sköt Theo van Gogh åtta gånger i bröstet, skar upp hans hals och stack en kniv i bröstet på honom. Där fäste han ett brev till Hirsi Ali med budskapet att hon stod på tur.

Theo van Gogh blev mördad för att han 2004 producerat filmen Submission, en film där en förtryckt och misshandlad muslimsk kvinna kommer till tals och som Hirsi Ali skrev manus till.

Motivet för att Hirsi Ali nu stod på tur att mördas var att hon hade argumenterat för kvinnors rättigheter och därför var ett instrument i händerna på den judiska konspirationen.

– Här stod reaktionär fundamentalism mot upplysningstraditionen. Och vad blev det intellektuella Europas reaktion? Två dominerande europeiska intellektuella, Timothy Garton Ash och Ian Buruma, fördömde Hirsi Ali och tog avstånd från henne. Upplysningsfundamentalist blev deras benämning på henne och Garton Ash försökte förklara den uppmärksamhet hon fick med hennes fördelaktiga utseende. Så blev svaret från två ledande europeiska intellektuella. Inget försvar för upplysningstraditionen, ingen identifiering med offret och ingen insikt i det förändrade landskapet.

Vi beställer in en tredje öl och ett andra glas vin och leder över samtalet till rimliga inskränkningar i yttrandefriheten.

Nick Cohen tror inte på lagar mot exempelvis förnekandet av Förintelsen, som finns i bland annat Frankrike och Tyskland.

– Om vi inte klarar ut att ens ta den debatten, att Förintelsen existerat, ja då kanske vi inte klarar ut någon annan debatt heller. Frankrike, Tyskland och andra som har en sådan lagstiftning kanske ska fokusera på en annan debatt istället, den mot islamismen och den liberala klassens politiska korrekthet som resulterar i självcensur. Det är det stora hotet mot yttrandefriheten i dag.

Det bästa rådet han har att ge till alla som deltar i det offentliga samtalet är att övervinna sin egen rädsla.

– Självcensuren måste bero på rädsla. För fienderna är det bästa att du inte syns eller hörs alls. Det vinner fienderna till det öppna samhället på.

Nick Cohen tar också upp Internet och de förändrade villkor som nätet skapar för yttrandefriheten.

– Internet är en stor sak – men den kan inte ersätta politiken. Kampen för frihet sker mot reaktionära och förtryckande regimer, rörelser och lagar. Den kampen är politisk och kan inte ändras genom ett klick med musen. Jag tillhör inte de teknologiska visionärerna som tror att den nya informationsteknologin kommer att underlätta för yttrandefriheten. De med mest makt kan förmodligen också utnyttja den nya teknologin bättre än de med mindre makt. Kampen för friheten är en politisk kamp som förs med politiska medel. Tro aldrig något annat, då lurar vi bara oss själva.

En lagstiftning som hotar yttrandefriheten och som Nick Cohen är väldigt aktiv i är kampen mot är den brittiska så kallade libel-lagstiftningen. Libel är ett slags skriftligt förtal och i Storbritannien behandlas det som ett civilrättsligt brott. I en libel-rättegång stämmer den som anser sig ha utsatts för skriftligt förtal den som är upphovet till det påstådda förtalet för att det publicerade uttalandet påstås skada affärerna, verksamheten eller ens rykte.

Domstolen utgår ifrån att uttalandet är falskt och kraven för att bevisa det är inte särskilt höga. Det är alltså upp till den som blir stämd att bevisa att det som skrivits är sant och rimligt. För att erhålla skadestånd krävs bara att den som stämmer visar på oaktsamhet i uttalandet, och lyckas man visa uppsåt kan man också erhålla bestraffande skadestånd.

Nick Cohen ser denna lagstiftning som ett kraftfullt verktyg mot yttrandefriheten.

– Den ger makt till dem som har pengar och jag tar upp några exempel i min bok på hur detta kraftigt inskränker yttrandefriheten och skapar en rädslans kultur att skriva om vissa saker. Vetenskapsmän och journalister hotas av lagstiftningen. Att behöva bevisa sin oskuld i domstol när man exempelvis kritiserar den vetenskapliga grunden hos olika påståenden hotar yttrandefriheten. Den offentliga debatten hotas av självcensur. Kostnaden för en libel-rättegång är enorm. Det är en lagstiftning för de rika som har råd att driva processer.

Nick Cohen sammanfattar:

– Friheten är hotad från flera håll samtidigt, från bankerna som kräver lojala medarbetare som inte våga varna för en kommande krasch, från islamistiska fundamentalister som är beredda att mörda för att tysta oss och kanske mest från vår egen självcensur skapad av rädslan för att tystas och genom hot mot vår säkerhet. Idag är vi faktiskt mindre fria att yttra oss utan inskränkningar än vad vi var för 30 år sedan. Och det är tillräckligt oroande för att vi ska agera. Vi måste våga säga vår mening!