Europas skuld splittrar EU

I Guardian liknar han EU vid Sovjetunionen: ”En centraliserad ekonomi betyder inte längre att man gör femårsplaner för produktionen av varor och tjänster, utan femårsplaner för skuldreduktion.” Tanken att demokrati befinner sig i konflikt med kapitalism är inte ny, men har i finanskrisens kölvatten åter blivit aktuell.

Idéhistorikern och författaren Johan Norberg förutspår i Expressen att ”det blir en ny och nordligare euro – en neuro – med bas i Tyskland, Österrike och Beneluxländerna, men med flera östeuropeiska länder ombord”. Han sätter konflikten inom EU i en annan kontext än Beck. Motsättningen går inte mellan kapitalism och demokrati, utan visar istället att länder som sätter sig själva i skuld inte är fria.

– Om den grekiska regeringen kräver pengar av tyska, finska och holländska skattebetalare så kommer de alltid att ställa krav i gengäld, säger han.

Helt enkelt: lånar man mer än man klarar av, tvingas man alltid att rätta sig efter fordringsägarnas vilja. I den utsträckning som nödställda länder kan göra anspråk på lån, har länderna som lånar ut rätt att också ställa motkrav. Nationell demokrati står i konflikt med tendensen att leva över sina tillgångar, snarare än med kapitalismen.

– Tyskarna vill inte betala för – som de ser det – fifflande sydeuropéer, och sydeuropéerna vill inte få sina löner och pensioner sänkta av tyskarna. Det är mycket rimligare med en nordeuro för konkurrenskraftiga och dynamiska ekonomier – och en sydeuro för övriga, och jag tror att Tyskland i ett krisläge kan se det som en bättre plan B än ett allmänt sönderfall, förklarar Norberg.

EUROPA LADE TVÅ världskrig bakom sig med Europeiska kol- och stålgemenskapen, som så småningom utvecklades till dagens Europeiska unionen. Den tyske författaren och poeten Hans Magnus Enzensberger (intervjuad i det här numret) skriver i sin senaste bok Sanftes Monster Brüssel oder Die Entmündigung Europas att fransmannen Jean Monnet, som var med och skapade kol- och stålunionen 1950, från början hade som plan att underminera nationernas politiska suveränitet till förmån för övernationella auktoriteter. Enzensberger menar i likhet med Beck att demokratin successivt har inskränkts.

Även Johan Norberg ser ett problem med upphöjandet av den planerande mentaliteten – att all politik kan organiseras i samråd av visa män.

– Övertron att man från några centrala byggnader i Bryssel och Frankfurt ska kunna diktera den nationella och lokala politiken är riskfull. Hur smarta människor det än finns i de byggnaderna kan de omöjligen ha tillgång till all lokal kunskap och begripa alla avvägningar som görs där.

Kraven på ”mer demokrati”, som Beck framför, är ofta vagt formulerade. Med tanke på det utbredda missnöjet skulle folkligt inflytande i nuläget kunna underminera hela EU-samarbetet. Parallellt med den svikande opinionen går det ändå, symptomatiskt nog, att urskilja en teknokratisk utveckling där effektivitet blir allt viktigare, och det folkliga inflytandet minskar. Både Greklands dåvarande premiärminister Giorgios Papandreou och Italiens Silvio Berlusconi tvingades under krisen att avgå, och icke folkvalda teknokrater tog deras plats. För att rädda Europas marknadsekonomier lägger EU nu upp mycket långsiktiga planer för skuldminskning – en historisk ironi med tanke på den klassiska motsättningen mellan marknad och planekonomi.

OM DET BARA vore ilsket demonstrerande greker som ansåg att EU:s åtstramningspaket missgynnar dem hade det inte handlat om en trend. Men även i det europeiska samarbetets kärnländer är skepsisen stor. Bara 22 procent av fransmännen tycker att EU är på väg i rätt riktning, motsvarande siffror för britter och tyskar är 24 respektive 26 procent, enligt statistik från EU-kommissionen. SCB:s novembermätning visar att endast 47 procent av svenskarna nu stöder EU-medlemskapet, jämfört med 55 procent ett år tidigare.

Antalet som skulle rösta nej till euron steg under samma period från 58,4 till 80,4 procent. Det syns allt tydligare i opinionen att politiker i medlemsländerna ofta, lite diffust, har pekat mot Bryssel för att förklara nationella tillkortakommanden. EU-projektet har blivit alltmer avskilt från befolkningarna, trots att det är medborgarna som genom sina regeringar har givit det makt.

Kanske är det först nu som det märks på vilka sätt EU är felkonstruerat, eller kanske helt igenom feltänkt. Kritiken kommer från både höger och vänster. Att problemen utgår från det ekonomiska samarbetet, det som ska vara unionens starkaste kort, är en tydlig indikation på att något fundamentalt måste ändras.