Nätets mörka sidor kommer fram i ljuset

Information sprids, men genomslagskraften beror inte bara på hur väl den överensstämmer med verkligheten. Lika ofta beror spridningen på mottagarnas förutfattade meningar, förhoppningar och preferenser. Den rätta vägbeskrivningen till tågstationen vill inte vara mer fri än en vilseledande vägbeskrivning till tågstationen.

Detta är centralt för de argument som förs fram av författarna i antologin The Offensive Internet.Speech, Privacy, and Reputation. Boken behandlar de negativa konsekvenserna av den relativt obegränsade yttrande- och ansvarsfrihet som råder på nätet, och vilka åtgärder som kan vidtas för att begränsa dem. Fokus är på nätmobbning, ryktesspridning och kränkningar av människors privatliv.

Genom internet genereras, samlas och – tack vare sökfunktioner – spridsinformation i allt större omfattning. Detta gäller såväl relevanta nyheter och keyboard-katter som illasinnade och falska rykten. Juridikforskaren Cass Sunstein undersöker i sitt bidrag – ett av antologins bästa – hur rykten fortplantas i ”kaskadrar”: När ett rykte upprepas förstärks läsarens benägenhet att acceptera det, och man blir mer obenägen att dela med sig av tvivel och motsägande information. Detta sker i synnerhet då deltagarna är åsiktsmässigt homogena – vilket är vanligt i bloggar och diskussionsforum, men också i tidningarnas kommentatorsfält. Sunstein påpekar vidare att deliberation i homogena grupper tenderar mot extremisering av åsikter. Detta fenomen underminerar vad som hävdas till yttrandefrihetens försvar: att till exempel diskussionsforum erbjuder deltagarna varierande perspektiv.

I USA åtnjuter internetforum omfattande juridisk immunitet. Sådan ansvarsfrihet har vissa negativa konsekvenser. De rykten som sprids på internet blir omedelbart tillgängliga för nuvarande och framtida arbetsgivare, sociala kontakter och samarbetspartner. Detta kan bland annat leda till minskande eller helt uteblivna inkomster. Juridikprofessorn Danielle Keats Citron påpekar boken att de som utsätts för nätmobbning ofta drar sig undan från diskussionen, kan hamna i depressioner och i värsta fall begå självmord. Filosofen Martha Nussbaum, bokens redaktör jämte Saul Levmore, påpekar att det i första hand är kvinnor, och andra redan utsatta grupper, som drabbas av nätmobbning. Både kostnaderna och vinsterna med en oreglerad yttrandefrihet är alltså ojämlikt fördelade. Att strunta i mobbning är inte heller alltid ett genuint alternativ. Skadan består nämligen inte bara i hur vi reagerar, utan hur andra som hör dessa rykten förändrar sina uppfattningar om oss. Juristen och forskaren Frank Pasquale tar fasta på detta och menar att till exempel arbetsgivare och försäkringsbolag måste redovisa hur de använder sig av informationssökningar i sin beslutsprocess.

Bokens grundläggande tema äryttrandefrihetens gränser.Internet har gett fler möjligheten att uttrycka och sprida sina åsikter, vilket underlättats av att det har funnits en avsaknad av reglering. Möjligheten att vara relativt anonym har med största sannolikhet betydelse för spridningen av åsikter. Baksidan är att anonymiteten också avlägsnar psykologiska spärrar mot mobbning och falsk ryktesspridning. Författarna är i stort sett överens om att yttrandefriheten på nätet måste begränsas. Juridikprofessorn John Deigh påpekar att yttrandefriheten för John Stuart Mill var underordnad skadeprincipen: Yttrandefrihet rättfärdigas av att den utsätter människor för olika åsikter, vilket gör att de kan testa sina egna. Men detta gäller inte alla yttranden, och det finns ingen anledning att tillåta tal som systematiskt leder till dåliga resultat. Inskränkningar i yttrandefriheten rättfärdigas då de kan hindra sociala problem. Hot, uppvigling, missledande reklam, bedrägeri och så vidare är typer av verksamheter som regleras eftersom de inte anses värdefulla. Domare Oliver Wendell Holmes gav ett klassiskt exempel som anförs av flera av antologins författare: någon ropar ”Det brinner!” i en fullsatt lokal trots att det inte gör det. Resultatet blir då endast destruktivt.

Principen om yttrandefrihet har heller aldrig inkluderat villkor om anonymitet och ansvarsfrihet. Flera av antologins författare, bland dem filosofen Brian Leiter, argumenterar för att de värden som yttrandefriheten tjänar inte befrämjas av immunitet åt dem som sprider hat eller mobbar på nätet. Leiter menar också att det saknas skäl att behandla internetbaserade forum på annat sätt än traditionella medier – där utgivare hålls ansvariga för övergrepp.

Paragraf 230 i Common Decency Act (lagen om allmän anständighet) säger att ”ingen som möjliggör eller använder sig av en interaktiv tjänst på nätet skall behandlas som utgivare eller avsändare av information som en annan användare bidragit med”. Antologiförfattarna menar att detta måste förändras. Men vilka åtgärder är rimliga? Förhandsmoderering av kommentarer är för dyrt och långsamt. Istället förordas en notice and takedown-policy – den som tillhandahåller en internettjänst bör ta bort sådant olämpligt material som de uppmärksammas på. Ett annat alternativ är att göra användarna identifierbara. Författarna använder begreppet chilling – och medger att allt slags reglering tenderar att ”kyla ner” debatten – på gott och ont. Skulle ett sådant regelverk enbart kyla ner det ”värdelösa” och skadliga talet, eller skulle det också drabba det demokratiska samtalet, genom att skrämma bort vissa deltagare som inte vill bli identifierade? Kostnaden kan bli hög, men samtidigt betalar vissa redan ett högt pris för dagens oreglerade nät. Ett svenskt exempel är nätforumet Flashback där både positiva och de mest negativa sidorna av ett oreglerat nät blir tydliga; seriösa diskussioner samsas med elakartad ryktesspridning. Hur får man bort det destruktiva utan att hämma det konstruktiva?

Leiter menar att sökmotorer som Google har ett ansvar för ryktesspridning. Han har ett konkret förslag: de bör tillsätta en kommitté som behandlar anmälningar av sökresultat, och tar bort eller flyttar nermaterial som är otvetydigt olämpligt, det vill säga sådant som är falskt eller kränker privatlivet. (Google är dock förmodligen ovilligt att implementera en policy som inte kan lösas med en logaritm.) Leiter berättar om hur han själv har blivit utsatt för illasinnade rykten, men menar att han kanske måste stå ut med det i egenskap av halvofficiell person – informationer om människor som deltar i det offentliga samtalet kan ligga i ”allmänhetens intresse”, och skyddas därför av yttrande- och pressfriheten. Här finns det givetvis stora gränsdragningsproblem.

Vi lever fortfarande i ett slags Klondyke, och precis som under de historiska guldruscherna åtföljs prospekteringen av laglöshet, frustrerade förhoppningar och övergrepp. The Offensive Internet ger en gedigen överblick över problemen med ett oreglerat internet, och skriver in frågorna i ett vidare sammanhang. Boken är fast förankrad i en amerikansk kontext, vilket innebär att konstitutionen spelar en framträdande roll. Men problemställningarna är universella. (Sverige har till exempel ”lagen för ansvar för elektroniska anslagstavlor”.) Hur ska vi hantera lagöverträdelser av anonyma användare? Hur ska vi hindra dessa forum från att göra skada? Internet är inte, och kan inte vara, fullständigt fritt. Rykten, hot och verbala kränkningar har samma typ av förödande inverkan här som överallt.

Det är dock anmärkningsvärt att de moraliska argumenten från andra sidan av debatten saknas i boken: de som handlar om risken för censur och missbruk av signalspaning och datalagring. En förhoppningsvis fruktbar diskussion mellan dessa perspektiv väntar i framtiden.