Farc-gerillans svenska nätverk?

DEN 23 APRIL 2011, STRAX innan Lufthansas flight 524 skulle landa på den internationella flygplatsen Maiquetía i Caracas, Venezuela, tog Colombias president Juan Manuel Santos kontakt med sin venezuelanska motsvarighet, Hugo Chávez, för att be honom gripa Joaquin Pérez Becerra, som fanns med bland passagerarna på planet från Frankfurt. Chávez hörsammade det colombianska önskemålet och Pérez Becerra greps omgående av de venezuelanska myndigheterna. Två dagar senare utlämnades han till Colombia. Det var ett överraskande beslut av regeringen Chávez, och tolkades som en politisk manöver av den venezuelanska ledaren med syfte att förbättra relationen mellan de båda länderna.

Varför var den colombianska regeringen så angelägen om att denna person skulle gripas? Det var den fråga som många ställde sig. För att förstå det är det värt att påminna om vem Joaquin Pérez Becerra är.

Joaquin Pérez Becerra var medlem av kommunistpartiet i Bogotá, där han fick sin ideologiska skolning. Han var ledamot för Patriotiska unionen (ett politiskt parti som är öppet knutet till Farc) och för det colombianska kommunistpartiet. Därefter, mot slutet av 1990-talet, lämnade han Colombia under dödshot och kom till Sverige där han erhöll flyktingstatus och senare, år 2000, svenskt medborgarskap.

Därefter har han ägnat sig åt att propagera för vänsterns idéer i medierna, genom nyhetsbyrån Anncol, som med hans ord är ett ”alternativt kommunikationsmedium”.

Anncol grundades i Sverige 2006, av en grupp exilcolombianer från Patriotiska unionen, däribland Pérez Becerra. Dess medlemmar hävdar att byrån har finansierats med deras egna medel och genom samarbete med sympatiserande organisationer. Säkert är att Anncol har haft en direktlinje till Farc och tillgång till förstahandsinformation från gruppen. Inte för inte har många betecknat byrån som det officiella informationsorganet för denna grupp, som av FN, EU och USA:s utrikesdepartement listats som en terrororganisation.

Enligt de colombianska myndigheterna är Joaquin Pérez Becerra Farcs ombud i utlandet. Med anförande av bevis hävdar de att han använder sig av följande alias: ”Alberto Martinez”, ”Roberto Gutiérrez”, ”Daniel Santamaria” och ”Alberto Suecia”. Hans roll inom den illegala gruppen är att internationellt främja den väpnade kampen mot den colombianska regeringen. Det hävdas att Pérez Becerra, utöver att bedriva subversiv propaganda genom Anncol, har i uppgift att sköta Farcs internationella kommunikationsstrategi, och enligt den colombianska försvarsmakten innebär gripandet av honom ett av de viktigaste tillslagen mot denna grupps kontaktnät. Colombias nationella polis menar att anhållandet av Pérez Becerra har gjort det möjligt att stänga en av Farcs främsta informationskanaler, särskilt för de celler som söker politiskt och ekonomiskt stöd i de europeiska länderna.

Pérez Becerras förmodade förbindelser med Farc avslöjades också i dokument påträffade i de datorer som beslagtogs i samband med operationerna ”Fénix” och ”Sodoma”, i vilka Colombias väpnade styrkor nedkämpade Raúl Reyes respektive Jorge Briceño, alias el Mono Jojoy. Enligt myndigheterna säkrades vid båda operationerna bevismaterial som knyter Pérez Becerra till Farcs underjordiska aktiviteter i Europa.

I en del av den e-post som påträffades i Raúl Reyes datorer (enligt en artikel i tidskriften Semana, publicerad 28/6 2008) finns förslag till Farcs sekretariat om att Farcs internationella kommission ska lägga om sin strategi genom en ”plan för samarbete med Anncol”. Dessutom föreslår Reyes en legal täckmantel för tidningsbyrån i form av en alternativförening och att man ska söka finansiering ”genom ett antal syndikat i Danmark”, under förevändning att byrån är ett ”alternativt medium som försvarar den colombianska arbetarklassen”. Han konstaterar också att Farc bör lägga sig i redaktionsarbetet och noterar till och med vissa uppgifter som ska utföras av en person med alias Alberto Martinez (den förmodade Pérez Becerra).

Den häktades försvarare hävdar att det faktum att han är redaktör för Anncol inte innebär att han tillhör gerillan. Enligt försvarsadvokaten, Mario Navarro, är Anncol ”en legal, alternativ webbsajt som står till vänster men inte är knuten till gerillan”, och hans klients arbete har varit detsamma som utförs av vilken redaktör som helst. Pérez Becerra säger att hans fall ”är ett angrepp på yttrandefriheten och alternativa medier”.

Den 16 april detta år inleddes rättegången mot honom. Av Colombias allmänna åklagarmyndighet anklagades han för anstiftan till brott, finansiering av och förvaltning av ekonomiska medel härrörande från terrorism. Trots enstaka stöd från oberoende journalister, och utan att vilja fälla någon dom på förhand, är sannolikheten för att försvaret ska avgå med segern i fallet liten. Det är mycket möjligt att domen går emot Pérez Becerra, med tanke på omständigheterna kring fallet.

FALLET PÉREZ BECERRA rymmer två andra inslag som gör att det handlar om mer än förmodad delaktighet i gerillaverksamhet.

Det första är det faktum att Pérez Becerra är politisk flykting och svensk medborgare, vilket skulle kunna skapa motsättningar mellan Colombia och Sverige, två länder vars förhållande har karakteriserats av goda diplomatiska relationer.

Båda länderna har emellertid förstått att hantera situationen på ett klokt sätt. Colombia har varit öppet i sin information och har hållit sig till de vanliga kanalerna i syfte att laga ordning ska följas: man utfärdade en internationell häktningsorder, bad den venezuelanska regeringen anhålla den misstänkte och inledde en lokal rättegång kring de påstådda brotten. Sverige för sin del har förlagt fallet till det diplomatiska planet, vilket likaså gör det möjligt att hålla sig till de vanliga kanalerna.

Tommy Strömberg, politisk rådgivare på Sveriges ambassad i Bogotá, försäkrade i vederbörlig ordning att Pérez Becerra har erbjudits samma hjälp och juridiska stöd som tillkommer varje svensk medborgare som arresteras i utlandet. På det sättet undveks en möjlig konflikt mellan de två länderna.

Det står klart att yttrandefriheten är en fundamental förutsättning för varje rättsstat, där Sverige är en global förebild. Detta centrala element i det svenska samhället gör det möjligt för organisationer som Anncol att skriva vad de vill, förutsatt att de inte uppmanar till brott.

Men när det gäller informationen om Farc kommer andra aspekter in i bilden. Den våldshistoria som tynger denna grupp gör att det till sist handlar om följande fråga: Vad är värdet av att öppet och legalt publicera propagandistisk information om en av världens mest våldsamma terrorgrupper?

ANNCOLS LEGALITET som en webbsajt och mediekanal upprättad i de nordiska länderna, grundad av politiska flyktingar inom Patriotiska unionen (UP) och kommunistpartiet, upphäver inte dess etiska ansvar. Den allmänna uppfattningen bland colombianer är att Anncol är en rökridå för Farcs blodsutgjutelse och kränkningar av de mänskliga rättigheterna.

Därför skulle Anncol kunna betraktas som ännu ett element i den marxistiska läran om en kamp på alla fronter. Anncol är ingenting annat än ett massmedialt verktyg för att bedriva en politisk kampanj till förmån för gerillan. Mot slutet av 1990-talet utnyttjade Farc det politiska utrymme som Andrés Pastranas regering öppnat upp och inledde en internationell ”diplomatisk” offensiv för att legitimera sina aktioner och misstänkliggöra den colombianska regeringen. I juni 2002 drabbades de emellertid av en smärtsam motgång i sina politiska strävanden: EU förde upp Farc på sin lista över terroristorganisationer.

DET SÅR SOM FARC därmed har tillfogats fördjupades därefter av Alvaro Uribes regering, som förstod behovet av en global kamp mot terrorismen, särskilt efter händelserna den 11 september 2001. Med solida underlag visade man på det barbariska i sådana dåd som massakern i Bojayá, där 119 civila dödades, bombdådet mot klubben El Nogal i Bogotá och kidnappningen och därefter dödandet av deputerade från den lokala församlingen i Valle del Cauca.

Idag betraktas Farc som en av världens farligaste terroristgrupper. Dess starka koppling till narkotikahandel, tillsammans med det colombianska samhällets avståndstagande från dess våldsaktioner, har gjort att stödet för gruppen är minimalt. Till detta kommer den colombianska statens legitima försvarsaktioner, vilka har försvagat Farc militärt och samtidigt avslöjat det otidsenliga och förlegade i dess revolutionära projekt.

Pérez Becerra nekar till att vara en upprorsman. Han hävdar att hans handlande faller inom ramen för hans verksamhet som journalist. Den colombianska rättvisans uppgift är att bevisa att han verkligen tillhör Farc. Vad man kan säga med säkerhet är att han, med utnyttjande av de friheter som rättsstaten erbjuder, spred information som gav en förvrängd bild av gerillans verksamhet och därmed dövade samvetet inför den blodsutgjutelse som denna terroristgrupp har vållat under sin mer än femtioåriga existens.

Översättning: Jim Jakobsson