»Ryssarna är inte rädda längre«

Stalin-eran fascinerar inte minst genom att den mänskliga naturens sämsta sidor blottläggs. Terrorn genomsyrade allt: deformerade, tystade och bröt ned. Att säga sanningen, att vara ärlig, var förenat med dödsfara.

En av de mer heroiska insatserna gjordes av Mikhail Bulgakov. I all sin enastående fantasirikedom bidrog hans roman Mästaren och Margarita till att bryta ned förtroendet för kommunismen minst lika effektivt som Gulagarkipelagen av Aleksandr Solzjenitsyn. Bulgakov, liksom Solzjenitsyn, var på plats och kunde bära vittnesmål. Den förstnämnde genom sin inbillningsförmåga, den andre genom sin obändiga sanningslidelse.

I det sista kapitlet av Mästaren och Margarita låter Bulgakov Margarita flyga över Moskva. Hon ser in i lägenheter, blickar ned på trafiken och människomyllret. Inget undgår henne. Flygandet är en befrielseakt. Hon har besegrat den stad och de onda krafter som fjättrat henne och hennes älskade.

Detta är en skildring av Moskva och dess människor som utsätts för någonting exceptionellt – ett besök av Djävulen själv. För Bulgakov kan kommunismens människofientlighet bara skildras som en grotesk avvikelse från norm- och verklighetsuppfattning. Bokens fiktiva analys av stalinismen och dess natur bygger på hans egna erfarenheter av de händelser under 1920- och 30-talen som slutligen ledde fram till den stora terrorn. Bulgakov var i stort sett färdig med Mästaren och Margarita 1937, vilket skulle visa sig bli ett ödesdigert år när bolsjevikernas revolutionära nit övergick i ett skräckvälde med Moskva som centrum.

”En närläsning av Mikhail Bulgakovs roman ger mer än enbart en inblick i en struktur eller ett literärt tillvägagångssätt. Nästan alla teman som utgör det gåtfulla med året 1937 finns uttalade: förvirringens hopplöshet, de klara distinktionernas försvinnande, de överfallsliknande och chockartade intrången av obekanta, anonyma makter i vanliga människors liv, rädsla och förtvivlan. Nästan alla orter som hör till skådeplatserna i Moskva 1937 berörs: den präktiga staden och den eländiga bostadssituationen, de offentliga platserna fyllda av hysteriska köer, scenen på vilken skådeprocesserna uppförs, avrättningsplatserna, men också den individuella lyckans platser, dit man kan dra sig tillbaka.”

Så avslutar den tyske historikern Karl Schlögel det inledande kapitlet i sitt monumentala kraftprov Terror och dröm. Moskva år 1937 (2011). Margaritas flygtur över Moskva är där utgångspunkt för analysen av Sovjetunionen under det förfärliga år som inledde en mänsklig och politisk katastrof. Från det febriga, overkliga samhällsklimat som för 75 år sedan dominerade Moskva lägger Schlögel bild på bild, människoöde på människoöde, tills ett väldigt panorama bildas, en terrorns topografi. För som han konstaterar: ”Man måste stiga upp i luftlagren för att skaffa sig en överblick av helheten.”

Jag träffade Schlögel i Stockholm i april. Han hade dagen innan deltagit i ett seminarium om våldets rötter arrangerat av Axel och Margaret Ax:son Johnsons stiftelse och än en gång försökt förklara vad han själv medger ännu framstår som oförklarligt: vad som hände i Sovjetunionen 1937 och varför.

Mats Wiklund (MW): På seminariet gav du flera orsaker till det stalinistiska våldet: det ryska imperiets sammanbrott, första världskriget, inbördeskriget, moderniseringsprocessen och en hänsynslös elit som gör vad som helst för att bevaka sina intressen. Men du nämnde inte ideologin. Inte heller i Terror och dröm spelar den en framträdande roll. Din slutsats är att det inte finns något system eller någon logik bakom våldet. Istället betonar du det ”oberäkneliga”. Är inte kommunismen och leninismen grundläggande faktorer?

Karl Schlögel (KS): Idéer och ideologier i sig dödar inte, det gör människor. Människor agerar och fattar beslut. En viktig omständighet i förståelsen av vad som hände i Sovjetunionen är att behovet av att skapa ett nytt Ryssland, ett nytt samhälle, hade vuxit fram sedan slutet av 1800-talet. Det var en allmänt accepterad uppfattning redan då. Lenin och de andra revolutionärerna hade sin särskilda syn på modernitet och modernisering som var inflytelserik. Men den kan inte ses som en isolerad företeelse. Ideologin var ett sätt att legitimera makten och för makthavarna att behålla sin makt. De var, hur underligt det än kan låta, pragmatiker. De trodde inte på idéer, doktriner eller dogmer. Marxisterna skakade på huvudet åt Lenin när han återvände. Ideologiskt var Ryssland, utan en arbetarklass, inte redo. Men han såg sin chans och tog den. Lenin använde sig av Marx som det passade honom.

MW: Det fanns med andra ord ingenting våldsalstrande och mordiskt i ideologin, leninismen och bolsjevismen, som sådan? Var det överhuvudtaget möjligt att vara en god och demokratisk bolsjevik?

KS: I stort sett allt som Lenin skriver legitimeras våld och diktatur. Han gav order om att gripa och döda människor. Han fördrev prominenta intellektuella från Ryssland. Det är alltså han som handlar! Återigen: ideologin är ett medel för att ta och behålla makten. Då kunde vilket argument som helst användas.

MW: Du beskriver i din bok utvecklingen fram till den stora terrorn som en process där man vänjer sig vid och betraktar som normalt ett ”permanent undantagstillstånd”. Varje dag blir slutligen en fråga om överlevnad. Hela denna process fullbordas 1937. Givet förutsättningarna och personligheterna, kan man verkligen inte tala om en händelsernas logik? Att detta var oundvikligt?

KS: Ja, det finns en kontext och ett sammanhang. Visst kan man tala om leninism och Lenins politik, men att bara hänvisa till en process går inte. Stalins förföljelser och utrensningar i slutet av 1930-talet måste också förstås mot bakgrund av nazisternas maktövertagande och Japans utveckling. Att Stalin såg spioner överallt hänger även samman med erfarenheterna från spanska inbördeskriget med femtekolonnare och inre fiender. Det finns inte en faktor, eller en händelse, utifrån vilken allt kan förklaras. Situationen är för komplex. Men vad man kan säga är att i samma ögonblick som Lenin och bolsjevikerna tog makten såg de sig tvungna att behålla den, inte minst för sin egen överlevnads skull. Det permanenta undantagstillståndet och övertygelsen om nödvändigheten av ett permanent maktinnehav gick hand i hand och upphörde inte förrän med Sovjetunionens kollaps 1991.

MW: Du skriver att utrensningspolitiken i slutet av 1930-talet var det första exempel på statligt sanktionerade massmord. Du noterar att begreppet ”slutgiltig lösning” användes av säkerhetspolisen.

KS: Ja, detta var före Wannseekonferensen (då, 1941, beslutet om utrotningen av Europas judar fattades). Vad jag vet är detta första gången som ett politiskt ledarskap beslöt att eliminera och straffa en viss del av befolkningen. För mig var det särskilt chockerande att läsa ordet Endlösung. Dess innebörd står utom allt tvivel på tyska. Men den inre politiska cirkeln var helt övertygad om att de genom att göra sig av med sina fiender också eliminerade ett hot mot dem själva. Och i någon mening ligger det en logik i detta. Men de använde sin retorik mot alla, inte bara mot kulaker och officerare från tsartiden. Ingen stod fri från misstankar.

MW: Ja. När jag läste Terror och dröm slogs jag av de enorma kontrasterna: av parallellvärldarna. Här finns det helt normala vardagslivet och samtidigt pågår en fruktansvärd terror. Moskvabor sköter sitt men blir gradvis medvetna om att nästa gång kan det vara deras tur. Nästa gång ringer det på deras dörr. Allt detta ger upphov till en väldigt speciell social och kulturell miljö.

KS: På tio år ökade Moskvas befolkning med två miljoner, den fördubblades. Hela stadens karaktär förändrades. Den blev en ”bondemetropol” dit enormt många människor från landsbygden hade tvingats att söka sig. Jag är övertygad om att vi inte kan förstå vad som hände utan att samtidigt förstå den extrema press som Moskva utsattes för under den här perioden. Man kan förstå den idag om man besöker Lagos, Kairo eller Bombay. Kampen för att leva och att överleva formade alldeles särskilda personligheter och ett särskilt modus vivendi. Hysteri, konflikter och hat låg under ytan och utnyttjades av de styrande. En viktig faktor blev då att uppfinna en fiende och därigenom bygga en scen för uppgörelserna med statens fiender. Skåderättegångarna var spektakel men också exempel på hur medierna kunde utnyttjas för manipulation i ett totalitärt samhälle.

MW: Du beskriver ett våld som är sammankopplat med ”rädsla och entusiasm”, med ”tolerans och förvirring”. Stämningen är febrig och overklig. Detta är också ledmotivet i Mästaren och Margarita som du inkorporerar i din egen bok. Därigenom blir fiktionen, Bulgakovs fiktion, en resonansbotten i Terror och dröm. Man kan nästan tala om en växelverkan mellan det fiktiva och det dokumentära. Var detta avsiktligt?

KS: Ja. Det var verkligen ett genombrott. Jag hade materialet klart, men var oklar över hur jag skulle visa hur mångfasetterat och simultant händelseförloppet var. Jag är alltmer övertygad om att historiker måste lära av hur skönlitterära författare löser de problemen. Jag tänker särskilt på Robert Musil, James Joyce och Hermann Broch med deras fantastiska filosofiska verk.

MW: För att lära sig att frilägga underliggande historiska sanningar?

KS: Nej, för att bredda sitt register och för att lära sig att berätta. Det finns en standardmetod för historiker att lägga upp en berättelse. Men Joyce och Musil erbjuder tusentals kombinationsmöjligheter och perspektivskiften. Skillnaden mellan fiktion och fakta måste upprätthållas men vi historiker kan dra nytta av litteraturens berättartekniker.

MW: Och på vilket sätt hjälpte Mikhail Bulgakov dig?

KS: Jag läste hans frus, Jelena Bulgakovs, dagböcker där hon skriver om sin makes problem att avsluta sin roman. Så jag läste den och upptäckte att det enligt min uppfattning centrala i Mästaren och Margarita är hur distinktionerna mellan det verkliga och det overkliga bryter samman. Detta var huvudproblemet för den generation som upplevde 1937. Man visste inte vad som pågick. Finns det verkligen en fiende? Eller är det bara en bluff? Denna hjälplöshet och maktlöshet i ett samhälle som konfronteras med alla dessa händelser blev avgörande för mig. Det gjorde det möjligt att ta mig in i Moskva genom Margaritas flygtur.

MW: Du är fascinerad av ”det moderna” och de enorma ansträngningarna att förvandla Sovjetunionen till en modern stat. Detta var en del av propagandan: att legitimera regimen. Samtidigt var ju modernismen, i alla fall under de första åren efter revolutionen, en fristående kraft – jag tänker på futuristerna och Majakovskij – för att sedan sugas upp av och utnyttjas av de styrande. Med andra ord: moderniteten korrumperades.

KS: Det här är ett mindre studerat ämne: de klassiska modernisterna från 1920-talet, som futuristerna, och fram till vad jag kallar för den stalinistiska modernismen. Under det sena 1920-talet och fram till det tidiga 1930-talet hade ett slags ”avantgardets diktatur” härskat, en inflytelserik grupp som definierade ut i stort sett alla konstnärliga verksamheter som ”borgerliga”. Men i mitten av 1930-talet tappade den mark och den konstnärliga friheten ökade igen. Det var en säregen blandning av realism och klassicism som särskilt slog igenom i arkitektkåren.

MW: Det här var alltså inga ”nyttiga idioter” som omedvetet gick regimens ärenden för att sedan själva gå under?

KS: Nej, även om de utnyttjades av regimen hade de egna, självständiga strävanden.

MW: Samtidigt är det påtagligt vilken osäkerhet som döljs bakom skrytet om heroiska bragder, detta ständiga behov av att framstå som oövervinnerlig och alltid ha historien på sin sida. Du skriver till exempel om den groteska kampanjen att förvandla Pusjkin till en sovjetisk hjälte. Men detta avslöjar väl också en önskan att skapa en ny människa, ett nytt samhälle och behovet av att bryta med det förflutna? Misstron mot historien och traditioner är slående.

KS: Den övergripande ambitionen var att integrera alla dessa fragmentariska och motsatta grupper och intressen i samhället. Särskilt tvångskollektiviseringen hade gett upphov till en enorm rotlöshet och osäkerhet. Det blev alltså nödvändigt att samlas kring symboler och ideal, det vill säga hjältar och bragder i olika form. Den nya arkitekturens byggnader kan till exempel ses som substitut för kyrkor. Ja, där fanns visionen av en ny människa. Men han uppstod inte dogmatiskt enligt schematisk, marxistisk modell. Den sovjetiska människan definieras inte etniskt utan är en blandning av alla grupper. Han är välrakad, bär kostym, är ingenjör eller pilot. Han är modern genom att ha uppstått ur de senaste tjugo årens kaos, revolution och inbördeskrig. Han bekräftar och symboliserar ordning.

MW: Ändå slog terrorn, misstänkliggörandet och förföljelserna igenom så obarmhärtigt just vid den här tiden.

KS: Om jag kunde få ett liv till skulle jag ägna en del av det åt att skriva om valkampanjen 1937 (till parlamentet högsta sovjet). Den har länge uppfattats som en potemkinkuliss. Den var naturligtvis inte fri i den meningen att olika partier fick delta. Men faktum är att här pågick under ett helt år – över hela landet, dag efter dag, månad efter månad – en kampanj som på olika sätt angick och engagerade alla. Också grupper som tidigare berövats sina politiska rättigheter, affärsmän, söner till officerare från tsartiden och så vidare, kunde nu delta. Att den gruppen, om än liten, gjorde comeback gav de styrande kalla fötter. Min tes är att detta utlöste kampanjen mot ”Sovjetunionens fiender”, massmorden och terrorn.

MW: Nu när vi är inne på regimens försök att homogenisera och integrera landet erinrar jag mig ett begrepp som du använde om Sovjetunionen i din föreläsning: an imagined community, ett samhälle som är en produkt av fantasi och inbillning. Men samtidigt var ju också detta samhälle en realitet, inte bara manipulation och propaganda. Människor ville ha en ny stat och ansågs sig leva i den.

KS: Ja. Men vid sidan av det imaginära sovjetiska samhället och det transnationella och supranationella sovjetiska folket ritades också den sovjetiska kartan om. Det är vid den här tiden som nya projekt, industriområden och regioner utvecklas, till exempel i Sibirien och södra Ukraina. Historien får en ny rumslig, spatial innebörd.

MW: Varför klarar inte dagens Ryssland av att göra upp med sitt förflutna, som till exempel Tyskland och Sydafrika har gjort? Putin försöker skriva om historien och legitimisera Sovjetunionen.

KS: Det finns en liten grupp hårt arbetande ryska historiker som har vistats i arkiven de senaste tjugo åren och som verkligen har fått fram och publicerat nya uppgifter. Samtidigt har vi då de som inte vill öppna Pandoras ask. Men redan på 1950-talet, under rehabiliteringsprocessen, ökade det historiska medvetandet när miljontals människor kom tillbaka från förvisning och läger och berättade. Inte offentligt, men för familj och vänner. Sedan kom dissidentvågen på 1960- och 70-talen. Därefter glasnost och perestrojka med ständigt nya avslöjanden. Bilden är alltså komplex. Jag är övertygad om att varje land har sitt eget sätt att finna en vändpunkt, en peripeti, för att komma till rätta med sin historia.

MW: Och du menar att detta trots allt sker i Ryssland, men gradvis?

KS: Det sker gradvis och på olika nivåer. Man har ännu inte nått ett genombrott, en ny konsensus. Men det kommer att ske, kanske redan under min livstid. Jag är övertygad om att mausoleet på Röda torget kommer att förvandlas till ett monument för offren i Sovjetunionen under det 20:e århundradet. Jag är också övertygad om att en dag kommer ett museum som dokumenterar dessa fasor att inrättas i Lubjankafängelset. Jag säger inte detta för att ge vårt samtal ett lyckligt slut utan därför att så ser rörelseriktningen trots allt ut i Ryssland. Människor är upptagna med att organisera sitt liv på ett sätt som påminner om hur västtyskarna på 1950-talet försökte skapa sig en ny tillvaro ur ruinerna. Då växte samtidigt en medvetenhet och ett förhållningssätt till det förflutna fram.

MW: Det låter förhoppningsfullt.

KS: Ja. Det ryska samhället kommer att försona sig med sin historia när väl ett normalt liv etableras. Inte bara normalt utifrån ett slags konsumtionsperspektiv utan också utifrån möjligheten att säga sin mening öppet.

MW: Det påminner mig om titeln på en Fassbinderfilm: Rädslan urholkar själen. Vad som verkligen biter sig fast efter att man har läst din bok är rädslan som minsta gemensamma nämnare. Rädslan korrumperar moralen och gör det möjligt för människor som Stalin att ta makten och utöva den som han gjorde. Rädslan påverkar allt och alla. Hur uppfattar du då de stora demonstrationerna i Moskva mot Putin? Det rör sig i stor utsträckning om medelklassmänniskor.

KS: Jag ser det som en indikator på att det ryska samhället lever. Landet är för stort för att kontrolleras och styras från en central punkt – det är illusionen i Moskva. Jag har rest en hel del längs Volga det senaste året och många människor som jag har mött har varit utbildade, sofistikerade och orädda. De förväntar sig ingenting av Putin och kretsen kring honom. Däremot har de egna idéer om hur ett modernt Ryssland ska se ut och fungera. Miljontals ryssar har varit utomlands. De vet hur ett normalt samhälle kan se ut.