Länderna som försvann

”Furstendömena har sina öden!”, utropar lundensaren Frank Heller i sitt muntra förord till den internationella bästsäljaren Storhertigens finanser, en skälmroman kring det fiktiva storhertigdömet Minorcas ekonomiska öden och äventyr. Förordet skrivs år 1914, när romanen väl kommer från tryckpressarna är Europa mitt uppe i det krig som skulle besegla ödet för åtskilliga av dess furstendömen. De imaginära kungarikena från samma epok har visat sig hållbarare, tänk bara på Fången på Zendas Ruritanien eller Tintinalbumens centraleuropeiska grannriken Syldavien och Bordurien.

Den brittiske historikern Norman Davies nämner inte Pagan i sin nya bok Vanished Kingdoms, hans genomgång av försvunna länder begränsar sig till Europa men är trots det långtifrån uttömmande. Samma järnhårda lag som gäller för andra mänskliga artefakter – hus, kläder, trycksaker, konstarter – gäller även för dynastier, riken, nationalstater: långt fler är borta än de som finns kvar.

Vanished Kingdoms är en oemotståndlig titel, och redan kapitelförteckningen ger näring åt fantasin: Tolosa, Alt Clud, Burgundia, Aragon, Sabaudia, Etruria, Rosenau, Rusyn … försök pricka in dem på kartan den som kan. Det finns skäl att undra om vi befinner oss i någon av den fantastiska litteraturens utlöpare eller i den europeiska historien? Och i sina bästa stunder lyckas Davies nästan få den europeiska historien att tillhöra den fantastiska litteraturen, och han tvingar gång på gång läsaren att lämna sitt samtidsperspektiv och se dåtiden utifrån dess egna villkor. Som till exempel beträffande Mickiewicz.

I vårt kök hänger en minnestallrik i klassisk stil som jag fick när vi flyttade hem från Minsk: den föreställer den romantiske poeten Adam Mickiewicz, författaren till Pan Tadeusz, det polska nationaleposet som börjar med raden ”O Litauen, mitt fädernesland!” Jurij, som gav mig tallriken, förklarade stolt att detta var tidernas störste vitryske poet. Även ukrainarna gör anspråk på Mickiewicz, har jag lärt mig sedan dess: sammanlagt är det alltså fyra länders nationalskald i en och samma polisongprydda profil som pryder utrymmet ovanför köksluckorna.

Davies påminner mig om att förklaringen till den uppvaktade skalden är mycket enkel: det är på dagens karta Mickiewicz ska räcka till fyra länder, när han föddes (i nuvarande Vitryssland) 1798 hade det rike som omfattade alla dessa nationaliteter, Storhertigdömet Litauen, upplösts bara tre år tidigare – den 25 november 1795 när kungen och storhertigen Stanislaw-August abdikerade från tronen och fördes bort i rysk fångenskap; men i franska revolutionens spår närdes den nationella drömmen och Napoleon Bonaparte, som drog både amorösa och militära fördelar av sitt löfte, lovade att återupprätta Storhertigdömet Litauen. Än idag kan man hitta en Napoleonbyst i vardagsrummet hemma hos vitryssar eller litauer som drömmer om fornstora dar, och alla Vilniusbor kan peka ut den lilla kyrkan som var Napoleons favorit. ”Det är som om William Shakespeare hade bott i Dublin”, säger Davies för att förklara Mickiewiczs märkliga fyrskifte, och röjer därmed sitt eget polska perspektiv på saker och ting: en vitryss kanske hellre skulle jämföra med Joyce, för att förskjuta tyngden från centralmakt till provins.

Trots att Litauen i allra högsta grad finns utmärkt på den dagsaktuella Europakartan är det ett av de försvunna länder vilkas historia Davies berättar i sin bok: dagens lilla baltstat och EU-medlem är en skugga blott av det som för femhundra år sen var Europas till ytan största nation.

Davies avvisar den historiska förklaringsmodell, enligt vilken dagens karta är det oundvikliga resultatet av gårdagens och det förflutna en pil som pekar rätt mot nuet, och vill få läsaren att försöka se de historiska valmöjligheterna. Vad hade till exempel hänt om Alarik II segrat vid Vouillé år 507 och det västgotiska kungariket Tolosa (beläget i sydvästra delen av nuvarande Frankrike) inte gått under? Davies snabbskissar ett Europa dominerat av arianer och ortodoxa, ett Europa utan påvestol, ett Europa där det kanske aldrig uppstått en nation kallad Frankrike: ”Inget är oundvikligt. Inget är fullständigt förutsägbart.”

Så småningom pusslar Vanished Kingdoms ihop en sammanhängande europeisk historia åt läsaren. Vi möter de sedvanliga stationerna feodalism, religionskrig, revolutioner, nationalism, industrialism, världskrig, men vi ser dem ur nya och oväntade vinklar, från avkrokar och bortglömda hörn av Europa: det är i allra högsta grad förlorarnas historia som skildras här. Kanske rymmer historiens bortvalda vägar ett större mått av tolerans och fredlig samexistens. Under exempelvis Jaime Erövrarens regeringstid var Aragonien ett myller av språk och religioner: judar, muslimer och kristna levde sida vid sida i 1200-talets Barcelona. I Storhertigdömet Litauen styrde en hednisk fursteätt över en till övervägande delen kristen befolkning. I offerlunden hölls den heliga lågan vid liv samtidigt som kristna präster predikade utanför. På något underligt sätt har spår av denna religiösa tolerans överlevt historiens alla blodbad och massgravar: ortodoxa och katoliker har samexisterat och än idag är minst 15 procent av Vitrysslands befolkning katoliker (Norman Davies påstår en smula tendentiöst att alla vitryssar antingen är ortodoxa eller indifferenta).

Flera klassiska grunder för gemensam statsbildning ger vika: även språket visar sig överskattat som värdegrund. En rolig historia berättar hur den irländske nationalisten Éamon De Valera besöker premiärminister Lloyd George på Downing Street och läser upp en irländsk självständighetsförklaring på styltig gaeliska och räckte över en översättning till engelska. Walesaren George finner översättningen bristfällig och påpekar efter en kort diskussion på walesiska med sin sekreterare följande: ”Vi kelter saknar ord för ’republik’, för vi har aldrig haft någon.”

På liknande sätt har jag suttit på möten med vitryska PEN, där dessa ivriga nationalister snabbt övergått från vitryska till ryska ”av hänsyn till våra utländska gäster”, varpå en suck av lättnad gått genom församlingen.

Varken språk, religion, geografi eller fursteätter är tillräckliga eller nödvändiga som värdegrund för en gemensam statsbildning. Burgund eller Bourgogne är namnet på sex sju kungadömen, ett hertigdöme och ett grevskap av varierande geografisk utbredning och belägenhet av nära 1 400 års varaktighet. Karl den djärve (1433–1477) av Burgund hade sammanlagt femton titlar: greve av Artois, hertig av Limburg, hertig av Brabant, hertig av Lothier, hertig av Burgund, hertig av Luxemburg, pfalzgreve av Burgund, markgreve av Namur, greve av Charolais, greve av Zeeland, greve av Flandern, greve av Zutphen, hertig av Geldern, greve av Hainault, greve av Holland. Davies jämför träffande dessa dynastier med moderna storföretag, där namnen på grevskap, hertigdömen och kungariken är att likna vid kända varumärken, alltför etablerade för att släppa: gemene man har investerat sin trohet i ”Volvo” eller ”Brabant” och flyttar den ogärna så länge det inte blir alltför tydligt att det förtrogna namnet numera saknar all lokal förankring.

Davies gör själv sitt för att underminera ett sådant varumärke, nämligen det brittiska kungahuset, vars äkttyska rötter i trakten av Coburg noga kartläggs med illa dold glädje.

Davies vill också gärna förbereda läsaren på att alla länder och nationsbildningar förr eller senare skattar till förgängelsen, så även Storbritannien. Han föreställer sig att detta kommer att ske tämligen snart, vilket nog är en önskedröm från hans sida. Davies har bråttom att se ett slut även på stabila statsbildningar. För hur är det till exempel med vårt eget land?

För att vi inte var värda besväret att göra slut på.

Så lyder Norman Davies förklaring till att det besegrade och bankrutta Sverige överhuvudtaget överlevde 1700-talet som oberoende och självständig nation. Svenskarna tilldelas en liten men tydlig roll i Davies historieskrivning: vi är busarna från norr, som då och då lämnar våra otillgängliga hemtrakter för att hemsöka civilisationen på härnadståg. Likt ryssarna har vi ett fast abonnemang på skurkrollen.

Sin rent fysiska pondus till trots – 740 sidor redan innan notapparaten tar vid – brister Vanished Kingdoms i tyngd. Trots rikedomen av färgstarka detaljer blir Davies i längden alltför enkel och svartvit. Det som saknas är en förklaringsmodell varför civilisationer och riken måste gå under, vare sig en sådan nu är ekologisk som i Jared Diamonds Undergång eller filosofisk som i Oswald Spenglers Västerlandets undergång. Istället bjuds anekdoter, ändlösa genealogier över furstehus samt en banaliserande skuldfördelning där ryssen får agera ”ständigt denna Vessla!”, för att tala med Ture Sventon.