Moralistens sista ord

I en snävare bemärkelse avses personer som gjort sig kända för att analysera och ha åsikter om samhället, och om tidens stora frågor. Sådana frågor kan vara av till exempel politisk, filosofisk, religiös eller kulturell natur.”

Det är med andra ord en verksamhet som rymmer åtskilliga utövare och, har man intuitivt på känn, ett otal underavdelningar och intressesfärer. En kategori som vi väl känner men saknar namn för är vad man på engelska kallar a public intellectual. Någon som i kraft av sin intellektuella kapacitet är inriktad på att påverka opinionsbildning och samhällsutveckling. Någon som inte kan ignoreras.

Och, framför allt, någon som står fri. Friheten är förstås inte absolut: akademikerns forskningsbidrag kan dras in, författaren refuseras, journalisten få sin tidning nedlagd och så vidare. Men utgångspunkten är oberoendet och det kritiska perspektivet. Med det följer i sin tur förtroendet och manöverutrymmet.

Inom loppet av ett drygt år dog två brittiska intellektuella med världsrykte. Båda tillhörde samma generation, var rotade i vänstern, utbildade vid elituniversitet och pånyttfödde sina karriärer och avslutade sina liv som amerikanska medborgare i USA. Av de två var Christopher Hitchens, som avled i december förra året, den mer uppmärksammade och inflytelserike. Men jag är övertygad om att Tony Judt blir den som kommer att hålla längre över tid. Hitchens, om än spränglärd och såväl villig som kapabel att underhållande och intelligent ta sig an vilket ämne som helst, tillkortakommande beror just på hans begränsade siktdjup. Repertoaren är till synes obegränsad, men ofta en smula flack. Hans receptiva begåvning, det retoriska fyrverkeriet och det förstklassiga temperamentet kamouflerar bristen på viktiga kunskaper. Polemikern firar triumfer – för stunden.

Tony Judt, däremot, är historikern som först under sina sista år blev en offentlig person. Dessförinnan hade han framlevt en framgångsrik karriär med Frankrike och det franska socialistpartiet som specialitet. När han rekryterades till New York University 1990 breddades forskningsfältet till att täcka hela Europa, främst Central- och Östeuropa. 2005 kulminerade hans arbete i mästerverket Postwar. A History of Europe Since 1945 som blev en både stor kritiker- och försäljningsframgång. Men den var frukten av två, kompletterande, utvecklingsfaser.

Det första var kommunismens kollaps och kalla krigets slut. Tony Judts förhoppningar på socialismen och marxismen smulades sönder, liksom tidigare hans ungdomssvärmeri för sionismen, av verkligheten. Han var för mycket skeptiker och empiriker för att någonsin ha hänförts av teser och sekterism, men från 1990-talet fram till sin död var han en frisinnad socialdemokrat.

Hans förändrade samhällsperspektiv och förståelse av efterkrigstiden hade också påverkats av den nyliberala och marknadsorienterade politiken i väst, särskilt i Storbritannien och USA under Margaret Thatcher och Ronald Reagan. Judt, uppvuxen under enkla förhållanden i den judiska delen av Londons East End, hade – som åtskilliga begåvningar i hans generation – välfärdsstaten att tacka för sina framgångar. Han avskydde med varje fiber i sin kropp den nya tid där stat och politiker faller undan för socialdarwinism och rå kapitalism.

Överhuvudtaget avskydde han förenklingar, fanatism och tvärsäkerhet. Med de förutsättningarna, den vetenskapliga sanningslidelsen, omslaget i det politiska klimatet och hans personliga erfarenheter och läggning, var det bara en tidsfråga innan han skulle utmana den offentliga smaken och göra sig omöjlig i vida kretsar. Det skedde i en essä 2003 i New York Review of Books där han ifrågasatte Israels existens genom att föreslå en ny statsbildning där judar och araber levde tillsammans. I förbifarten uttalade han sig föraktfullt om den israeliska lobbyn i USA och dess manipulationer och utpressningstaktik. Judt fick höra att han var en ”självhatande jude”, fick inbokade föreläsningar inställda och blev portad av tidskrifter där han tidigare alltid kunnat publicera sig.

Det var en ny upplevelse som han inte odelat ogillade. Han kunde nu fullt ut spela rollen av vad fransmännen kallar sina intellektuella upprorsandar och sanningssägare: unmoraliste. Judt tar själv upp begreppet i Thinking the Twentieth Century, den intervjubok som nu har kommit ut två år efter hans död, och konstaterar att han, utan att vilja förhäva sig, verkat i en tradition från Montaigne till Camus där det intellektuella engagemanget alltid var uttryckligt moraliskt.

I boken intervjuas han av historikern och vännen Tim Snyder, ett samtal som täcker Judts personliga och intellektuella biografi: uppväxten i London, hans judiska identitet, studentåren i Cambridge, forskargärningen och hans roll som kritiker och opinionsbildare (le moraliste). Men det är inte en vänbok utan ett stimulerande samtal mellan två jämlika där den ene, Snyder, ser som sin uppgift att få fram ett destillat, essensen, ur en av vår tids främste historiker och tänkare. Det är också ett testamente, för under bokens tillkomst var Tony Judt redan svårt sjuk i als som gradvis bröt ned hans kropp. (Judt dikterade också underbara essäer under sin sjukdom som först publicerades i New York Reviewof Books och sedan samlades i boken The Memory Chalet.) Heroism är ett sätt att beskriva det, ett annat en obändig vilja att in i det i sista och under de mest vidriga förhållanden hålla fast vid den man är och vad man tror på – ännu en parallell till Hitchens.

Vad man särskilt fäster sig vid är Judts personlighet: ständigt manande, prövande och nyfiken. Aldrig sentimental, alltid öppen för nya intryck. De bästa avsnitten i den nya boken handlar om Östeuropa, historikerns uppgift och socialdemokratins framtid. Här finns fullständigt bländande resonemang och analyser, miniskisser av stora skeenden tecknade med en blandning av suverän överblick och stark känsla för detaljer. Kapitlet om Östeuropa är en veritabel tour de force med ett myller av intellektuella korsbefruktningar, stickspår och historisk-ideologiska återkopplingar. Och allt utan en tillstymmelse till docerande. Den som läst Judts Ill Fares the Land känner igen försvarstalet av välfärdsstaten och den socialdemokratiska, vänsterliberala samhällsmodellen, men hans vanmakt över dess nedmontering och övertygelse att vi mer än någonsin behöver ett politiskt projekt som håller oss samman som samhällsmedborgare imponerar särskilt genom sitt personligt hållna engagemang. Sammanfattningen av Keynes betydelse hör till det allra bästa som jag någonsin läst.

Men jag låter historikern Tony Judt få sista ordet:

Det är oerhört viktigt för ett öppet samhälle att vara förtroget med sitt förflutna. Ett gemensamt drag hos de totalitära samhällena under det tjugonde århundradet, vänsterns eller högerns, var att de manipulerade historien. Att lägga det förflutna till rätta är den äldsta formen av kunskapskontroll: om man har makten över tolkningen av vad som inträffat tidigare (eller rätt och slätt kan ljuga om den), står både framtid och samtid till ens förfogande. Så det är helt enkelt en demokratisk försiktighetsåtgärd att försäkra sig om att medborgarna känner sin historia.