Fanatism kan provoceras fram

Dagens tyska dramatiker gör ofta succé med iscensättningar av sina egna pjäser. Roland Schimmelpfennig, författare till bland annat Den gyllene draken, spelas i Berlin och Wien och är en återkommande festivalgäst. Armin Petras, som skriver under pseudonymen Fritz Kater, har just blivit teaterchef i Stuttgart. Marius von Mayenburg, som fick sitt genombrott med Eldansikte 1998, har varit husdramatiker på Schaubühne am Lehnier Platz i Berlin. Hans till farsen gränsande samhällskomedier, exempelvis Perplex där ett äkta par kommer hem från semestern och upptäcker att någon annan bor i deras våning, är ytterst subtila.

En märklig pjäs är Mayenburgs Martyrer (Märtyrer) som nu spelas för fulla hus i Berlin. Den ganska typiske pubertetsynglingen Benjamin (Bernardo Arias Porras) förklarar plötsligt för sin irriterade överbeskyddande mor (Judith Engel) att han inte vill delta i simundervisningen, klä av sig och frestas sexuellt av flickorna. Modern, som skulle förstå det mesta från droger till okontrollerbara erektioner, visar sig stendöv för Benjamins egentliga skäl: han har blivit Bibeltrogen kristen.

Den Jesus vars vägar han vill följa är inte en ödmjuk fredsstiftande Franciskusgestalt eller en gängse Hippie-Jesus utan en människoson med svärd i hand. Med citat, mestadels från Nya testamentet, motiveras bibliska krav, bibliskt kvinnoförtryck och biblisk homofobi. Det är här Arias Portas rolltolkning blir kongenial. Med innerlig vänlighet tonar en troendes kompromisslöshet fram. Aktörens porträttlikhet med våra vanligaste Jesusbilder underlättar.

Att det inte handlar om puritanism hos Benjamin blir tydligt när han klär av sig naken under biologilektionens kondomövning med morotsfärgade pinnar. Nakenheten skapar kaos hos en flicka i klassen som gör ett försök till närmande och beskyller Benjamin för homosexualitet när hon misslyckas.

Mest provocerande är Benjamins parodiska försök till helbrägdagörelse av en handikappad kamrat. Att försöket resulterar i fiasko skyller han på kamratens bristande tro. När sedan en situation provoceras fram där den handikappade kysser Benjamin blir denne rasande och ber honom vika hädan.

Persongalleriet, tre elever, en rektor, en präst, en mamma och två lärare kan tyckas lukta problemdrama lång väg, men Mayenburg vänder elegant frågorna ut och in. Den kraftfulla biologilärarinnan (Eva Meckbach) står länge som en förnuftets och evolutionslärans bastion, men med raffinerade medel visar Mayenburg att hennes vetenskapsuppfattning bygger mer på blind tro än på argumentation och resonemang.

Under föreställningens två timmar blottställs farsartat respektive kusligt religionslärarens/prästens ljumma lagomkristendom och den bufflige rektorns (Robert Beyers) reaktionära fördomsfullhet, särskilt mot kvinnor. Intressantast för honom är att hålla biologilärarinnan på mattan.

Det är också hon som i slutet blir offret. Det avslöjas att hon har judiskt påbrå. När hon försöker hindra Benjamin från att spika upp ett stort kors vidrör hon honom. Benjamin utnyttjar situationen för att anklaga henne för sexuellt trakasseri och hon blir, naturligt nog, rasande och ger honom en örfil inför rektorns ögon. Rektorn försöker säga upp henne, men hon spikar fast sina fötter, vägrar ge sig av och börjar blöda.

Nina Wetzels scenografi är tidstypiskt stökig. Skolbänkar står längs väggarna och rektorn sitter vid ett bord i mitten. I kör sjunger man ”Kyrie eleison”, psalmer och sånger som ”What a Wonderful World”, vilket understryker den musikaliska rytm som präglar föreställningen. Tempot är raskt och spelet nyanserat. Gestalterna utlämnas inte; det är lätt att identifiera sig med såväl Benjamin som biologilärarinnan.

Glädjande är det att pjäsen nu haft premiär även på Stockholms stadsteater. Här är konceptionen annorlunda. Benjamin (Michael Jonsson) är skrikig, överspänd och lätt spastisk, vilket gör det lättare att se honom som problemet. Kristendomskritiken blir otydlig och koralerna har ersatts med sommarpsalmer. Biologilärarinnan (Sofi Helleday) är blekare och mer sökande, den kvinnliga eleven utagerande nymfomanisk och rektorn mindre kuslig än på Schaubühne. Den realistiska incident vi ser i Berlin när den förolämpade lärarinnan ger Benjamin en örfil ersätter regissören Dritëro Kasapi med ett vilt slagsmål. På så sätt känns rektorns omedelbara uppsägning av henne nästan befogad.

Men trots en spartansk dekor – blott dryga tjoget stolar – och ett stundom mer hysteriskt, stundom mer vardagsrealistiskt spelsätt än berlinarnas konsekvent expressiva, framgår det även här att Mayenburg träffsäkert visat att fanatism inte grundas på en viss lära och dess eventuella extrema karaktär, utan på en viss hållning, nämligen dumhetens och den intellektuella slapphetens. Intolerans skapas av slöhet, och också förnuftstro kan urarta i fanatism. Fanatism kan provoceras fram genom att individer pressas in i omöjliga situationer.

Mayenburgs Martyrer visar att teatern, när den avstår från övertydlighet, är ett idealt medium kanske inte längre för att sätta problem under debatt, men väl för att mångsidigt belysa dem och visa hur de skärps i ett socialt växelspel.