Resenärens bästa vän

Det finns folk som är specialister på Baedekrar. De samlar inte bara på de allmänna banden om England eller Schweiz, utan värderar med kännarblick de flera hundra utgåvorna om enskilda städer och länder utifrån skick och sällsynthet. Alex W Hinrichsen har publicerat en bibliografi över alla utgåvor mellan 1832 och 1990, och detta klassifikationssystem används numera av samlare, bokhandlare och bibliotek världen över. Själv har jag ett tjugotal band och får nöja mig med att utifrån dem begrunda ämnet. Till min hjälp har jag bland annat haft Susanne Müllers nyutkomna doktorsavhandling Die Welt des Baedeker (Campus), som tar ett helhetsgrepp på ämnet.

Som nästan alla framställningar om Baedeker börjar även denna med en anekdot om hur en friherre von Vincke under ett besök i domen i Milano 1847 får syn på en man som, när han går uppför trapporna i tornet, med jämna mellanrum stannar upp och tar något ur västfickan och stoppar det i byxfickan. När von Vincke frågar vad han gör förklarar denne att han heter Karl Baedeker, är förläggare och med hjälp av ärtor räknar antalet trappsteg: vid vart tjugonde trappsteg tar han ärta ur västfickan och väl uppe multiplicerar han innehållet i byxfickan med 20 och kommer fram till att det är 370 trappsteg. För att vara säker på sin sak upprepar han hela proceduren på vägen ned.

Av allt att döma gjorde Baedeker, som sedan femton år drev ett förlag med inriktning på resehandböcker, likadant var han än kom. Det var inte bara tysk grundlighet som drev honom. Innehållet i hans små röda handböcker skulle bygga på egna iakttagelser, inte på hörsägen eller rykten. Begreppet Baedeker skulle borga för tillförlitlighet. Följaktligen besteg han berg i Alperna, inventerade kurorter och museer och tillryggalade en stor del av Tyskland till fots. Han studerade tidtabeller och sov – inkognito – över på hotell och värdshus för att sedan ge dem betyg, en eller två stjärnor. Hans besök var fruktade och inför en ny upplaga genomförde han revisionsresor för att se om etablissemangen levde upp till kraven.

När de röda handböckerna började utkomma var resandet främst en sysselsättning för de besuttna klasserna. Det hörde till allmänbildningen bland tidens ädlingar att ha gjort en grand tour i Europa och besökt de främsta huvudstädernas sevärdheter. Men denna exklusivitet började gå förlorad redan i mitten av 1800-talet med industrialismens genombrott som öppnade gränserna och vidgade horisonterna. Man behövde inte längre färdas med häst och vagn utan ny teknik, ångkraft och elektricitet gjorde nu kontinenten tillgänglig på ett helt annat sätt och för många fler. Synliga och osynliga nät av järnvägslinjer genomkorsade landskapet och tunnlarna i Alperna. Istället för enskilda segelturer kunde man åka ångbåt längs Rhen. Den första Baedekern från 1828 hette också Rheinreise von Mainz bis Cölln. Handbuch für Schnellreisende.

Det här med snabbheten ska man ta med en nypa salt. I bandet om Rhenresan 1864 skriver Baedeker att man bör avsätta drygt sex veckor för en tur längs floden. När den första utgåvan om Berlin, Potsdam und Umgebungen utkom 1878 ansågs en månad vara minimum för ett besök, i Weimarutgåvan från 1927 skriver Baedeker att ”tio dagar räcker för att någorlunda lära känna” den tyska rikshuvudstaden och 9 år senare i Baedekern från olympiaåret 1936 anses fyra fem dagar vara tillräckligt för att se Berlins alla sevärdheter. Det säger något om hur snabbt, ja dramatiskt de rumsliga dimensionerna förändrades. För varje årtionde ökade antalet resenärer som lämnade sin torva för att med egna ögon se Eiffeltornet, Alperna och de romantiska vyerna i Florens, och för varje ny utgåva förefaller horisonten ha kommit lite närmare.

Efter Karl Baedekers död flyttade sonen Fritz Baedeker verksamheten till bok- och biblioteksstaden Leipzig där Brockhaus, Reclam och Meyer redan hade sin hemvist. Från moderna rotationspressar kom nya upplagor av landskapsbanden Schweiz, Rhenlandet, Tyskland, Österrike, liksom om storstäder som Paris, London, Rom och Berlin. Före sekelskiftet tillkom de utländska band som bidrog till att göra Baedekern till ett begrepp: Palestina och Syrien (1875), Egypten (1877), Sverige och Norge (1879), Grekland och Ryssland (1883), Nordamerika (1893), Spanien och Portugal (1897) och Konstantinopel (1905). Samma år som första världskriget utbröt (1914) utkom Fritz Baedekers eget favoritprojekt ”Indien” i den första och enda utgåvan. Tillsammans med banden om Ryssland, Egypten och USA hör det till dem som betingar högst priser på auktioner. En anledning till att många av böckerna idag är rariteter är att böckerna snabbt blev slitna, ofta rev man ut kartorna för att ha dem fickan.

Ägarna hade av naturliga skäl inte längre möjlighet att själva informera sig om hotell och tågförbindelser. En lång rad frilansande medarbetare bidrog med material, däribland Nobelpristagaren Theodor Mommsen som med sina historiska kunskaper borgade för kvaliteten. De exakta kartorna blev legendariska. Jules Verne använde dem flitigt, särskilt när det gällde regioner som inte var så kända. Lawrence av Arabien hade Egyptenbandet med sig när han under första världskriget tog sig genom öknen och i Jacques Offenbachs operett La vie Parisienne heter det att kungar och regeringar kan fela, ”men aldrig herr Baedeker”.

Under nästa världskrig kom Baedekrarnas tillförlitlighet till mindre smickrande användning. Hitler hade en stapel av de röda banden vid sängen i varglyan och general Nikolaus von Falkenhorst berättade under Nürnbergrättegången att Wehrmacht vid ockupationen av Norge 1940 hade använt sig av en Baedeker.

Tre år senare utkom – inte i Leipzig utan genom det brittiska krigsministeriet – den fasaväckande Bomber’s Baedeker som närmast kan beskrivas som en guide över alla tyska städer av ekonomisk och kulturell betydelse. Den blev snabbt föråldrad, ty mycket lite av värde återstod i Dresden, Pforzheim eller Swinemünde efter engelsmännens ”besök”. Lika kuslig är Baedekers ”Generalgouvernement” från 1943, som utförligt beskriver tyskarnas planer för det ockuperade sydöstra Polen där bland annat koncentrationslägren låg.

Baedekerns storhetstid inföll mellan 1870 och 1940. Det var också den bildade borgerlighetens tid, vilket under det frigjorda tjugotalet fick kritiker att ironisera över dess förmenta brackighet och brist på överraskningar och verkliga äventyr. Att bara motsvara förväntningarna, bara visa representativa monument och kyrkor blev trist i längden. Kurt Tucholsky och Siegfried Kracauer uppmanade folk att lämna Baedekern hemma för att istället subjektivt och planlöst ge sig hän åt den oupptäckta världen. Ett förlag i Leipzig gav ut en serie böcker om olika städer med titeln ”Vad som inte står i Baedeker”. Rivierabandet skrevs av Thomas Manns barn, Klaus och Erika, som häcklar lyxhotellen och istället framhäver Marseilles bakgator.

Numera ingår Baedeker i den tyska förlagsgruppen Mair Dumont och har inte mycket gemensamt med originalet. År 1943 förstördes förlagshuset i Leipzig samt hela arkivet vid ett allierat bombanfall.

Att läsa Baedeker idag blir också ett sätt att resa, till en annan tid med andra vanor. Själv behöver jag bara öppna Berlinbandet från 1921 för att hamna mitt i Weimarrepublikens regnvåta asfalt som återspeglar neonljusen från nöjesetablissemang och hotell på Kudamm. De gulnade böckernas sakliga råd utstrålar en sällsam magi. Det var den som drabbade en fransk aristokrat kring förra sekelskiftet som skulle resa till London första gången. Han blev så hänförd av den röda bokens beskrivning av Londons dimhöljda sevärdheter att han aldrig kom på tåget. Försjunken i dagdrömmar om Dickens, portvin och tobak tillbringade han istället kvällen på en engelsk restaurang i Paris med att läsa Baedekers Londres et ses environs. Han insåg att verkligheten inte kunde överträffa detta, att han bara skulle bli besviken om han reste till London. Så återvände han med kofferterna till sin villa på natten och föll i sömn som efter en lång och äventyrlig resa.