Provokatören och kosmopoliten Kracht

Alltsedan debuten har schweizaren Christian Kracht kommit att spela en mångfasetterad roll i den tyskspråkiga litteraturen. Han har betraktats som en enfant terrible, ett rikemansbarn och en provokatör – men också som en av den tyskspråkiga litteraturens verkligt betydande samtida, en kosmopolit och djupt bildad samtidskritiker. Och för varje roman Kracht har publicerat är det den senare uppfattningen som vunnit mark.

I debutromanen Faserland (1995) färdas en varumärkesbesatt och djupt alienerad ung man, rikligt utrustad med både fickpengar och spleen, genom 90-talets Tyskland i en tät drog- och alkoholdimma och föraktar det mesta han ser och de flesta han stöter på. Romanen fick ett stort erkännande från både kritiker och läsare. Dess författare kom snabbt att koras till centralgestalt i den våg av ung, hipp litteratur som betecknades som Popliteratur och blomstrade under 90-talets andra halva. Men även om debuten knappast är Krachts mest läsvärda bok fanns det ett djup under ytan. Kracht kom också tidigt att värja sig mot rollen av ytligt roande popförfattare och hans författarskap slog in på helt andra vägar – den distanserade ironin och skepsisen gentemot det entydiga allvaret har han dock bevarat. I medierna spelar han rollen av blaserad dandy och är den första att frånkänna sitt författarskap djup eller mening, något som mindre vänligt sinnade kritiker tacksamt tar fasta på.

Även i Krachts andra roman, 1979 (2001), stöter vi på den världsfrånvände esteten men inlemmad i ett betydligt mer hotande sammanhang. Romanens namnlösa huvudperson befinner sig tillsammans med sin destruktive pojkvän på genomresa i shahens Iran, strax före den islamiska revolutionen, och berättarens distanserade blick registrerar nu långt mer oroande ting än tyska tågstationer och skäggiga hippies. Paret bevistar dekadenta fester och möter urspårade excentriker som i brist på en modern utopi att dö för understöder ayatolla Khomeini. Det är en oroande och smärtsam läsning, en variation på ett stort rekviem över den västerländska civilisationens till synes omättliga fascination inför undergången.

Beskrivningen gäller i än högre grad för Krachts tredje roman som också hittills är den enda som har översatts till svenska (Jag kommer vara här i solsken och i skugga, originalet utkom 2008). Det är en kontrafaktisk historieskildring; Lenin genomför här en kommunistisk revolution i Schweiz. Det första världskriget har här aldrig tagit slut utan stelnat till ett snart århundrade långt ställningskrig mellan Sovjetrepubliken Schweiz och de fascistiska staterna England och Tyskland. Berättelsens alltmer labyrintliknande förvecklingar undandrar sig någon alltför definitiv tolkning – men för den som kan undvara en nyttig sensmoral vid avslutad läsning är det fängslande läsning.

Imperium (2012) är vid första anblicken en betydligt rakare roman som utspelar sig under 1900-talets första år i de tyska kolonierna i Stilla havet. Romanen kretsar kring den fria själen Augustus Engelhardt som har flytt det strikta vilhelminska kejsarriket för att skapa ett utopiskt samfund på en söderhavsö. Engelhardt är inte bara övertygad vegetarian och nudist utan därtill kokosnötsdyrkare – och han drömmer om en sammanslutning av nakna kokovorer som ska skaka det gamla förtryckarsamhället i grunden. Men idealismen visar sig snart bo granne med illdådet och utopisten i vanlig ordning föredra att utopin är människotom och välordnad. Formen är denna gång skenbart realistisk och stilen inte olik Robert Louis Stevensons eller Jack Londons. Dock har Kracht även denna gång gillrat försåtliga fällor för läsaren och realismen undermineras subtilt ju närmare Engelhardt kommer sammanbrottet.

Romanen orsakade vid utgivningen en häftig litteraturfejd när kritikern Georg Diez, i en stort uppslagen artikel i Der Spiegel, fördömde verket som rasistiskt. Bland dem som ryckte ut till romanens försvar hörde namnkunniga författare som Elfriede Jelinek och Daniel Kehlmann, som menade att Diez läsning av Imperium var undermålig och tendentiös. Det är också min åsikt. När romanen i slutet av 2012 belönades med det prestigefyllda Wilhelm Raabe-priset får Kracht sägas ha erövrat en centralposition i samtidslitteraturen. Priser i sig är naturligtvis inget bevis för att ett författarskap kommer att hålla över tid, men jag tror att det är fallet.