Välfärdsstaten som pyramidspel

Det talas mycket om dessa orangea kuvert och den viktiga information de innehåller. Man kan undra litet grand om vad som är anledningen till denna uppståndelse kring de kulörta kuverten med tanke på att inte ens på maxnivå handlar det om några särskilt betydande penningsummor. Den som i framtiden avser att leva på allmän pension utan andra intäktsströmmar av privat karaktär, kommer att få hålla sig till kattmat av enklare, generisk sort. Det blir alltså inte fråga om någon Whiskas-lyx.

Jag är inte säker på att folk faktiskt har klart för sig att den statliga pensionen numera är av närmast symbolisk karaktär, en liten skojig extrapeng från det allmänna som kanske kan räcka till ett par restaurangbesök för den som har varit förutseende och välavlönad nog att själv spara ihop till sin försörjning på sin ålders höst, men betraktad som en grundplåt för att reglera månadens samlade utgifter är den ett dåligt skämt, närmast en förolämpning. Jag tror att vi får se kravaller på gatorna den dag sanningen om pensionerna står klar för det stora flertalet.

Och det gäller inte bara pensionerna. På samma sätt som vi låtsas att vi har ett gemensamt pensionssystem som tar hand om oss när vi blir gamla, låtsas vi, till exempel, att vi har ett försvar som klarar av att försvara landet om det utsätts för angrepp. Mycket länge har vi även låtsats att vi tar itu med de allt allvarligare problemen inom skolan genom att ställa olika sorters formaliserade krav på lärarna och insistera på behörighet och legitimation, samtidigt som vi systematiskt försämrar deras utbildning och vägrar att höja deras svårt eftersläpande löner. Vad det i grunden handlar om är en sofistikerad form av politisk voodoo: suggestiva besvärjelser och religiöst färgade förhoppningar istället för åtgärder som har minsta utsikt att vara verkningsfulla i verkligheten.

Vi diskuterar ibland välfärdsstatens lämpliga storlek, men i grunden råder det inga betydande åsiktsskillnader. Några vill skruva litet hit medan andra vill skruva litet dit, och inför varje val bedyrar varje parti sin kärlek till vården och skolan och omsorgen. Och vi låtsas tro att det betyder någonting och att valets segrare faktiskt tänker genomdriva reformer som märkbart skulle förbättra någon av dessa verksamheter. Vad vi däremot sällan diskuterar är välfärdsstaten som ett kroniskt underfinansierat pyramidspel som nu har nått vägs ände eftersom pengarna i praktiken är slut och de där massiva tillväxtökningarna som vi har hoppats på och på olika sätt försökt stimulera fram efter den senaste finanskrisen av allt att döma inte finns i korten, tyvärr.

Denna uteblivna diskussion om pengarna som faktiskt tar slut och vad detta får för konsekvenser, innebär att det inte finns någon särskilt betryggande beredskap inför de svårigheter som väntar i form av konstruktiva idéer om vad som ska hända med munnen när matsäcken faktiskt krymper. Det innebär, i sin tur, att det finns all anledning till oro gällande samhällsutvecklingen. Historien lär oss ju att allvarliga och långvariga problem inom ekonomin ofta resulterar i politiska obehagligheter när syndabockar skall utses och ansvar skall utkrävas.

Om det nu är någon tröst, är detta inte bara, och inte ens i huvudsak, ett svenskt problem. Vi vet eller vi anar åtminstone hur det står till bland EU:s sydliga medlemsländer, och då behöver vi inte ens fördjupa oss i Grekland eller Portugal. Frankrike har alldeles oavsett konjunkturens svängningar över decennierna inte lyckats prestera en balanserad budget sedan någon gång i ett fjärran 1970-tal. Man lånar i goda tider och man lånar i dåliga tider. Man lånar, kort sagt, hela tiden. Och pengarna går till… tja, inte minst till att uppfylla vackra löften till väljarna om ett rikt liv efter en tidig pensionering, plus diverse andra trevliga förmåner som fransmännen synnerligen ogärna avstår ifrån men som ingen har någon riktigt tydligt artikulerad uppfattning om hur och av vem de ska betalas.

I väst är vi helt enkelt så vana vid att tillväxten ständigt rakar i höjden att vi ser detta som sakernas naturliga ordning, och utan att blinka intecknar vi framtidens prognostiserade intäktsströmmar för att möjliggöra dagens välfärdskonsumtion, samtidigt som vi lovar oss själva och varandra höjd levnadsstandard även fortsättningsvis. Men nu är det hög tid att blinka sömnen ur ögonen och kraftfullt ifrågasätta hela detta idylliska drömscenario där ett stadigt stigande välstånd är garanterat för evig tid: detta är i all korthet det kärva budskapet i When the Money Runs Out av Stephen D King, chefsekonom på banken HSBC.

Problemet är inte att ännu en förödande depression av 1930-talssnitt väntar om hörnet, utan istället att den underliggande tillväxttakt som ligger till grund för den förväntade återhämtningen är så markant mycket lägre än vad politiker och ekonomer räknar med. Olika skolor träter om huruvida det är åtstramning eller stimulans som snabbast resulterar i en återgång till gamla tiders tillväxttakt, men den bistra sanningen, hävdar King, är att varken det ena eller det andra leder till önskat resultat. Aldrig har mörkret varit så kompakt, aldrig har så många ekonomier världen över varit så försvagade på samma gång, och aldrig har världens finanssystem varit så illa skadat.

En låg men dock tillväxt kanske inte låter som det allra sämsta här i världen, ekonomin växer ju trots allt, men saken är ju den att vårt samhälle är helt konstruerat efter en kraftfull tillväxt, och att en blott blygsamt växande eller stillastående ekonomi i praktiken innebär en tillbakagång med tanke på de skulder som har ackumulerats och hur den demografiska utvecklingen ser ut i västvärlden. Med en ekonomi som växer sakta eller knappt alls finns det inga utsikter att samhället ska kunna leva upp till utställda löften om ständigt ökande välfärdsleveranser. Vi blir då tvungna att börja montera ner stora delar av apparaten, vilket i många läger uppfattas som något otänkbart. Se hur resonemangen går i Frankrike. Det går inte ihop med vår självbild, som är kraftigt färgad av upplysningens framstegstro enligt vilken varje motgång egentligen mest är en synvilla, ett försvinnande litet hack i en stor och lång utvecklingskurva som stiger brant uppåt. Ekonomiska bakslag är med det synsättet alltid cykliska och aldrig strukturella. Följaktligen ligger det närmare till hands att vänta ut dem än att göra något åt dem, i synnerhet som det senare är så mycket jobbigare.

Jamen Kina och resten av Asien? Kommer inte dessa växande ekonomier till vår räddning med sin starka framryckning? Nej. Vad den asiatiska tillväxten under det senaste decenniet har inneburit för väst är framför allt två saker; dels att lönerna för tillverkning och administration har pressats nedåt, dels att priserna på energi, råvaror och livsmedel har pressats uppåt, vilket sammantaget innebär minskad köpkraft.

Med en stagnerande ekonomi följer en sjunkande tillit: för politiker, för andra intressen och för systemet som helhet. Skälet är enkelt: Det är bara inom en kraftigt växande ekonomi som man själv kan bli rikare utan att någon annan för den skull måste bli fattigare. Med en krympande ekonomi blir arbetslivet ett nollsummespel på liv och död. De fördelningsfrågor som aldrig försvinner från radarn annars heller blir nu brännande akuta. Och när tilliten i samhället tynar bort, avmattas den ekonomiska aktiviteten samtidigt som det uppstår en god jordmån för olika typer av missnöjespartier.

King pekar ut tre ”schismer” som uppträder i ett samhälle med avstannande tillväxt och krympande tillit. Den första är de växande inkomstskillnaderna, som ju Robert Reich och andra också har skrivit om. Låg tillit och breda klyftor går hand i hand, och det gör dessvärre också ekonomisk tillväxt och en dynamisk medelklass. Att stora klyftor tvärtom stimulerar tillväxt är en idé från det sena 1800-talet som möjligen har stöd i viss ideologi, men inte i någon särskilt övertygande empiri.

Den andra schismen uppstår mellan olika generationer när de äldre pensionerar sig med relativt angenäma villkor på de yngres bekostnad genom att låna pengar och sopa allt som indikerar ekonomiska problem under mattan – man tillämpar vad King kallar ”the Nick Leeson approach”. Samtidigt blir de yngres utbildning antingen sämre eller dyrare (eller bägge delarna), och ovanpå detta har de att se fram emot kraftiga skattehöjningar (för att täcka räntor) samtidigt som deras egen välfärd urholkas. De unga är de stora förlorarna.

Den tredje schismen är den mellan låntagare och långivare. Vi kan se en tidig förstudie av detta drama utspela sig i dagens Grekland, där politikernas benägenhet – de är ju politiker – att smeka åtstramningströtta väljare medhårs sällan sammanfaller med landets åtaganden gentemot de fordringsägare av vilka man begär fortsatta låneutbetalningar.

Med dessa schismer följer än mer av instabilitet och dålig politik. Det kortsiktiga intresset sammanfaller långtifrån alltid med det långsiktiga.

King pekar på det Asien som i slutet av 1990-talet gick in i en svår och flerårig kris. De asiatiska länderna hade då inte råd med en rigid självbild som uteslöt kännbara uppoffringar i form av lönesänkningar och diverse nedskärningar över hela linjen. Man anpassade sig till verkligheten, och svaret på den aldrig uttalade frågan om hur politiker och väljare i väst kommer att agera i en liknande situation får man som läsare själv formulera.

Klarar vi av att tänka nytt och verklighetsanpassat om de stora välfärdssystemen? Vad som klart framträder i denna otäckt klarsynta och synnerligen läsvärda studie i hybris och förblindelse är att framtiden tillhör dem med en flexibel själv- och världsbild. Är det vi?