Om eliten själv får bestämma

Sanningen är naturligtvis att Walter Ulbricht var en ledare som satte systemet och sin egen makt före allt annat. Ulbricht styrde inte DDR i medborgarnas intresse – han administrerade den diktatur som hade införts med stöd av sovjetisk vapenmakt på våren 1945.

Däremot kan ingen hävda något annat än att Krenz som redaktör gör ett ambitiöst försök att ärerädda enhetspartiet SED:s gamle ledare. Han låter ett 60-tal företrädare för det land som för inte så länge sedan fortfarande var det sämre Tyskland ge sina intryck av Ulbricht. På 600 tättskrivna sidor tyska, kryddad med den för systemet så typiska floden av förkortningar, förmedlas en bred bild av livet i det socialistiska Tyskland – ”juvelen i kronan” i det sovjetiska imperiet. DDR var inte den gladaste men väl den prydligaste baracken i öst. Allt från ungdomsorganisationernas roll, Ulbricht, kulturen och vetenskapen till tysktysk diplomati och storpolitik får plats.

Även om boken i grunden är en ytterst tvivelaktig produkt, lyckas den återskapa litet av den värld som försvann i november 1989. För dem som har bidragit med intervjusvar eller egna texter var DDR ett gott samhälle. De beskriver hur staten styrdes av den elit de själva tillhörde. Om man för en stund accepterar den realsocialistiska diktaturens inre logik, väcks ett samhälle till liv där allt är politik och ledare på högsta nivå hanterar detaljfrågor som i ett normalt samhälle aldrig skulle bli föremål för beslut.

Den stora bristen, och samtidigt förutsättningen för att Krenz magnum opus alls kunnat bli verklighet, är naturligtvis att elefanten i rummet bara nämns i förbigående. Diktaturen försvaras inte över huvud taget – den behandlas med självklarhet som sin motsats. Orwell hade uppskattat Krenz redaktörsinsats. Diktatur är demokrati. DDR beskrivs som en demokratisk rättsstat med flerpartisystem. Detsamma gäller de remissrundor och folkomröstningar som genomfördes, bland annat för att förankra landets författningar, med jämna mellanrum. Inget skrivs om det enkla faktumet att dessa övningar i praktiken var nästan meningslösa eftersom partidiktaturen alltid hade sista ordet. Inget skrivs heller om att DDR – liksom dagens Kina – hade ett flerpartisystem men att även det i praktiken saknade betydelse eftersom alla partier stod bakom landets samhällssystem och inget parti någonsin på allvar ifrågasatte SED:s linje. En liberaldemokratisk minister avgick dock när de sista privata företagen socialiserades.

Krenz bok har orsakat en omfattande debatt i Förbundsrepubliken. Bland annat har skildringarna av byggandet av Berlinmuren i augusti 1961 kritiserats. I boken hävdas att Ulbricht var ärlig när han några månader före bygget på en presskonferens förklarade att: ”Niemand hat die Absicht eine Mauer zu errichten.” (”Ingen har för avsikt att bygga en mur.”) Muren var en rysk idé vars förverkligande inte avgjordes av DDR – möjligen gemensamt av Warszawapaktens medlemsländer. Kritikerna menar att DDR:s ledning var djupt involverad i diskussionerna om hur flykten ur landet kunde stoppas. Att skylla svåra beslut på Moskva var först ett sätt att minska det politiska trycket mot partiledningen i Östberlin, och senare ett sätt att döva det dåliga samvetet inför historien.

Krenz sagesmän beskriver Ulbricht som en seriös, ambitiös och begåvad man som ärligt strävade efter att förbättra livet för DDR:s medborgare. Trots dessa goda egenskaper uppfattades han inte alltid som överdrivet sympatisk. Företrädaren Wilhelm Pieck, landets ende president – Ulbricht var statschef i egenskap av ”ordförande i statsrådet” – var den folklige företrädaren för regimen. Kritikerna har ifrågasatt det rimliga i att framställa diktaturens främsta representant som en vänlig farbror. För Ulbricht var politik ingen lek – lika litet som för hans motståndare. Den som i efterhand omvandlar hårda fängelsestraff till dödsdomar tar sin uppgift som Moskvas ståthållare i östzonen på allvar.

Den intressantaste delen av boken är den som ger ett östtyskt elitperspektiv på den tysktyska frågan. Det faktumet att storebror BRD fanns på andra sidan järnridån gjorde DDR till ett mycket speciellt land i Östeuropa. Ledningen slog inte på allvar in på socialiseringsvägen förrän i början av 1950-talet. Orsaken var osäkerheten om hur Tysklands öde skulle hanteras av segrarmakterna. Även Ulbricht tycks ha tagit en strävan efter återförening på allvar – med reservationen att landet skulle vara neutralt och ”socialistiskt”. Successivt ökade motståndet inom DDR:s elit mot att på allvar diskutera lösningar som kunde riskera deras makt och privilegier. Efter Stalins död agerade Beria för en kompromiss med väst som skulle ha inneburit att DDR offrats för andra fördelar – en parallell till reträtten från den sovjetiska ockupationszonen i Österrike 1955. Genom Berias fall försvann det akuta hotet mot SED-staten.

Skildringen av kontakterna mellan öst och väst under åren efter krigen är tidvis fascinerande. En företrädare för CDU:s ungdomsförbund i östzonen deltar i en partikongress i väst och får träffa Adenauer. Den store kanslern visar medkänsla men inget riktigt engagemang för landsmännen i det andra Tyskland. En av historiens kuriositeter är att även kanslerns CDU efter kriget till en början faktiskt stod bakom tanken på ett socialistiskt Tyskland – detta i en tid när det gamla Tyskland framstod som ett katastrofalt misslyckande.

Axel Springer, pressmagnaten som blev Förbundsrepublikens tydligaste representant för en hård linje mot det ”så kallade” DDR, håller hemliga samtal med ledarna i Östberlin i hopp om att komma förbi de motsättningar som verkade omöjliggöra en återförening. Den förste ordföranden i konstitutionsdomstolen i Karlsruhe dyker efter fyra år på sin post plötsligt upp i DDR och uttalar skarp kritik mot det militära samarbetet inom Nato och den växande klyftan mellan de båda tyska staterna. Han döms som landsförrädare när han återvänder till Västtyskland.

Ulbricht framställs inte bara som en tysk version av de mönsterledare som enligt den egna propagandan alltid har styrt Nordkorea. Hans inblandning i kulturlivet var tidvis klumpig och överdriven även för DDR. Brecht klarade sig och fick de resurser han behövde till Berliner Ensemble, men för många andra kunde Ulbrichts illvilja krossa lovande karriärer inom litteratur, konst och teater.

Inom ekonomin tycks Ulbricht ha strävat efter att bevara mer av privata inslag. Han betonade vikten av professionell ledning inom det tidigt haltande näringslivet. Det fördes en diskussion om företagares roll och om riskerna med överdriven politisk inblandning. Ulbricht lyckades genom reforminsatser öka tillväxten, men bland annat ett sovjetiskt tryck resulterade senare i att i princip hela näringslivet socialiserades även i DDR.

Ulbricht förberedde under senare delen av sin tid som statschef ett reformprogram som kallades Nya ekonomiska systemet. Det skulle minska den politiskt styrda centrala planeringens makt över ekonomin i syfte att öka konkurrenskraften. När Ulbricht störtades av Erich Honecker 1971 blev reformprogrammets kollaps en naturlig konsekvens. Det var alltför tydligt förknippat med den tidigare ledaren och dessutom aldrig uppskattat inom SED:s egna led.

Honecker är ett av de få undantagen när det gäller den okritiska inställningen till DDR och statens ledare. Flera medverkande framställer Ulbricht som övertygad kommunist och Honecker som en mindre sympatisk maktmänniska. Efterträdarens Sovjetstödda intrigerande kommenteras kritiskt, och maktövertagandet ses som ett steg mot revisionistiskt förfall.

Egon Krenz själv tycks ha samma idealiserade bild av sin företrädares företrädare. Även i hans värld var det bättre förr. Så var det inte. Östzonens 1950- och 60-tal var inget samhälle på väg mot framtiden, men det är en lika skrämmande som fängslande värld att besöka som läsare – väl medveten om att man kan återvända till verkligheten utan att avkrävas visum av en trött folkpolis i ful uniform.