Världens gång

Det lilla äventyret i Krim har fått mig att minnas bilderna från den ortodoxa motorcykelfestivalen i Sevastopol i Ukraina sommaren 2010. Ni kanske erinrar er hur Putin dök upp, helt klädd i svart, för att ta emot Hells Angels-namnet ”Abaddon”, dödsängeln. Det fanns nästan något vädjande uppenbart över honom: Putin körde en så kallad ”trike”, det vill säga en trehjuling, överdådigt behängd med krom, och bar fingerlösa kraghandskar i svart läder. Inte sedan Wladziu Valentino Liberace smekte fram sitt örongodis bakom kandelabern, hade jag sett något så raffinerat.

Ljudmila Putina och hennes man separerade i somras. Det finns inga belägg för att paret har haft äktenskapligt umgänge efter 1986, då deras yngsta dotter föddes. Ingen har heller kunnat placera en ny kvinna vid Putins sida. Däremot har fotografierna på en halvnaken Putin i suggestiva poser bara blivit fler med åren.

Vi borde ha förstått vad han ville ha sagt. Putin har, trots allt, uppträtt i samtliga rollfigurer från Village People, med möjligt undantag för indianen. Men vi låtsades som ingenting. Och inte ens när Putin gränslade Harley-Davidsons enda modell som är tydligt avsedd för män med ”gay” övertygelse, var vi förmögna att se honom som den han är.

Det vore orätt att misstänkliggöra varje oförlöst homosexualist som en potentiell ockupant av Krimhalvön, eller andra, liknande landtungor. Men modern psykologi har slagit fast att varje försök att undertrycka sin sexuella läggning resulterar i självförakt och att självförakt inte sällan leder till utåtriktad aggressivitet.

Hade vi haft modet att hörsamma Putins rop på hjälp med att ”komma ut”, hade vi säkert kunnat undvika mycket elände. Nu är det för sent och Europas öde vilar i Carl Bildts händer.

i vanlig ordning fanns stora luckor i journalistiken som redogjorde för den privata förskolan Hälsan, som dömt de intagna barnen till vatten och bröd. Ingen verkar till exempel vara tillräckligt intresserad av vad barnen faktiskt gjort sig skyldiga till, för att ens ställa frågan.

Det är förstås möjligt att straffet var oproportionerligt i förhållande till försyndelserna, men jag tvivlar på den saken. Barn är förslagna och samvetslösa varelser, vars fantasi i det närmaste är gränslös när det gäller att ställa till ofog.

Rapporteringen innehöll dessutom ett impertinent antagande om att det var särskilt förgripligt att brödet ifråga var svenskt knäckebröd. Som vore det ett brott mot mänskligheten att servera barn annat än surdegsbröd av fransk typ, bakat på närodlat vete av bästa kvalitet.

Under alla omständigheter har ”skandalen” lett till en bred enighet om att höstens riksdagsval redan är avgjort till vänsterkoalitionens fördel. Hur det ena leder till det andra är oklart, men jag antar att vi får lita på experterna. Mitt förslag är därför att sittande regering redan nu lämnar över till nästa och att vi hoppar över hela den meningslösa och tröttsamma valrörelsen. Alternativet är att vi tvingas höra historien om de stackars knäckebrödsätande barnen gång på gång, i allt mer Dickenska ordalag.

Låt, kort sagt, vänstern ta över och låt den sedan proppa varje snorgärs full med oförtjänt sötebröd, så det blir tydligt för alla vad sådan släpphänthet får för samhällskonsekvenser.

Låt dem äta kakor. Après nous le déluge.

i min barndom fick jag lära mig att undvika svanar, eftersom de kunde slå av ett ben med sina kraftfulla vingar. Därför var det med djup respekt jag läste om den unga man som en tidig söndagsmorgon i slutet av mars klev ned i Sortedams Sø i centrala Köpenhamn och ströp en svan.

Det är möjligt att handlingen var ett konstverk, eller en politisk manifestation: svanen utsågs till Danmarks nationalfågel 1984. Kanske var dådet ett naturligt nästa steg, efter den offentliga obduktionen av giraffen Marius på Köpenhamns zoo. Men jag föredrar att tänka på svanstrypningen som en atavistisk uppvisning i mod. En dansk motsvarighet till tjurfäktning.

Jag tvivlar på att det danska rättssystemet har det existentiella djup som krävs för att se skönheten i att strypa en livsfarlig fågel, men man kan alltid hoppas. Danskarna behöver något nytt att samlas kring, i en tid då allt fler börjat tvivla på deras naturliga gemyt. Och vad Hemingway gjorde för tjurfäktningen gör jag gärna för svanstrypningen, om Danmark bara ger mig tillfälle.