Akut hemlängtan

Den andre var den israeliske politikern Menachem Begin, som 1944 utsågs till ”Terrorist Number One” av den engelska mandatadministrationen i Palestina. Storbritannien utlyste en belöning på 10 000 pund till den som kunde fånga honom, död eller levande.

Begins rykte som terrorist förknippades särskilt med två blodiga incidenter. Den 22 juli 1946 sprängdes King David Hotel i Jerusalem, en byggnad som hade varit britternas högkvarter sedan trettiotalet. 92 personer dog och 46 blev allvarligt skadade. Den högernationalistiska organisationen Irgun Zva’i Leumi (Etzel) tog omedelbart på sig ansvaret. Begin var Etzels oomstridde ledare. Den andra händelsen inträffade i början av april 1948 då Etzel, tillsammans med den extrema terrorgruppen Lehi (Sternligan), gick in i den fredliga palestinska byn Deir Yassin och genomförde en massaker.

Dådet blev en världsnyhet. Sommaren 1948 lät Begin upplösa Etzel och grundade istället det politiska partiet Herut. På hösten planerade han en resa till USA för att samla in pengar till partiet. Planerna mobiliserade ett par dussin amerikanska judar, med Albert Einstein och Hannah Arendt i spetsen, som ville förhindra resan. I ett brev, som publicerades i The New York Times, anklagade de Herut (det vill säga: Etzel) för terrorism och satte Deir Yassin-massakern i fokus. Artikeln fick en enorm spridning över hela världen. Vad som verkligen hände i den palestinska byn är omstritt bland historiker, men Begin blev aldrig kvitt epitetet ”Slaktaren från Deir Yassin”.

Begins politiska ökenvandring skulle pågå i nästan 30 år. Den israeliska politiken dominerades av det socialistiska arbetarpartiet Mapai (Labor), med David Ben-Gurion och Golda Meir i spetsen. På 1970-talet växte dock kritiken mot den insuttna makteliten. Missnöjet gynnade den konservativa partialliansen Likud, där bland annat Herut ingick, och efter parlamentsvalet 1977 blev Begin premiärminister. I september 1978 undertecknade han Camp David-avtalen tillsammans med den egyptiske presidenten Anwar Sadat. Fredsavtalet med Egypten var onekligen en världshistorisk händelse av betydande mått. Begin – den forne terroristledaren – fick dela Nobels fredspris med Sadat, som så sent som 1973 hade varit den pådrivande kraften bakom oktoberkriget mot Israel.

Vem var denne Begin? Ett svar på den frågan står att finna i den nyutkomna boken Menachem Begin. The Battle for Israel’s Soul. Författaren, den amerikansk-israeliske teologen Daniel Gordis, har tidigare bland annat skrivit flera böcker om sionismen och Israels moderna historia.

Stommen i Gordis bok är en saklig och relativt konventionell biografi, som följer sitt studieobjekt från vaggan till graven. Men författaren behandlar också, vilket framgår av underrubriken, Begins världsbild och hans syn på den israeliska statens identitet. Några informativa pusselbitar kan vara värda att uppmärksamma.

Begin föddes 1913 i den numera vitryska staden Brest (Brest-Litovsk), som före andra världskriget tillhörde Polen. Fadern Ze’ev Begin var, skriver Gordis, en stolt sionist som till och med vägrade att prata polska. Trots det tog sonen djupa intryck av den sjudande polska nationalism som präglade det intellektuella och andliga klimatet i landet. En av hans tonårshjältar var, intressant nog, den polske patrioten och nationalskalden Adam Mickiewicz. På sin ålders höst kunde Begin fortfarande recitera verser ur minnet från det berömda nationaleposet Pan Tadeusz, som Mickiewicz gav ut 1834. Hur kunde det komma sig?

Under medeltiden var Polen-Litauen en av Europas ledande stormakter. Snart vidtog dock en statlig sönderfallsprocess, och i slutet av 1700-talet delades riket mellan Ryssland, Preussen och Österrike. I synnerhet den ryska ockupationen genererade en explosiv och messiansk nationalism som bidrog till att utlösa flera uppror under 1800-talet. Den judiska befolkningsgruppen, som dominerade i ett stort antal städer, drogs naturligtvis med i den nationella och etniska mobiliseringen. Men de flesta ville inte slåss om landet med polacker, litauer och ukrainare. Tanken på en utvandring till Palestina slog rot. Många av de israeliska statsgrundarna, som David Ben-Gurion och Chaim Weizmann, föddes i det tsarstyrda Östeuropa.

Det sionistiska bosättningsprojektet i Palestina tog sin början på 1890-talet. Richard Gottheil, som var ordförande för Federation of American Zionists, jämförde nybyggarna med de puritaner som flydde från förtryck och förföljelse i England för att grunda kolonier på den amerikanska östkusten. Begin instämde i den verklighetsbeskrivningen, konstaterar Gordis. Precis som pilgrimsbröderna, som 1620 seglade till Amerika på skeppet Mayflower för att grunda ett idealsamhälle, for judarna från Europa till det Förlovade landet.

I många av sina tal satte Begin också likhetstecken mellan sionisternas kamp i Palestina och det amerikanska frihetskriget på 1770-talet. Båda folken gjorde uppror mot den brittiska kolonialmakten. I bägge fallen lade de blodiga självständighetskrigen grunden till demokratiska samhällen. I det historiska ödesdramat fanns dock ingen plats för palestinierna. För Begin spelade de, får man förmoda, samma marginella roll som indianerna i den amerikanska statsbildningsprocessen.

Begin var en av de relativt få judar som lyckades fly från det naziockuperade Europa under andra världskriget. 1931 hade han börjat studera juridik på Warszawas universitet, och fyra år senare var han klar med sin examen. Som tonåring i Brest hade han gått med i den sionistiska ungdomsorganisationen Betar, och 1939 blev han rörelsens högste ledare i Polen. Betars grundare var den högerrevisionistiske Ze’ev Jabotinsky som1935 hade brutit med den socialiststyrda sionistiska världsorganisationen. Jabotinskys oppositionella rörelse fick namnet New Zionist Organization. Etzel var en paramilitär kommandogrupp som hade bildats av Betar i Palestina.

När Nazi-Tyskland angrep Polen i september 1939, flydde Begin till Sovjetkontrollerat område och hamnade så småningom i Vilnius. Efter en tid greps han av säkerhetstjänsten NKVD och dömdes till åtta års internering i Gulag. Vid det tyska anfallet i juni 1941 släpptes de polska fångarna fria och Begin enrollerade sig i Wladyslaw Anders polska exilarmé, som upprättades med Stalins goda minne. Armén fick tillstånd att lämna Sovjet för att kämpa på de västallierades sida. Begin tillhörde ett detachement som skickades till Palestina. Där engagerade han sig genast i Etzel och utsågs i januari 1944 till organisationens ledare.

Rykten om att Nazi-Tyskland var i färd med att utplåna hela den europeiska judenheten förbyttes i visshet på hösten 1942. De judar som lyckades fly hade dock ingenstans att ta vägen. Storbritannien och USA höll sina gränser stängda. I det läget beslutade Etzel, tillsammans med Lehi, att starta en terrorkampanj mot britterna. Målet var att tvinga England att öppna Palestinas gränser och skapa en tillflyktsort för de förföljda judarna. Taktiken var onekligen framgångsrik. Efter attentatet mot King David Hotel drog britterna slutsatsen att Palestina var omöjligt att styra, och i februari 1947 offentliggjorde Attlees labourregering beslutet att avveckla mandatet. Den följande FN-processen ledde till Israels bildande i maj 1948.

Begin såg allting genom historiens prisma, skriver Gordis. Europa stod i fokus. Det var de nationella väckelserörelserna på 1800-talet som problematiserade det judiska utanförskapet på kontinenten och väckte drömmen om ett nationalhem i Palestina till liv. Den moderna antisemitismen uppstod under 1870-talets krisår när högerextrema missnöjespartier växte som svampar ur jorden i många länder. Tusenåriga fördomar återkom i sekulär förpackning och judarna pekades ut som hatobjekt och syndabockar. Med nazisternas ofattbara förintelsepolitik nådde dödsspiralen den absoluta nollpunkten. Mot den bakgrunden kan man förstå varför Begin uppfattade de överlevande judarna som vår tids puritaner och pilgrimsfäder.