Suckarnas ­ministär

Det handlar om ett so­cialt arv: politiska värderingar överförda i barndomen och föräldrar som har blivit förebilder när de lyckats nå toppen i en bransch med stenhård konkurrens.

Tillsättningen av opolitiska tjänstemannajobb är en helt annan och mycket mer allvarlig sak. Efter maktskiftet 2006 bestämde alliansen att posterna som myndighetschefer skulle utlysas som vilka andra jobb som helst.

Tack vare denna nya rekryteringsmodell fick Arbetsförmedlingen Angeles Bermudez-Svankvist som chef, en av få generaldirektörer som sparkats av sin egen styrelse. Genom samma öppna process blev Mikael Sjöberg alliansens val till efterträdare, ”trots” hans bakgrund som socialdemokratisk statssekreterare och kusin till Göran Persson. Han var nämligen också en utmärkt gd för Arbetsmiljöverket.

Men hur är det då på de lägre nivåerna? Att kontakter spelar roll blev tydligt när en av Mona Sahlins döttrar nämnde sin mors namn i en ansökan till en praktikanttjänst på en svensk ambassad utomlands. Reaktionerna var beska, men man förstår den stackars personalavdelningen. När det finns tjogtals eller ibland hundratals lika kompetenta sökande till varenda liten praktikplats, vad ska man göra? Det är en paradox att utbildningsexplosionen, som skulle vara en jämlikhetsmaskin, istället återinförde godtycket som faktor vid tillsättningar.

I sommar har jag läst Göran Häggs fina biografi om Erik Johan Stagnelius, I världsfurstens harem, och undrar om vi är tillbaka på ruta ett när det gäller tillträde till arbetsmarknaden.

Det var pappa biskopen som utnyttjade sina kontakter för att Erik Johan skulle få en oavlönad plats som kanslist på Ecklesiastikexpeditionen (dåtidens utbildningsdepartement). Den behöll han i åtta (8) år, försörjd av pappa. Posten var en språngbräda in i en intellektuellt spännande miljö. Departementet bågnade av briljanta skribenter som alla levde på veckopeng hemifrån eller extraknäckte som journalister. Rimligen fanns det även på den tiden begåvade ungdomar som saknade kontakter och pengar och varken fick eller kunde ta dessa åtrådda praktikplatser.

När den beskyddande chefen gick i pension efter att först och slutligen ha fixat Erik Johan en avlönad anställning, då gick det snabbt utför. Den nya chefen tolererade inte Stagnelius frånvaroperioder och privata supande, det var oacceptabelt på en avlönad tjänst i Regeringskansliet. Skalden fick sparken, och inom kort var han död. Udda och sköra existenser med stora hälsoproblem kunde inte ens 1823 få plats på den avlönade arbetsmarknaden, tänker jag en smula sorgset.

Några årtionden senare blev det praxis att avlöna tjänstemän, en viktig byggsten för en oväldig och meritokratiskt rekryterad förvaltning. Tack vare sådana reformer ligger Sverige idag trea i världen i Transparency Internationals korruptionsindex (2014).

Det är en hemsk och bakvänd ironi att en av Sveriges största poeter blev en sorts offer för den knoppande icke-korrupta staten. Först 150 år senare fullbordades meritokratin med författarstöd till de allra bästa författarna.

Det skulle Erik Johan ha fått bums.

Men det är förstås en annan historia.