Med latinet som hemspråk

den här gången är Stig Strömholm bäst när han glömmer sig och sänker garden. I förordet till memoarerna Resonerande katalog. Minnen 1958–2003 (Atlantis) meddelar han att boken varken är till för att förklara vem han är eller klargöra vad han har tänkt. Syftet är istället att avlägga rapport och berätta vad han varit med om och uträttat. Ändå har det blivit så att ”en och annan reflexion slinker med”, erkänner han. Den bristen får man som läsare vara glad för.

När professorn lyckas som bäst i sina föresatser blir läsningen tyvärr ganska prövande. Ingen lämnas i tvivel om hans duglighet, bredd och kapacitet, men det krävs både själsro och energi för att man ska ta sig igenom transportsträckorna med information om europeiska juristmöten, universitetsadministration och studieresor i stiftelsers tjänst. Vore det inte för det som slank med är det möjligt att jag på ett högst icke-Strömholmskt sätt hade gett upp innan målet var nått. ”Plikten framför allt”, kunde ha varit även författarens valspråk. Men det är inte alltid en läsare är lika karaktärsfast.

vad är det då som blixtrar till när duktigheten får ta paus? Till exempel en stark legering av de förmenta motsatserna nationalkänsla och internationalism. Europa är hemmaplan för Strömholm, som rör sig lika hemtamt i München och Paris som på Carolina Rediviva och Riddarholmen. Att han är landsman med kollegerna i den europeiska akademiens republik och en av arvtagarna till vad som där traderats från Rom och Aten är så självklart att det inte behöver sägas. Från 40 till drygt 50 års ålder gick Strömholm en gång i veckan och gymnastiserade latinet och grekiskan hos sin gamle läroverkslärare. Man skulle kunna kalla det hemspråksundervisning.

Kärleken till Europa stjäl dock ingenting från känslorna för Sverige, som han betraktar med lika delar ömhet och stolthet. Han larmar inte, han viftar inte med flaggan eller håller överhettade tal, men han hör historiens vingslag och upplever att insatserna från tidigare generationers vinnare och förlorare är hans personliga angelägenhet. Det finns länkar till dem som strävat före oss, och det finns ett ansvar att ta vad som har åstadkommits till vara.

vid knappt 30 års ålder började han arbeta i Svea hovrätt: ”När jag gick i det Wrangelska palatsets salar, trappor och gångar […] tyckte jag mig höra det svenska rikets hjärta slå. Och jag kände den glädje, samhörighet och stolthet som är det naivt renhjärtade historiedrömmeriets belöning. Det var ett någorlunda gott rike, tänkte jag, en mödosamt tillkämpad seger över fattigdom, kargt klimat, kärv jordmån, stora avstånd och gles befolkning. Det var en blygsam men hedervärd framgång för god organisation, stram disciplin och hårt arbete men också för ett slags fumlig humanitet eller åtminstone anständighet i behandlingen av människor och djur.”

Han kommer att tänka på Grålle – Sveriges alter ego i Olof von Dalins 1700-talsfabel Sagan om hästen – och tycker att den gamla kusen ändå har tagits om hand på ett ganska bra sätt. Fast när radikalismens vågor så småningom började svalla i samhälle och på universitet blev Strömholm mindre säker på den saken och började utfärda varningsord. Det första större uttrycket för oro över vad Grålle plötsligt tvingats utstå var debattboken Sverige 1972; det i mina ögon främsta är romanen Den hösten (1978) som är en känslig, mycket Strömholmsvensk dystopi. Storebror inrättar inga koncentrationsläger och idkar inte tortyr utan nöjer sig med att mala ned människors motståndskraft med hjälp av kommittéer, kooperativ och korruption. Det blir inte vargavinter i välfärdslandet, bara en håglös och jämngrå november.

annars finns strömholms finaste skönlitteratur i Dalen (1975) och de två andra delarna av trilogin om Parridius Gratus: Fälten (1977) och Skogen (1980). De utspelar sig i galliskt 400-tal då romarriket sviktar, hunnerna väller in över gränsen och ett manuskript om Vergilius måste räddas. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt lagd för att se parallellerna mellan dessa barbariska härjningar och 1970-talsradikalernas fientlighet mot tradition och auktoritet, fast enligt Resonerande katalog gällde författarens ärende snarare kollektiv minnesförlust än kollektivt maktmissbruk.

”Syftet var att berätta om hur det känns att uppleva ett språks död”, skriver Strömholm. När han började föreläsa gick det fortfarande an att relatera till bibliska historier, antikens myt- och tankevärld och det svensk-europeiska arvegodset inom litteratur och historia. Men sådant hade kommit att nå fram allt mindre bra till studenterna: ”I min undervisning noterade jag att de beprövade referenssystemen fungerade allt sämre. Allt oftare mötte jag döda ögon. Det var tydligt att de snart inte skulle fungera alls. Vad skulle de ersättas av?” Jag vet inte vad en nutida kollega skulle svara. Game of Thrones? I bästa fall.

strömholm kan vara vass, men ofta är spetsigheterna så omsorgsfullt paketerade att jag misstänker att de lämnar målen oskadda. Vad han säger om sig själv som renhjärtad drömmare kan nog gälla såväl ung jur kand som professor emeritus. Man hör mycket om inflammerade bataljer i akademiska kretsar, och det var strid på kniven när Strömholm valdes och omvaldes till rektor, men han tycks inte haft fallenhet för vare sig konflikt eller långsinthet och ha haft lätt för att hitta fram till samarbete även med dem som haft uppfattningar som varit väsensskilda från hans egna. Som mest uppbragt blir han inför regeringen Bildts planer på teknokratisk stordrift av donationerna till den svenska universitetsvärlden, vilket skulle ha förvandlat gamla gåvor till Uppsala (och Lund) till statlig egendom i stort sett vilken som helst. Då svallade blodet och heta fax fick fara genom trådarna till Stockholm. Med glädjande framgångsrikt resultat, får man tillägga.

Någon gång slår benägenheten att tro människor om gott över i naivitet. Apropå den så kallade Bergmanaffären, som handlade om en professors vittnesmål i rättegången mot Radio Islams Ahmed Rami, skriver Strömholm: ”Att en bildad och till och med högt utbildad svensk i vår generation, som var tillräckligt mogen för att i någorlunda medveten ålder ha upplevt i varje fall krigsslutet och de avslöjanden om dödslägret och förintelsen som snabbt spreds genom press och film – att en sådan skulle hemfalla till något så primitivt som antisemitism framstod för mig som en psykologisk omöjlighet.”

oavsett hur det låg till i fallet Bergman ter sig dessa rader rent aningslösa. Just de nazistiska illdåd han talar om påminner om att varken bildning eller utbildning är ett säkert vaccin mot ideologisk förvirring, och långt ifrån alla som hyser antisemitiska åsikter ser något samband mellan dessa och folkmord. Konservativa jurister brukar ha en kärvare bild av människorna.

Fast denna konservativa jurist tycks inte vara så kärv. Tvärtom slås man av känsligheten: mer än något annat för hustrun Gunilla men också för gångna tider, oblida öden, ensamma kämpar och till och med själlösa föremål. Vid ett av tillfällena då Strömholm sänker garden vittnar han om sitt personliga förhållande till tingen och svårigheterna att skiljas från sådant som gjort god tjänst. Och inte bara det: ”I pojkåren hände det att jag av medlidande med en papperslapp som kastats på gatan och låg där ensam plockade upp den för att lägga den intill en annan ensam papperslapp.”

Professorn betraktar sig själv som gosse, skakar på huvudet men tycker inte illa om vad han ser. Grållen gnäggar åt en man som ryktat honom väl.