Dag klockan tolv på natten

Den amerikanska författaren Stephen Greenblatt besökte Litauens huvudstad Vilnius i slutet av 1990-talet, på jakt efter sina judiska rötter. Där fanns inte mycket att se efter Förintelsen, men han fann något annat: en staty över Zemaite?, en av Litauens största författare i början av 1900-talet, en kvinna som modigt trotsade tsartidens förbud att skriva på litauiska. Greenblatt konstaterade glatt hur statyer av den här typen nu kunde resas efter år av sovjetiskt förtryck. Problemet är bara att han hade fel: statyn restes inte efter frigörelsen 1991, den restes år 1970 – mitt under ockupationen.

Violeta Davoliu¯te? berättar den här historien i sin bok The Making and Breaking of Soviet Lithuania för att belysa sin huvudtes: utvecklandet av en nationell litauisk identitet, som började vid självständigheten 1918, upphörde inte under Sovjettiden. Visst, allt tal om litauisk självständighet var strängt förbjudet – men det var tillåtet att uppmärksamma den litauiska kulturen, språket och historien. Moskva såg det som en välkommen markering mot Polen, som hade ockuperat Vilniusområdet under mellankrigstiden.

Denna tillåtande hållning från Kreml utnyttjades till fullo av det lokala kommunistpartiets ledare Antanas Sniec?kus, som styrde republiken från krigsslutet ända fram till 1974, det längsta maktinnehavet i Sovjets historia. Han var en fullkomligt hänsynslös människa som organiserade deportationer till Sibirien och lät deportera delar av sin egen familj. Men samtidigt var Sniec?kus en frenetisk försvarare av den litauiska identiteten. Han lyckades placera litauer på nästan alla centrala poster i den egna maktapparaten, och han fick påfallande stort inflytande över den egna republikens ekonomiska politik.

Slottet i Trakai, en halvtimme från Vilnius, är ett gott exempel på vad han åstadkom på kulturområdet. Det byggdes på 1300-talet och symboliserar Litauens medeltida storhetstid då riket sträckte sig från Östersjön till Svarta havet. Slottet hade tillåtits förfalla och 1962 beslutade Sniec?kus om en omfattande renovering. Sovjetledaren Chrusjtjov uppges ha varit kritisk, slottet var ju trots allt en symbol för ett fritt och starkt Litauen – men han gav med sig.

Nästan 25 år efter frigörelsen finns fortfarande bara en – en enda – biografi om Sniec?kus, konstaterar Violeta Davoliu¯te?. Det är förbryllande, förstås, med tanke på hans avgörande betydelse för Litauens moderna historia. Men också ganska naturligt, tillägger hon. Böcker om kommunistledaren kan inte bara handla om deportationerna, arresteringarna, tortyren och avrättningarna. Böcker om honom måste också nyansera bilden av Litauens utveckling under Sovjettiden, måste beskriva att allt inte bara var nattsvart. Ett växande antal unga historiker, däribland Davoliu¯te?, vill göra just den typen av mer mångfasetterade historiebeskrivningar.

Hon irriterar sig över den bild som fortfarande finns av Sovjettiden som en parentes som helst ska glömmas bort. Hon vänder sig mot den tankefigur som säger att landet vid självständigheten 1991 fortsatte på den resa som hade påbörjats under perioden 1918–1940, att tiden däremellan bara innebar en brutal inbromsning. I sin bok fokuserar hon på de intellektuellas roll, i synnerhet under den förhållandevis mer dynamiska tiden från Stalins död 1953 till Sovjetunionens tilltagande stagnation och inåtvändhet på 1970-talet.

Under Stalin präglades landet av förtryck och censur, men under det påföljande tövädret skedde en modernisering och en kulturell renässans. Det som då skedde i den litauiska sovjetrepubliken gav återverkningar över hela Sovjetimperiet. Den litauiska intelligentian hade förvisso åderlåtits å det kraftigaste under 1930- och 40-talen. Lärda judar hade flytt eller mördats, och bland de deporterade var intellektuella överrepresenterade. Men på 1950-talet, undersstryker Davoliu¯te?, kom det ändå fram författare som relativt fritt kunde utveckla sina litterära talanger inom ramen för systemet.

Boken bygger på memoarer, dagböcker, brev, tal och artiklar. Men författaren hann också intervjua flera av dessa åldrande män. Poeten Algimantas Baltakis, som i år blir 85, tillhörde en av de viktigaste intellektuella kretsarna i landet. Han berättar hur de bestämde sig, efter krossandet av Ungernrevolten 1956, att verka inom systemet istället för att försöka utmana det. ”Vi måste göra partiet litauiskt.” Själv upplevde Baltakis att han kunde förverkliga sig, trots alla begränsningar: ”Vi kände att vi befann oss mitt i Europa, att detta var vår tid.” Hans ord sammanfattar något som författaren vill komma åt: under Sovjettiden fanns inte bara förövare och offer – där fanns också människor som kunde utveckla sina talanger och som var stolta över resultaten.

Det var en tid av kraftig urbanisering, tiotusentals familjer lämnade mer eller mindre frivilligt sina gårdar och flyttade till städerna. Det ledde till att litauerna – för första gången någonsin – fick en modern stadskultur att tala om. De hade i århundraden varit i minoritet i sina egna städer, som främst befolkades av judar och polacker. Vilnius tillhörde förvisso Polen under mellankrigstiden, men det är ändå slående att en folkräkning 1931 visade att blott 1 procent av stadens befolkning var litauer.

Urbaniseringen ledde inte bara till att det växte fram en litteratur som kunde mäta sig med mellankrigstidens rika produktion; flera framstående litauiska arkitekter och konstnärer kunde också förverkliga sina projekt. 1950- och 60-talen var hela Sovjets storhetstid med Gagarin i rymden och tekniska framsteg på land. De baltiska Sovjetrepublikerna, i synnerhet Litauen, var juvelerna i kronan. Hit, till ”The Soviet West”, reste folk från hela imperiet för att semestra på stränderna och köpa det senaste modet i butikerna.

Den litauiska litteraturen nådde framgångar även utanför Sovjet. En bekräftelse på detta var det uppmärksammade besöket i Litauen av de intellektuella superstjärnorna Jean-Paul Sartre och Simone de Beauvoir 1965. Fotot av Sartre vandrande framåtlutad på kuriska näsets sanddyner har blivit smått ikoniskt. När den litauiska författaren Justinas Marcinkevic?ius gjorde ett svarsbesök i Paris 1967, skedde något som kom att påverka hela utvecklingen för intelligentian i Litauen. Marcinkevic?ius frågade Sartre om denne kunde stödja hans ansträngningar att få fler litauiska verk översatta – varpå idolen undrade varför han inte kunde skriva på ryska istället. Ridå.

Insikten slog ner som en blixt, berättade han i en intervju 30 år senare: ”Ingen bryr sig om vårt lilla Litauen, det är lika bra att stanna här och likt Voltaire odla vår egen trädgård.” Han vände den urbana modernismen ryggen, och tillbringade de kommande åren med att skriva en trilogi om Litauens ärorika medeltidshistoria – en trilogi som blev omåttligt populär under ett 1970-tal då regimen i Moskva på nytt började bli mer repressiv. Det var också en tid när protesterna mot urbaniseringen ökade, när människor sökte sig tillbaka till sina lantliga rötter, inte bara i Litauen utan också i resten av imperiet. Begreppet ”vi är alla deporterade”, i meningen utkastade från våra kära hem på landet, slog nu rot – och blev en del av det sena 1980-talets protester under ledning av självständighetsrörelsen Saju¯dis.

När hundratusentals litauer sjöng ut sin ilska mot Sovjetstaten citerade de stycken ur Marcinkevic?ius medeltida trilogi. Och själv blev han en av de ledande krafterna i Saju¯dis – liksom många av de andra intellektuella som hade verkat inom systemet, som fått författarbidrag från staten, som rest utomlands på dess bekostnad. De hade lyckats i sitt uppsåt: att göra partiet litauiskt, och nu ville partiet lämna Sovjetunionen. Bara genom att kunna denna historia kan man förstå varför litauerna valde den sista kommunistledaren Brazauskas – och inte frihetshjälten Landsbergis – till landets förste president när de på nytt blivit självständiga.

I samband med Marcinkevic?ius begravning 2011 strömmade tusentals litauer ut på gatorna, tidningarna skrev att ”nationen hade blivit faderlös”. Man uppmärksammade hans bidrag till självständighetskampen och hans verk om Litauens historia – men nästan ingenting skrevs om hans formativa 1950- och 60-tal, om utbildningen vid Vilnius universitet och om hans banbrytande modernistiska verk.

Violeta Davoliu¯te? har gjort en viktig insats när hon – som en av de första litauerna någonsin – för en engelskspråkig publik beskriver en del av nationens historia som är både sårig och omtvistad. Hon har redan kritiserats för att sakna moralisk kompass och försköna Sovjettiden. Inom kort kommer boken ut på litauiska – och då lär kritiken växa. Att försöka nyansera beskrivningen av ockupationen har blivit ännu svårare sedan Putin började anamma gammelsovjetiska maner; den ryska propagandan utnyttjar och överdriver allt som andas uppskattning av något som skedde under Sovjettiden.