Övertygelsepolitiker

Tåg efter tåg kommer in på Münchens järnvägsstation där hurrande männi­skor välkomnar de första flyktingarna som väller ur tågen med sina väskor och bylten och barn på armarna. Förtvivlade männi­skor som sitter fast i flyktingläger eller ha fastnat vid något hinder i Europa håller upp bilder på Angela Merkel och ropar ”Tyskland, Tyskland”. Genom belutet att öppna gränsen för oregistrerade flyktingar som fanns i Ungern har Tyskland under de gångna månaderna blivit det förlovade landet för hundratusentals på flykt.

”Om man nu måste be om ursäkt för att ha visat ett vänligt ansikte till männi­skor i nöd så är detta inte mitt land”, säger An­gela Merkel avvisande till kritiker. Europas mäktigaste politiker, känd som en försiktig pragmatiker som inte framträder med emotionella utspel eller stora visioner, visar nu plötsligt ett nytt ansikte. Vad har hänt med henne?

Skrapar man lite på ytan ser man faktiskt bakom den pragmatiska ytan en politiker som under sitt tioåriga maktinnehav förändrat Tyskland och sitt eget parti i grunden och systematiskt moderniserat landet och ofta tagit beslut som varit obekväma inom partiet, men haft en majoritet av befolkningen bakom sig. Det är i krissituationer som Merkels värderingar har kommit fram och har fått henne att växa som politiker.

Som partisekreterare i CDU i slutet av 1990-talet var Merkel den första som vågade distansiera sig offentligt till Helmut Kohl och hans kronprins Wolfgang Schäuble i samband med en partifinansieringsskandal. Det banade vägen för hennes efterföljande partikarriär. Under åren i maktens toppskikt har hon utmanats av mäktiga män som trott sig kunna utmanövrera en östtysk kvinna, men Merkel har väntat ut sina motståndares felsteg och gått vinnande ur striderna. Listan är lång på manliga politiker som dragit det kortare strået efter att ha utmanat henne. Samtidigt har Angela Merkel stött sina kvinnliga ministrar och gjort Tyskland till ett betydligt mer jämställt land än under Kohl och Gerhard Schröder. Under Merkels tid som kansler har dessutom homosexuellas rättigheter stärkts, värnplikten avskaffats och en avveckling av kärnkraften inletts. CDU har blivit ett mittenparti som i många frågor tycker lika som socialdemokraterna och som har ett stöd i väljarkåren på över 40 procent.

I frågor som rör ansvaret för nazismens illgärningar och bekämpande av högerextremism har Merkel varit kompromisslös och många traditionella CDU-anhängare upprördes när hon 2009 dristade sig att kritisera den tyska påven Benedikt XVI för hans tvekan att agera mot en brittisk biskop som ifrågasatte Förintelsen. Under hösten och vintern 2014 när den islamkritiska och främlingsfientliga Pegidarörelsen växte sig stark i delar av östra Tyskland var det Merkel själv som gick i bräschen genom att i sitt nyårstal tydligt ta avstånd från rörelsen och dess hatbudskap.

Att Merkel nu satsar hela sin trovärdighet och indirekt säger att hon inte kommer att leda ett Tyskland som inte vill följa henne i öppnandet mot flyktingar, är därmed inte så överraskande som många tror. Efter tio år som tysk ledare med extremt höga popularitetssiffror är, som tidskriften Die Zeit menar, hennes första prioritet inte längre att hålla sig kvar vid makten utan snarare att följa sin övertygelse.

En fråga som många ställer sig är om hon verkligen har sitt folk med sig. Det muttras mycket inom konservativa kretsar i CDU. Det bayerska systerpartiet CSU går öppet ut och kritiserar Merkel för att genom sina uttalanden ha förvärrat flyktingkrisen och CSU hotar nu med att skicka tillbaka flyktingar till Österrike. Merkels popularitet har sjunkit, samtidigt som högerprotestpartiet AfD verkar öka i popularitet och Pegida samlar åter fler demonstranter i Dresden. Parallellt med Merkels välkomnande budskap försöker Tyskland att bromsa tillströmningen av nya asylsökande genom tillfälliga gränskontroller mot Österrike och krav på mer gemensamt ansvarstagande inom EU. Med informationskampanjer och snabba avvisningar för dem som får avslag på asylansökningar vill man ge klara signaler till personer från i första hand Balkan att de har minimala chanser att få asyl i Tyskland.

Trots allt verkar de flesta tyskar stå bakom sin kansler och beredskapen att hjälpa flyktingarna är stor. Många är lättade över att kunna ge uttryck åt en positiv syn på ett öppet samhälle istället för att låta Pegidarörelsen dominera debatten som hösten 2014. Det tyska samhället har blivit mer konsensusinriktat genom Merkels mittenpolitik med en majoritetsregering med CDU/CSU och socialdemokrater. De stora ideologiska striderna och djupa konflikterna mellan höger och vänster har mildrats drastiskt under de senaste åren, vilket också ökar kompromissberedskapen och den sociala acceptansen för öppenhet och förändringar hos stora delar av befolkningen.

En på det hela taget mycket lyckad återförening kombinerat med en mångårig välståndsutveckling, marginell arbetslöshet och en nästan obefintlig inflation, har fått den tyska befolkningen att förlora mycket av sin berömda ”Angst” och rädsla för en negativ utveckling av den egna ekonomin eller förlust i social status. När Angela Merkel säger att ”vi klarar av det här” låter det alltså trovärdigt. Att ta emot 800 000 flyktingar på ett år är inte orealistiskt om man betänker att Tyskland bara sedan återföreningen hanterat över tre miljoner östtyskars flytt till de västra delarna och att ytterligare omkring två miljoner spätaussiedler, det vill säga personer med tyska rötter från det tidigare Sovjetunionen, välkomnades till Tyskland på 1990-talet parallellt med en stor mängd flyktingar från Balkankrigen.

Det spontana tyska stödet till att ta emot flyktingar kan dessutom vara kopplat till de kollektiva erfarenheterna av diktaturer, förföljelse, krig, flykt och delning under det förra seklet. Dagens bilder på det utbombade Aleppo, drunknade barn eller utmattade människor som vandrar längs vägar eller stoppas av taggtråd och bistra gränsvakter påminner om liknande bilder från den tyska 1900-talshistorien.

Efter att uppgörelsen med nazismen varit bristfällig under 1950- och tidigt 60-tal utvecklades från 1960-talets mitt en medvetandekultur om den tyska skulden för nazisternas brott och det präglar fortfarande dagens Tyskland starkt. Det får aldrig ske igen. Tanken att tyska gränsvakter skulle stoppa flyende männi­skor med taggtråd, tårgas eller batonger stämmer inte överens med den tyska självbilden.

Många tyska familjer har också en egen historia av flykt och umbärande. Först under det sista årtiondet har detta kunnat tematiseras i det offentliga samtalet. Omkring två miljoner tyskar tvingades i andra världskriget slutskede att lämna de tyska områdena som skulle tillfalla segermakterna. Många flydde till fots och led av hunger och köld. Kvinnor och flickor utsattes för systematiska våldtäkter. De som flydde över havet fick ofta sätta livet till som när över 9 000 flyktingar drunknade en vinternatt på Östersjön när en rysk ubåt sänkte flyktingfartyget ”Wilhelm Gustloff”.

Förmågan att föreställa sig vad dagens flyktingar kan ha upplevt är därför stor och även en yngre generation tyskar har upplevt hur människor sköts vid Berlinmuren när de ville fly från DDR. Tv-­bilderna på överfulla tåg med östtyskar som hals över huvud lämnade sitt land hösten 1989 när Ungern öppnade sin gräns mot väst är en del i berättelsen om vägen till Berlinmurens fall och den tyska återföreningen som hör till den tyska hi­storiens lyckligaste ögonblick.

Nu kommer nya tåg från Östeuropa med människor som vill till Tyskland. Efter den första euforin kan man spåra en ängslan för hur det ska gå och rop på stopp och åtgärder blir högre när fler och fler männi­skor kommer till det förlovade landet. Bara i slutet av september kom omkring 10 000 flyktingar per dag till Tyskland och förmågan att registrera och husera människorna sätts på prov.

När nervositeten stiger i det tyska samhället och retoriken hårdnar väljer Angela Merkel att ta ett steg framåt och inrätta en kris- och samordningsstab i Bundeskanzleramt och därmed också understryka hennes direkta politiska ansvar för krishanteringen. Många menar att hon nu förbinder sin framtid som tysk förbundskansler med att hon lyckas bemästra flyktingfrågan och att det tyska folket följer henne.