Ett träsk av interna gräl

År 1709 utkom det första numret av Richard Steeles litteratur-och societetstidskrift The Tatler, snart följd av Steeles och Joseph Addisons The Spectator. Syftet med dessa brittiska publikationer var att ”föra filosofin ut från garderober och bibliotek, skolor och universitet, för att ta plats på klubbar och i sällskap, vid tebord och i kaffehus”. Kulturen skulle vara folkbildande och underhållande på samma gång. Essäerna om stadslivet och konsten förenade moral och skönhet i ett.

De idealen går fortfarande att spåra i nutidens brittiska kulturjournalistik – om inte det moraliska anspråket så åtminstone viljan att bilda och skapa möjligheter för ökad förståelse. Hur skiljer sig då den brittiska kulturjournalistiken från den svenska? Vad kan vi lära oss av våra anglosaxiska kusiner?

Först och främst: visst har Storbritannien mer pengar och därmed mer utrymme, mer mångfald, kanske större friheter – den engelske kulturälskaren kan njuta av specialpublikationer som Times Literary Supplement och London Review of Books, där kulturjournalistiken tillåts både breda ut sig och blomma ut, så att humanistisk forskning vackert gifter sig med nyheter, politik och vetenskap – men det betyder inte att ett mindre land som Sverige inte kan agera i samma anda. Det finns fina exempel på publikationer som försöker, som Svenska Dagbladets ”Under strecket”, en verklig institution i dagspressen där resonemangen om litteratur kan föras bortom recenserandets snävare ramar.

Ja, svensk kulturjournalistik har nog ambitioner, men många av dem går förlorade i ett träsk av interna gräl, ideologiska låsningar och utrymmesbrist. Kulturdebatten harvar gärna i samma spår, fastnar i tröga och föga intressanta resonemang som mest går ut på att behäfta varandra med diverse mindre smickrande epitet. Precis som förväntat i ett litet land blir det ofta fascinerande internt, som i det så kallade ”montergate”, fjolårets stora bokmässeskandal där Aftonbladet förnekades den intervju med förre S-ledaren Håkan Juholt som Åsa Linderborg lovats under en kräftskiva hemma hos skribenten Daniel Suhonen. Det var visserligen stor underhållning, men vad hade förloppet egentligen på kultursidorna att göra?

Samtidigt kämpar de redaktioner som faktiskt försöker med ständiga nedskärningar. Svenska recensenter och frilansar är i regel underbetalda och måste arbeta under stor tidspress. Borta är de sötebrödsdagar då en recensent kunde få betalt för en vecka för att ströva i Kungsträdgården och tänka på Pär Lagerkvists senaste.

Men hur står det till med debattklimatets hälsa? Generellt kan sägas att det i Sverige finns en större rädsla än i Storbritannien. Mot bakgrund av Storbritanniens gedigna bildningstradition vågar fler till exempel tala om ”god” och ”dålig” litteratur. Relativiseringen är inte lika omfattande som i Sverige. Visst kunde man kalla det för kulturelitism – men det är i så fall en god elitism eftersom den är öppen och ärlig. Därmed går den också att få tillträde till. Exempelvis kan man i England utan problem tala om en litterär kanon som består av de stora verk som nationen frambringat och som anses ingå i allmänbildningen. Man förhåller sig gärna kritisk till forntidens giganter, men poängen är att man känner till dem och har ett förhållande med dem. Med en gemensam kunskaps- och kulturbasis kan ett land föra konstruktiva diskussioner.

Självförtroendet på brittiska redaktioner är likaledes gott. Man lyfter gärna fram inhemska författare, poeter och tänkare och ber inte om ursäkt för den egna nationens framgångar. Detta görs inte okritiskt, men inte heller i postkolonialismens paralyserande grepp (även om just postkoloniala analyser florerar på landets universitet).

Horace Engdahl intervjuades nyligen i Min sanning i SVT. På frågan om vad han efterfrågade i svenska tidningar svarade han: ”Jag saknar en genomförd, intelligent, orädd argumentation – som är beredd att respektera en motsatt ståndpunkt.” Alltså: det goda, förutsättningslösa samtalet. Ett samtal där man litar inte bara till intervjuföremålets kompetens utan även till läsarens intelligens. En annan sak kunde kanske vara: att låta människor tala till punkt. Att låta samtalet vara fritt, vandra som det vill. Under de senaste åren har poddsändningarna till viss del tagit över det ansvaret i Sverige. Profiler som Eric Schüldt har särskilt utmärkt sig med programserier där nyfikenheten och öppenheten varit ledord och samtalen blivit därefter. Ett annat uppmuntrande exempel är Bildningspodden med litteraturvetaren Magnus Bremmer och kulturjournalisten Klas Ekman. Här finns relativt billiga medel att distribuera god journalistik.

Det ska självklart sägas att Storbritannien har den sorts journalistiska toppar och dalar som svensk press knappt kan föreställa sig. Aftonbladets mest snaskiga paparazzireportage är bara bleka kopior av Suns sensationslystna tabloidjournalistik. Men kanske verkar gränslösheten även uppåt, på så sätt att den stimulerar ett mer välgenomtänkt toppskikt som anstränger sig för att distansiera sig från det som anses osmakligt? Eller är det i själva verket så att respektlöshet ”smittar”, fördriver rädsla?

Storbritannien och sverige har olika kulturella och intellektuella klimat. De står inte ljusår ifrån varandra, men det finns få länder som likt Sverige söker upprätthålla konsensus, ett fint kalibrerat åsiktsmässigt status quo där ingen blir för provocerad eller utmanad. Vi har få riktigt obekväma kulturpersonligheter, åtminstone den typ av kulturpersonlighet som ett brett spektrum av befolkningen är bekant med. Det skulle väl vara Marcus Birro då, och han har fått löpa gatlopp så många gånger att ingen tidning längre vågar ta i honom. Kanske platsar Ann Heberlein in också.

Storbritannien tycks ha högre tolerans för dem som sticker ut. Säga vad man vill om hans aggressiva ateism, men Christopher Hitchens livade åtminstone upp debatten – och de uttalanden han gjorde om exempelvis kultur eller feminism var alltid uppbackade av gediget historiskt kunnande. Hans bror, den konservative tänkaren och debattören Peter Hitchens, har även han en pigg och skarp blick och en förmåga att utmana det slappa och likriktade tänkandet. Sådana kritiska röster behövs – ja, jag vill påstå att de är fullständigt livsviktiga – i ett Sverige där nyhetsredaktioner drar sig för att rapportera nyheter som anses besvärande för migrationsdebatten. Och där censurmaffian vill stoppa provokativa konstutställningar, som i debatten kring Kulturhuset och Makode Linde, som föranledde chefen Marianne Lindberg De Geer att avgå i protest. Sveriges kulturredaktioner behöver fler konservativa tänkare.

Storbritannien har förstås haft tid att odla fram en konservativ tanketradition med rötter i Edmund Burkes socialkonservatism och upplysningskritik. Filosofen Roger Scruton är en av de röster som fortsätter en kritik av moderniteten, vare sig detta handlar om sexualmoral eller skränig bakgrundsmusik på kaféer (som Scruton menar fördummar och urholkar människans förmåga att uppskatta konst). I Sverige har vänstern på något sätt fått monopol på kultur, och på Expressens och Aftonbladets kultursidor glider det kulturella allt oftare över i det politiska, så att litteratur och konst får som främsta uppgift att bli slagträ i en ideologisk debatt. I Storbritannien stöttar en förvåningsvärt stor andel tidningar det konservativa Torypartiet, undantaget Guardian som backar liberaldemokraterna. I Sverige har ”oberoende liberal” alltmer kommit att betyda ”sosse”.

Poängen är inte att fler redaktioner borde vara konservativa utan att det i en demokrati ska finnas plats för olika röster och viljor. Man ska inte behöva vara rädd för att bli kallad okvädingsord. Vi skulle kunna dra nytta av vår litenhet och dess naturliga konsekvens: alla aktörer kommer på ett eller annat sätt i kontakt med varandra, och därmed kan ingen leva i en egen, hermetiskt tillsluten sfär (även om vissa nog ändå försöker). Vi borde ha större möjlighet än Storbritannien för möten mellan meningsmotståndare, för öppna kanaler mellan universiteten, konstinstitutionerna och den politiska sfären. Men då måste vi börja våga släppa de ideologiska låsningarna och satsa på att bilda istället för att bråka.