Islamiska starten

I mitten av 600-talet efter vår tideräkning blev Muhammeds lärjungar en ny stormakt i Mellanöstern. De besegrade bysantinerna och perserna i en serie lysande kampanjer, och ett nytt imperium började ta form. Detta ändrade historiens gång. Men dyker man ner i händelserna, blir det tydligt hur litet vi egentligen vet om dem. Källäget kring Muhammeds liv, islams framväxt och den tidiga arabisk-muslimska erövringen är, för att tala klarspråk, uselt.

Samtidigt är den tidiga historien särskilt viktig för islam. Det var då Muhammed mottog den uppenbarelse som finns i Koranen och organiserade livet i den muslimska gemenskapen (umma). Efter honom leddes anhängarna av de fyra så kallade rättroende (rashidun) kaliferna: Abu Bakr, Umar, Uthman och Ali. Detta halvsekel, från omkring år 610 till 660, har betraktats som en gyllene era av muslimer genom hela historien.

Men det finns i princip inga historiska källor – vare sig dokument eller inskriptioner – från denna tid i islams historia. Den första biografin över Muhammed är från mitten av 700-talet, drygt hundra år efter hans död. Det historiska värdet av de så kallade haditherna, berättelser om Muhammed, är omdebatterat, också inom islam.

Koranen ska visserligen ha nedtecknats av Muhammed, även om texterna enligt traditionen samlades i sin slutgiltiga form under den tredje kalifen, Uthman. Men även om man skulle acceptera denna datering, vilket långt ifrån alla forskare gör, är Koranen inte att betrakta som en bok om 600-talet, utan den är snarare inriktad på en äldre religiös historia. Den bidrar således inte med många sakupplysningar om vare sig Muhammeds liv eller den tidiga umman.

Forskarna har därför haft valet att antingen acceptera de minnen som bevarats inom den muslimska traditionen, eller rekonstruera ett alternativ baserat på ett minimum av material. De flesta har valt det första alternativet. Men man börjar nu kunna se en förändring, av två skäl: dels genom förbättrade vetenskapliga metoder inom bland annat sociologi och text-kritik, dels genom att tidiga dokument av icke-muslimsk härkomst har upptäckts och integrerats i islamforskningen.

För breddandet av källmaterial har Robert Hoyland gjort en viktig insats genom sin bok Seeeing Islam as OthersSaw It (1997). Här undersöks kristna, judiska och zoroastriska källor som på olika sätt berättar om möten med islam under 600-talet. Nyligen har Hoyland utkommit med en ny bok, In God’sPath, som omfattar den arabiska erövringen från 630-talet till år 750.

Idag innefattar den så kallade arabvärlden hela Mellanöstern och Nordafrika, men under senantiken syftade ”araber” på invånarna på Arabiska halvön. Hoyland väljer att beteckna erövringen som arabisk, inte enbart muslimsk. Erövrarna omtalades nämligen oftast av sina samtida i etniska snarare än religiösa termer, som saracener eller tayyaye. Dessutom var inte alla i arméerna muslimer, även kristna och judar ingick.

Det har funnits en tendens att se det muslimska imperiet som något helt nytt för sin tid. Kritiker har betraktat den som den sista spiken i kistan för den lysande antiken, medan mer välvilligt inställda sett den som gryningen för en ny civilisations. Hoylands ambition är att nyansera båda dessa perspektiv genom att visa hur såväl Muhammed som den arabiska erövringen är rotade i vad som med historikern Peter Browns terminologi brukar betecknas som senantiken (ca 200–700).

Denna erövring dök inte upp ur intet, utan var resultatet av ett antal samtida trender. Den utdragna konflikten mellan de två imperier som dominerade regionen, det persiska och det bysantiska, var avgörande. Striderna pågick i decennier och dränerade supermakterna på resurser. Konsekvensen blev att folk i imperiernas utkanter drog nytta av försvagningen genom uppror, plundringsräder eller attacker utifrån. Det hände på flera fronter, men omkring år 630 uppfattade såväl perser som bysantinare turkarna i norr som det främsta militära hotet.

De nomadiska folken i syd gjorde samma sak som turkarna i norr. Redan före Muhammed hade grupper från Arabiska halvön gjort räder in i Syrien för att vinna krigsbyte. De arabiska stammarna var vid denna tid uppdelade utan något gemensamt styre, men lokala ledare förmådde ibland skapa kraftfulla koalitioner. Ofta genom att hänvisa till religiös auktoritet och framträda som monoteistiska profeter.

Muhammed var alltså inte den som initierade den arabiska erövringen, och dessutom var han bara en i raden av många lokala, samlande profeter – om än den överlägset mest framgångsrike. Genom att identifiera dessa trender placerar Hoyland på ett förtjänstfullt sätt Muhammed mitt i historien, inte utanför den, som en ängel från himmelen eller en demon från underjorden.

Den arabiska erövringen var naturligtvis inte angenäm för dem som stod i vägen för den, men i jämförelse med andra erövringar var det ändå en relativt lindrig affär. De stora slagen stod i regel en bit från befolkningscentrum, och många städer gav upp frivilligt hellre än att slåss. Eftersom erövrarna mest av allt var ute efter krigsbyte skonades de som betalade för sig. Den danske forskaren Peter Pentz har konstaterat att det i stort sett saknas arkeologiska spår av den arabiska erövringen av Syrien på 600-talet. Det finns inga spår av massiv förstörelse, utan såväl det urbana som det lantliga livet fortsatte oförändrat. Muslimerna lät dessutom ofta de lokala eliterna sitta kvar, och tycks inte heller varit överdrivet intresserade av att vinna konvertiter för sin muslimska tro.

Det innebär inte att detta var en unik världshistorisk epok utan våld och med blomstrande tolerans och samförstånd. Det muslimska imperiet härskade som alla andra med vapenmakt, och de underkuvade folken hade bara så mycket utrymme som deras nya herrar tillät.

In God’sPath ger en uppdaterad översikt över den muslimska expansionen fram till mitten av 700-talet. Hoyland beskriver noggrant hur expansionen skedde på olika fronter och i olika tider. Detaljerade skildringar varvas på ett föredömligt sätt med övergripande analyser, vilket gör boken både tillgänglig och upplysande.

Vad boken nästan helt saknar är emellertid en diskussion om erövrarnas religiösa identitet. Vi får endast antydningar om hur den tidiga muslimska identiteten såg ut under de första formativa decennierna. Troligen avstår Hoyland medvetet från att ge sig in i ett forskningsområde där meningsskiljaktigheterna idag är stora.

En som däremot ger sig rakt in i den frågan är Stephen Shoemaker med boken Death of a Prophet. Han bygger mycket på de texter Hoyland tidigare samlat i Seeing Islam as OthersSaw It, men använder sig även av nya metoder för att analysera dessa källor. Framförallt tillämpar han de källkritiska metoder som har vuxit fram inom forskningen kring den historiske Jesus. Shoemaker knyter även an till boken Hagarism från 1977 av Patricia Crone och Michael Cook, som var ett av de första ambitiösa försöken att rekonstruera en tidig muslimsk identitet oberoende av, och i viss mån i konflikt med, de muslimska traditionernas egen förståelse av dessa årtionden.

Shoemakers utgångspunkt är profeten Muhammed död, vilken enligt traditionen inträffade år 632 i Medina. Detta var innan den arabisk-muslimska erövringen inleddes på allvar; först två år senare slogs trupper från Muhammeds umma i Palestina och Syrien.

De tidigaste källor vi har tillgång till identifierar emellertid Muhammed som ledaren för attackerna år 634. Shoemaker analyserar elva källor från 600- och 700-talen, vilket i relation till källäget som helhet är ett omfattande underlag. Vissa källor är nyupptäckta, andra har inte tidigare använts av islamforskningen på grund av språkbarriärer eller för att de har avfärdats som dåligt informerade. Men när dessa nu läggs samman och bedöms källkritiskt menar Shoemaker att de utgör ett vittnesbörd som måste tas på allvar.

I några av texterna är referensen till Muhammed vag, i stil med ”Muhammeds araber har kommit”. Det är inte tydligt om författaren menar att Muhammed var bland dem, eller om det är en allmän referens till Muhammeds betydelse för dessa arabers identitet. Flera källor är dock både välinformerade och refererar tydligt till att Muhammed leder trupperna. Det kan också tilläggas att det inte finns några källor från 600-talet som anger att Muhammed dog i Medina år 632.

En av de äldsta texterna är av judiskt ursprung och samtida med invasionen år 634. Här berättas att ”en profet har framträtt, han kommer med saracenerna”. Samma uppgift återkommer i samaritanska och kristna texter. Källorna är alltså oberoende av varandra, men har det gemensamt att de alla beskriver Muhammed som livs levande två år efter att han ska ha dött. Det är dock inte tillräckligt att notera en besynnerlig anomali för att något ska vara god vetenskap, utan man måste också kunna förklara den. Vilket är vad Shoemaker ägnar sig åt att göra i återstoden av sin bok.

Shoemakers tes är att Muhammed var en apokalyptisk profet vars budskap var att världens undergång var nära och att Jerusalem var en centralort i detta drama. Målet var därför att leda en armé av ättlingar till Abraham just dit – muslimer räknar som bekant sin härkomst från Abrahams och Hagars son Ismael – för att återta staden från bysantinarna.

För detta formade Muhammed en interkonfessionell rörelse som betonade tidens slut, Guds enhet och god etik. Detta var alltså inte en gemenskap som betonade sin särart, utan ett slags monoteistisk-apokalyptisk federation, där kristna och judar var välkomna att ingå utan att behöva ge upp sin konfessionella identitet. Man kallade sig ”de troende”, och den religiösa fronten gick mot dem som dyrkade många gudar. I denna tolkning av tidig islam följer Shoemaker forskaren Fred Donner (Muhammad and the Believers, 2010).

Man kan här tillfoga en kommentar, särskilt riktad till eventuella beundrare av Da Vinci-koden. Det handlar här inte om att avtäcka någon medveten konspiration. Eventuella förändringar i den muslimska traditionen beror inte på att ett råd av stormuftier samlats i dunkelt upplysta lokaler och beslutat sig för att dra anhängarna vid näsan. Det är inte så religiösa traditioner formas och utvecklas. I ett förmodernt samhälle saknas resurser för den typen av styrning uppifrån. En regent på 600-talet hade blott vaga begrepp om landets gränser och antalet innevånare. Han kunde omöjligen detaljstyra hur människor skulle minnas eller berätta om Muhammed.

Däremot kan religiösa traditioner förändras genom att förutsättningarna skiftar. Traditioner som inte längre uppfattas som meningsfulla för gemenskapen tonas ner eller faller i glömska, medan berättelser som ter sig meningsfulla i ljuset av nya omständigheter lyfts fram och broderas ut. Det faktumet att jordens undergång lät vänta på sig gjorde troligen denna del av budskapet mindre aktuellt. Shoemaker menar att islam och kristendomen genomgick en likartad utveckling. I forskningen om den historiske Jesus är det en vanlig uppfattning att Jesus var en apokalyptisk profet som förkunnade att tidens slut var nära. Men när han var död och slutet inte inföll formades en teologi som gjorde det möjligt att leva vidare som en Jesu efterföljare.

Eskatologin uteblir alltså, men istället får man ett imperium. Och i kalifen Abd al-Malik (regerade 685–705) hittar Shoemaker islams egen kejsar Konstantin. Liksom Konstantin drog nytta av kristendomen, behövde al-Malik en religion som kunde hålla samman hans rike. Därför uppmuntrade han en övergång från den tidiga ekumeniska monoteismen till en distinkt arabisk form av abrahamitisk monoteism – islam. Här ingick formuleringen av en trosbekännelse som ger Muhammed en unik status, samlandet av texterna i Koranen, och att det apokalyptiska Jerusalem träder tillbaka till förmån för Arabiens Medina.

Shoemakers rekonstruktion av tidig islam är kontroversiell men gediget genomförd. Det finns frågor kvar att besvara, liksom en del historiskt material som reser frågetecken inför hans tolkningar. Men styrkan med denna är samtidigt att den gör mycket material mer begripligt än vad som är fallet med den traditionella historieskrivningen.

En sådan sak är de tidiga kristnas reaktion på mötet med islam och den arabiska erövringen. Shoemaker berör det i slutet av sin bok, men det är också temat för två nya böcker av Michael Philip Penn. Envisioning Islam redogör för syriska kristnas möte med islam från år 600 till 800-talet, medan When Christians FirstMet Muslims samlar och kommenterar några av dessa tidiga källor.

Standardverket för det tidiga mötet mellan kristna och muslimer är Sidney Griffiths The Church in the Shadowof the Mosque. Penns bidrag till det vetenskapliga samtalet består i att han lägger tydligare fokus på just de syriska källorna, som skrevs av författare som levde under muslimskt styre. Dessa var ofta väl insatta i de nya härskarnas religion. Dessutom fördunklas inte texterna i samma utsträckning av den polemik som tenderar att prägla texter som skrivs av författare i ett imperium – Bysans – om religionen i ett land som de ligger i krig med.

Den arabiska erövringen innebar att hälften av världens kristna på 700-talet befann sig under ett nytt styre. Det är sällan roligt att bli invaderad, och det var inte heller något som uppskattades av de syriska kristna. En del har dock hävdat att dessa hälsade araberna som befriare. Bakgrunden till detta är att de på grund av att deras teologi avvek från huvudlinjen inom kyrkan trakasserades av Bysans. Penn visar emellertid att detta är nonsens. Den enda text där detta anges skrevs 200 år efter invasionen och tillkom troligen i syfte att konstruera en historia av harmoni för att övertyga de allt strängare muslimska furstarna om att inte gå fram så hårt mot de kristna.

Nej, de syriska kristna jublade inte över muslimernas ankomst. De sörjde och frustrerades över att Gud valt att ge någon annan krigslycka. Men det som skedde var inte heller någon clashof civilisations, så som vissa andra föreställt sig mötet mellan kristendom och islam. Penns tes är att de kristna inte uppfattade islam som något radikalt annorlunda. Islam var avvikande och långt ifrån den fulla sanningen – man bör minnas att detta var en tid då små läromässiga skillnader kunde orsaka stora strider, också inom kyrkan. Men gränsen mellan kyrkan och moskén var ofta vag och porös.

Ett tecken på detta är att de tidiga källorna inte talar om islam som en religion, utan att de, som sagt, refererar till erövrarnas etnicitet: de kallades hagarener, ismaeliter eller tayyaye. Det finns inte ens något syriskt ord för islam på den här tiden. Man kan tala om ”kristendom”, ”judendom” och ”zoroastrism”, men först i slutet av 700-talet dyker det upp ett abstrakt substantiv för islam i de syriska källorna.

I början var författarna ganska ointresserade av erövrarnas religion. De förväntar sig att det bysantinska imperiet snart skulle studsa tillbaka och återta landet. Men i samband med Abd al-Maliks regim verkar man ha insett att de nya härskarna hade kommit för att stanna, och nu börjar man förstå deras religion. Men fortfarande finns, menar Penn, en tendens att tona ner skillnaderna och istället lyfta fram likheter. Och man hittade många: hagarenerna var monoteister, de levde efter en lag, de gav Abraham, Mose och Jesus viktiga platser i sin religion. De fastade och bad regelbundet. Dessutom var de ofta – om än inte alltid – respektfulla mot kristna, särskilt mot munkar och präster.

Enligt en berömd legend var Muhammeds uppenbarelser inget annat än kvällskurser i kristen teologi som han fick från en munk, och sedan predikade vidare i friserad form för sina landsmän. Den kristne teologen Johannes av Damaskus var anställd som tjänsteman i Abd al-Maliks administration och därför i god position att bedöma arabernas religion. Han betraktade islam som en kristen irrlära. Det var naturligtvis ingen komplimang från hans sida, men det är inte heller en tolkning som stöder tesen om en civilisationskonfrontation. De muslimska erövrarna uppfattades inte som så radikalt annorlunda.

Penn läser noga de dokument som finns att tillgå, för att från olika vinklar belysa hur islam förstods av de syriska kristna. Det mest intressanta kapitlet är det avslutande, som försöker komma åt den vardagliga interaktionen mellan muslimer och kristna. Skrivna texter härrör i regel från den bildade eliten, i detta fall en statlig eller kyrklig överhöghet som kunde ha egna intressen av att beskriva gränsen mellan kristna och muslimer som mer intakt än vad den var på en folklig nivå. Trots det rymmer även dessa källor flera tecken på att vardagsgränsen mellan kristna och muslimer var porös.

Det finns ett antal vittnesbörd om hur kristna och muslimer delade gudstjänstrum. På 600-talet bad muslimer tillsammans med kristna i Johannes Döparens kyrka i Damaskus. Det var också vanligt att muslimer var intresserade av reliker från kristna helgon. Istället för att helt enkelt ta över de kyrkor där dessa fanns, byggde man ibland egna moskéer i anslutning till sådana kyrkor, för att på så sätt underlätta för muslimer att kunna be vid relikerna. Det finns också gott om berättelser om hur muslimer uppsöker kristna munkar för att få förbön, eller hur kristna och muslimer bad tillsammans om exempelvis regn. Dessutom gjorde man mycket annat som hör till vardagslivet tillsammans: festade, åt, gifte sig och gjorde affärer, till exempel.

Det är idag svårt att tänka sig att kristendomens första kärnområden var den så kallade Levanten: Turkiet, Syrien, Palestina och Egypten. Idag är, tragiskt nog, den kristna närvaron i dessa länder på väg att upphöra. Det har varit en lång process som eskalerade under 1900-talet. Under de första århundradena förekom inte någon jihad mot kristna, och de ställdes inte heller inför valet att konvertera eller dö. Kyrkorna minskade till följd av ett socialt och politiskt tryck. De fanns i en kultur som präglades av islam genom arkitektur, regelbundna böneutrop och en muslimsk statlig administration. Dessutom förekom diskriminering i form av den särskilda skatt de kristna behövde betala (al-jizyah). Detta skapade en långsam men stadig ström av konvertiter från kristendom till islam. De muslimska regenternas politik är givetvis inte förebildlig, men inte heller anmärkningsvärd i ljuset av förmoderna staters idéer om den religiösa enhetens betydelse för politisk stabilitet. Den kan jämföras med det förbud mot annan religionsutövning som infördes i romarriket efter att det kristnats.

I jämförelse med den brutala religiösa rensning av dessa länder som accelererar med Daesh, blir denna historia, och särskilt de första århundradena, ändå närmast sedelärande. Delade vardagspraktiker och vaga idéer om vari skillnaden mellan kristna och muslimer egentligen bestod går på tvärs emot idén om att kristna och muslimer är så olika att de inte kan leva tillsammans. Den idén framförs idag av extremister från båda sidor. Det är då värt att påminna sig om att det finns många hundra års historia som säger att de har fel.