Heligt krig mot de otrogna

Den som vågar yttra sig kritiskt om fredens religion får snart veta att han är i bästa fall islamofob, men vanligen också fascist, rasist och allmänt moraliskt vedervärdig.

Den som försvarar islam anklagas för att vara terrorist, jihadist, leva i en medeltida värld och ha som främsta mål att förinta de otrogna när han inte är fullt upptagen med att misshandla någon av sina många fruar. Stridslinjerna är dragna och så skarpa att någon meningsfull dialog sällan har varit möjlig. Också här verkar öst och väst ha svårt att mötas.

Då och då görs emellertid hedervärda försök att förstå den andra, att tala istället för att skrika. Ett sådant försök är Islamand the FutureofTolerancedär Sam Harris och Maajid Nawaz i sansade tonfall samtalar med varandra om alla de problem som omger islam och hur de möjligen ska kunna lösas.

Nawaz har ett förflutet som islamist och fundamentalist. Han har varit medlem i den extrema rörelsen Hizb ut-tahrir, han har misshandlats i egyptiska fängelser. Han kan islamismen inifrån. Nu arbetar han för att reformera islam och vill övertyga andra att följa hans väg bort från fanatismen och mot en mer tolerant och upplyst världsbild. Sam Harris är en vid det här laget känd författare och en av ”de tre ateisterna”. De två andra är Richard Dawkins och Christopher Hitchens. Han är inte lika snorkigt arrogant som Dawkins och aldrig lika elakt underhållande som den briljante och bittert saknade Hitchens.

Islams mera naiva apologeter hävdar att islam är en ”fredens religion”. Nawaz menar att det varken är en fredens eller en krigets religion, utan kort och gott en religion vars heliga text innehåller stycken som är djupt problematiska.

Redan här börjar svårigheterna. Nawaz påstår, säkert med rätta, att för de flesta muslimer är islam nog en fredens religion men, tilläggs det i en fotnot, om endast 10 procent av de 1,6 miljarderna muslimer stöder väpnad jihad mot de otrogna så har vi 160 miljoner potentiella terrorister eller i alla fall muslimer som ser med sympati på heligt krig. Det finns statistik som stöder denna skrämmande siffra. Den blir inte mindre skrämmande av Harris påpekande att i flera muslimska länder vill mellan 40 och 60 procent ha dödsstraff för avfall från islam. 27 procent av muslimerna i Storbritannien erkänner att de känner en viss förståelse för motiven bakom attentatet mot Charlie Hebdo.

Nawaz är dock noggrann med att göra en tydlig åtskillnad mellan jihadister och de islamister som vill se sharia, den muslimska lagen, genomförd men inte genom våld och terror. Han har heller inget tålamod med dem som försöker lura i de godtrogna och okunniga att jihad inte är heligt krig mot de otrogna, utan i själva verket en inre själslig kamp för att bli en bättre människa. En sådan tolkning har alltid varit sekundär och perifer.

Nawaz gör det intressanta påpekandet att konservativa muslimer kan vara en viktig allierad i kampen mot jihadister och islamister. Men det visar sig snart vara en klen tröst eftersom han i nästa andetag erkänner att många konservativa har stora problem med bland annat den jämlikhet mellan könen som är – eller borde vara – självklar i liberala demokratier.

De som vågar ta upp frågan om islams förhållande till våld och intolerans lever farligt. De möter, skriver Harris, ”en tsunami av liberal förvirring”. Det Harris kallar ”liberals”, det vill säga människor till vänster, skyller ”våldsbejakande extremism” på obildning och fattigdom, trots att många prominenta namn inom de mest dödliga formerna av islam varit både rika och bildade.

Vänsterns folk, skriver Harris, ”avfärdar fullständigt den roll som religiösa trosföreställningar spelar för att inspirera grupper som IS – och det till den grad att det skulle vara omöjligt för en jihadist att visa att han gjorde någonting av religiösa skäl”.

Nog är det märkligt att stora delar av intelligentian som förr i tiden var antiklerikal och njöt av att håna påvar, biskopar, präster och andra religiösa dignitärer nu gör sitt yttersta för att urskulda islam. Ja, inte bara det, kristna potentater verkar idag mera oroa sig över äkta eller påstådd islamofobi än över en tilltagande avkristning. Harris påpekar vidare att många muslimer menar att islamofobi idag utgör större problem än bokstavstroende islam. Islamofobi kanske kränker men det dödar inte.

Orsakerna till detta är flera. En sympati för vad som anses vara the underdog, för utsatta minoriteter, en antipati mot etablissemanget. Nawaz skriver att ”denna generations stora liberala förräderi har varit att i liberalismens namn prioritera gruppens rättigheter framför individuell autonomi inom minoritetsgrupper”. Han återkommer flera gånger i denna korta bok till hur viktigt det är att sprida upplysningens värden i dessa grupper och visa hur dessa värden inte nödvändigtvis behöver utgöra ett hot mot islam. Tvärtom skulle de möjliggöra för muslimer att utforma sitt eget liv som de önskar. De får dyrka i vilken moské de vill så länge de inte försöker tvinga andra att göra det. Visst låter det bra, men det skulle innebära att individualismen och individuella fri- och rättigheter fick insteg inom islam, som hittills varit ganska främmande för slikt tankegods. Ju mer man studerar islam, desto klarare framstår det att individuella frí- och rättigheter är en unik västerländsk uppfinning.

Det går inte att tala om islam utan att komma in på Koranens ställning. Är den evig eller skapad? Hur kan och får den tolkas? I den finns, liksom i andra religiösa urkunder, tankar och uppmaningar som inte är förenliga med många av de värden som idag tas som självklara i liberala demokratier. En central tanke i denna bok formuleras av Harris: ”Problemet är att moderata röster inom alla religioner är tvingade att omtolka, eller helt enkelt bortse från, de farligaste och mest befängda delarna av sina skrifter – och det är just detta tvång som gör dem till moderata. Men det kräver också en viss grad av intellektuell ohederlighet, eftersom de moderata inte kan erkänna att deras moderation kommer från en plats utanför deras tro. Dörrarna som leder ut ur bokstavstrons fängelse kan inte öppnas inifrån.”

Det låter vettigt men i praktiken har det ofta visat sig svårt. Att omtolka Koranen och rensa ut det som inte passar idag är inte bara komplicerat utan kan också i många länder vara ett riskabelt, ja rent av livsfarligt projekt. Att göra det i Sverige eller i USA är kanske inte så svårt men i Pakistan eller Saudiarabien …

Hur har det kunnat gå så illa? Det har historiska orsaker. Islams utbredning skedde till stora delar genom erövringskrig där de erövrade som vägrade konvertera ställdes inför alternativen att antingen betala en speciell skatt, gå i exil eller plikta med livet. IS följer här en gammal hävdvunnen tradition. Undantag fanns. Bokens folk, ahl al-kitab, judar och kristna, fick i somliga fall praktisera sina gamla religioner, men endast om de betalade skatt och fann sig i att leva som andra- eller tredjeklassens medborgare i ett slags apartheid avant la lettre. Ibland framhålls Andalusien, det medeltida Spanien, som ett ideal som sägs visa hur de tre abrahamitiska religionerna fredligt kunde leva sida vid sida. Harris påpekar att mycket av detta är föga mer än en from legend. Han erkänner dock att judar i Andalusien trots allt hade det bättre än vad de vid samma tid hade det i Europa.

Harris är den som genom sina ofta polemiska inlägg driver denna bok framåt. Han idealiserar inte och bär inte ständigt den tagelskjorta som många västerlänningar så gärna skrudar sig i när islam kommer på tal. Europa har mycket att skämmas för, inte minst slaveriet, men det var engelsmännen som var den drivande kraften för att avskaffa denna brottsliga institution som muslimerna praktiserade med liv och lust. ”Man uppskattar att mer än en miljon européer förslavades av muslimer och tvingades arbeta i Nordafrika mellan 1500- och 1700-talen.”

Det är ingen ljus bild av samtiden som målas upp. Islamister är idag mera intoleranta mot oliktänkande, säger Nawaz, än vad de var under gångna sekel. Harris oroar sig för att om vi får muslimska majoriteter i regeringsställning, så kommer all tolerans att försvinna och vi är snart tillbaka till 700-talet. Nawaz säger inte emot honom på den punkten. Många muslimer, säger Harris, känner ett slags reflexmässig solidaritet med andra muslimer hur barbariskt de än uppträder. Deras ideologi är också att problem: ”deras heliga skrift som, om den inte läses på ett akrobatiskt, reformistiskt vis, tycks stå på barbarernas sida”. IS och al-Qaida verkställer ”mycket bokstavliga (och därför plausibla) tolkningar av den islamiska doktrinen.”

Nawaz, som ju själv varit islamist, menar att vad som krävs är en ny inställning till Koranen och nya kulturella mönster. Det räcker inte med att militärt besegra IS och liknande grupper, utan man måste kulturellt besegra det som de står för.

Riktigt hur man ska gå tillväga förblir tyvärr oklart för som Nawaz påpekar så visade det faktum att väst inte intervenerade i kriget i Syrien att väst var likgiltigt inför muslimskt lidande, samtidigt som en intervention omedelbart hade fördömts som ett utslag av västerländsk imperialism. Damnedifyou do and damnedifyoudon’t. Den kulturella reformen kan inte påtvingas utifrån. Nawaz efterlyser en autentisk, inhemsk kulturell förändring och fruktar att en sådan kommer att ta många år.

Nawaz och Harris identifierar problemen och talar tydligt om dem. De för en dialog som i Sverige av flera inflytelserika röster skulle ha avfärdats som fördomsfull. De gör det på ett sätt som skingrar litet av röken och får oss att här och där se klarare. Det är en början om än en väldigt modest sådan.