Bland zombier och vrålapor

Tidigare såg en typisk arbetsdag ut såhär. På med kaffet, in på New York Times och Guardian och SvD i sisådär trekvart, upp med dagens textdokument – fem sidor bok eller en krönika – och sedan, framåt elva, in på Twitter. Alltid Twitter. Facebook och Instagram kom långt senare på dagen, som när man i sista stund minns att man borde ringa och gratulera en avlägsen släkting.

Men Twitter. Alltid, alltid på senare år var det minst femtio notiser – och det i bästa fall, det vill säga om jag hade haft vett att hålla tyst dagen innan. Annars kunde det röra sig om hundratals interaktioner. Ibland var det någon hatstorm av egen förskyllan; sådant som händer när man har slösat några ampere på att spy galla över meningsmotståndare. Men oftare var det något helt annat.

Vi kan kalla det för storlekens dragningskraft. Så fort man har över femtusen följare på Twitter får man efter sig precis den sortens användare man själv har varit för att nå den där… storleken. Människor som vill upp. Människor som drar och sliter i dem högst där uppe, i det som fortfarande inte har någon vettigare benämning än ”medieeliten”. Ljudet av de där femtio meningslösa, vagt uppmuntrande notiserna är ljudet av ens egen rygg som dunkas. Det måste vara så amerikanska presidenter före Trump känt varje gång de kommit in i ett rum. Fanfarer! Applåder! Leenden!

En morgon hade jag femtiofem notiser som bottnade i att någon bett mig uppmuntra folk att börja följa vederbörande. Femtiofem notiser. Jag hade inte så mycket som harklat mig, och lik förbannat satt jag där och sorterade och hanterade och administrerade eländet som om jag fick betalt för det.

Det var bara det att det fick jag inte. Jag inbillade mig att jag fick det; det gör alla frilansar. Men jag fick inte en spänn. Nu för tiden känner många författare och skribenter en omvittnad press på sig att ”vara närvarande” på sociala medier, och det händer att man till och med skyller hela spektaklet på sina uppdragsgivare. Men handen på hjärtat har ingen förläggare, pr-chef eller tidningsredaktör någonsin sagt till mig att ägna timmar varje dag åt att möta folkets jubel eller avsky. Ingen har bett mig att sitta och glo på en skärm och tillverka kvickheter till fromma för den allmänna misantropin.

Och varför skulle de ha gjort det? Vem gillar en människa som på en tillställning ideligen klingar dessertgaffeln i konjakskupan och lägger ut texten om det senaste nonsensyttrandet av något tredje rangens statsråd? Vem gillar en författare som inte klarar att vänta tills nästa bok kommer ut innan han lägger upp skärmdumpar på någon skojig dialogsekvens? Vem gillar en vrålapa?

Inte jag. Och det var väl där skon klämde. I andras gräsliga uppträde började jag skönja spegelbilder av mitt eget, som inte var ett dugg bättre. Ingen har som sagt bett mig att odla min narcissism eller mitt högmod, men desto fler människor – riktiga människor, sådana jag träffat i den människa.

Så långt är jag ännu inte kommen i min personliga utveckling att jag kan göra anspråk på några större framsteg. Men jag har börjat se värdet i ett gott råd från min käre far: ibland är det bäst att bara hålla truten. Jag har testat det i förhandlingar ibland, och det är en mirakellösning. Motparten går fullkomligt vilse i sina egna bevekelsegrunder och börjar ge med sig på punkter man inte ens övervägt att forcera.

Det är valår. De amerikanska kulturkrigens pestsmitta är nära att förvandla oss alla till zombier. Dags att damma av ett annat gott råd: En svensk tiger.