Samhälle

Fritt fram för maktmissbruk

En varm junikväll sommaren 2003 möttes några pingstvänner för att fira att semestern var i antågande. Medan solen långsamt sjönk mot horisonten suckade en av dem, en av rörelsens grå eminenser: ”Vet ni att det sitter en vansinnig dam i en församling på Upplandsslätten? Hon drar till sig ungdomar från hela trakten – och vi kan ingenting göra.”

Joel Halldorf

Docent i kyrkohistoria vid Uppsala universitet och lärare på Teologiska högskolan i Stockholm.

Han syftade på Åsa Waldau i Knutby.

Det började gå rykten om henne i Pingströrelsen något år före morden år 2004. Det sas att hon styrde församlingen med järnhand. Men rörelsens hade en struktur som gjorde det svårt, för att inte säga omöjligt, för ledningen att ingripa.

Allt gick tillbaka till Lewi Pethrus. År 1913 var han pastor i en baptistförsamling i Stockholm som släppte in pingstens budskap om andedop och extas. Grannförsamlingarna var skeptiska, och när man samlades till distriktsmöte på våren uteslöts församlingen med hänvisning till en teknikalitet gällande nattvardsfirandet.

Pethrus var kränkt över vad han uppfattade som ett maktmissbruk. När han själv byggde sin rörelse lovade han sig att aldrig skapa överordnade strukturer som kunde gripa in i församlingarnas inre liv. Pingströrelsen skulle inte bli ett samfund, utan slå vakt om den lokala församlingens frihet.

Det skapade ett dynamiskt samfund med stor frihet under ansvar – och det fungerade tack vare en tät gemenskap bland rörelsens pastorer, och Pethrus egen starka auktoritet. Men (o)ordningen var ett brott mot en 2 000-årig princip för kyrkligt ledarskap. En av de saker som sticker ut i den tidiga kyrkan, och som skiljer den från andra rörelser i senantiken, är hur mycket församlingarna lägger sig i varandras liv. Stora delar av Nya testamentet består av brev där Paulus korrigerar brister i församlingar runt om i Romarriket. Och så fortsatte det: problem i församlingen i Korinth var inte deras interna angelägenhet, utan en sak för hela kyrkan.

Så småningom får biskoparna den särskilda uppgiften att vaka över detta – och om en biskop spårar ur har andra biskopar till uppgift att korrigera eller avsätta honom. Ingen leder ensam.

Ur ett kyrkohistoriskt perspektiv var det speciella med Knutby inte att det var en religiös gemenskap som utvecklade extrema drag – sådana finns det gott om. Det särskilda var att det saknades ordningar för att ta tag i missförhållandena. Pethrus frihetsideal gjorde rörelsens ledning maktlös. Efter Knutby förändrades detta, och även Pingströrelsen har numera tydliga ansvarsfunktioner.

Paradoxen med Knutby är alltså att frånvaron av makt möjliggjorde ett ohejdat maktmissbruk. Bristen på ordningar – biskopar och andra tillsynsfunktioner – lämnar fältet fritt för charlataner och självutnämnda ledare. Knutby avvek från den traditionen när man åsidosatte denna centrala princip: Ingen, i synnerhet inte en ledare, är sig själv nog.

 

Axess Digital för 59 kr/mån

Allt innehåll. Alltid nära till hands.

  • Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
  • Tillgång till vårt magasinarkiv
  • Nyhetsbrev direkt till din inbox
Se alla våra erbjudanden

Publicerad:

Uppdaterad:

  • Fördjupning

    Vi prövar att tro på Gud

    Joel Halldorf

  • Recension

    Moralisk muskulatur

    Joel Halldorf

  • Krönika

    Joel Halldorf

    Där tron får plats

  • Samhälle

    Maria som Ukrainas beskyddare

    Joel Halldorf

  • Samhälle

    Svagare i tron?

    Joel Halldorf

  • Krönika

    Joel Halldorf

    Demokratins dygder och seder

Läs vidare inom Samhälle