För fem år sedan skulle Chávez-eran kunnat vara till ända – den latinamerikanska vänstervågens galjonsfigur, Hugo Chávez, hade just avlidit i sviterna av cancer och framtiden för det oljestinna Venezuela var oviss.
Det höll inte länge. En månad senare, i mars 2013, intog hans handplockade efterträdare Nicolás Maduro presidentposten efter ett valresultat som dömdes ut av oppositionen. Ett halvår senare hade undantagstillstånd införts och poliser skjutit skarpt mot demonstranter på Caracas gator. Dekretstyret som nu är vardag i Venezuela hade gjort sitt intåg.
Säkerhetsläget i landet har följt samma kurva som priset på råolja – stadigt neråt. Under åren som följde fortsatte dödliga repressalier mot demokratirörelsen, och dess ledare har fallit offer för uppdiktade anklagelser som förräderi och långsökta mordkomplotter på presidenten.
Över ett årtionde av statligt sanktionerat våld kuvar säkert de flesta. Det gäller dock inte María Corina Machado. Som partiledare för Vente Venezuela, vars namn är en uppmaning till landet att mobilisera, anklagades hon för anstiftan till presidentmord. Trots att hennes parti inte beviljats registrering av valkommissionen syns hon ofta i topp bland oppositionens kandidater i opinionsmätningar. Om oppositionen i länder med diktaturtendenser hör vi ofta att den är splittrad. Så ock i Venezuela. I själva verket har oppositionen i ett årtionde haft god sammanhållning. Oppositionen har enat sig runt presidentkandidaten Henrique Capriles från partiet Primero Justicia i två val. Oppositionen kräver solidariskt att socialdemokraternas ledare Leopoldo Lopez ska släppas ur fångenskap.
I ett historiskt val 2015 förlorade socialisterna nationalförsamlingen för första gången på 16 år, och oppositionens ledamöter tog två tredjedelar av platserna. Glädjen blev även denna gång kortvarig. Chavisterna täckte över nationalförsamlingens kameror och misshandlade de nyvalda oppositionella i plenum. Med ett bolivianskt konststycke förklarade president Maduro strax att en ny konstitution skulle författas, och en ny församling med syfte att ta fram den skulle sammankallas. Som av en händelse övertrumfar konstitutionsförsamlingens beslut de som tas i nationalförsamlingen.
Regimen är bra på politiskt rävspel men inte på offentlig förvaltning. Den humanitära situationen i landet har förfallit till en beklämmande nivå. I ett grafiskt bildreportage i New York Times ligger knotiga barn i kistor; oskyldiga offer för priskontroller och ett ständigt förnekande från maktens sida. Makten, som konsekvent hävdar att missförhållandena i landet överdrivs i en förrädarledd konspiration.
Antagligen hade alla inblandade, oavsett politisk övertygelse, föredragit om det hela varit en konspiration – då hade resten av världen kunnat blunda för rapporterna om genomsnittsvenezolanens viktminskning under det gångna året (12 kg), eller sjukhuschefens utsago om hur många mediciner som levererats till sjukhuset som drivs utan vare sig bandage eller skyddshandskar (4 av 193). Men Venezuelas problem har inte skapats av politisk oenighet, den har skapats av den socialistiska ekonomiska politiken som förs med konsekvens.
Vid gränsposteringarna till Brasilien och Colombia lämnar tiotusentals personer landet i en flyktingvåg som redan är i större i proportion än den som Europa inte kunnat sluta tala om sedan 2015. UNHCR räknar med att 4 miljoner människor har flytt från Venezuela, att jämföra med de 5,5 miljoner som har flytt från krigets Syrien. Allt detta skulle alltså, enligt president Maduro, vara en effekt av oppositionens illvilliga sabotage av distributionskedjor för mat och medicin – en sorts utstuderad plan för att driva krisen till sin spets, varpå en utländsk intervention skulle avsätta chavisterna. Ingenting är omöjligt för en vänsterpresident som likställer fria val med nyliberalt ränksmidande.
Regimer som missköter sin ekonomi och möter demonstrationer med dödligt våld får snabbt internationell opinion emot sig. Den colombianska regeringen har i årtionden fått berättigad kritik från svenskt civilsamhälle för sitt ofta hårdhänta bekämpande av de vänsterassocierade gerillor som försökt karva ut sina egna koka-furstedömen i djungeln. Men Venezuela spelar efter andra regler: på vänsterkanten i världens liberala demokratier finns en trofast backlinje av tyckare som troget vänder ut och in på Venezuela för att gräva fram exempel på hur det auktoritära styret i själva verket är fullt av glada bondekooperativ, närradio och närproducerat.
Tongivande personer i den svenska vänstern, Åsa Linderborg, Kajsa Ekis Ekman och Alis Esbati, har länge försvarat Venezuela. Oppositionens lyckade val 2015 visades triumferande upp av Kajsa Ekis Ekman i dagens ETC 18/12 2015. ”Kanske dags att tänka om, ni som ropat diktatur?” ord som förhoppningsvis snabbt sattes i halsen när president Maduro fråntog parlamentet alla dess befogenheter.
Spelar det någon som helst roll vad svenska kultur- och journalistprofiler tycker om en medelstor ekonomi i Sydamerika? Det skulle det i alla fall kunna göra: Efter en internationell valkampanj som kantats av rykten om oegentligheter säkrade Sverige till slut en plats i FN:s säkerhetsråd. Under kampanjen skickades Pierre Schori till regionen för att mobilisera stöd, och Sverige öppnade på nytt ett bilateralt biståndsavtal med Kuba. En av regeringen Löfvens första biståndspolitiska beslut var också att stoppa avvecklingen av svenskt bistånd till Evo Morales’ Bolivia, som har slagit in på samma väg av populistisk socialism som Venezuela. Det är inte långsökt att anta att stöd för Sveriges kandidatur till säkerhetsrådet understöddes med kohandel och att Sveriges positioner därmed är låsta i viktiga frågor.
Trots att den svenska regeringen har en aktiv Latinamerikapolitik, trots att Sverige satsat mer biståndspengar på fred i Colombia än på fred i Ukraina, så har Sverige inte tagit några som helst initiativ i FN:s säkerhetsråd för att förebygga det förestående inbördeskriget i Venezuela. Som svar på en skriftlig fråga i riksdagen i mars, från den moderate ledamoten Hans Wallmark, gör utrikesminister Margot Wallström gällande att Venezuelafrågan är något som för det första är föremål för bred politik på EU-nivå. För det andra ger hon sådana svepskäl som att regionens medverkande i processen är nödvändigt för att några som helst framsteg ska göra. Den gång Venezuela behandlats i säkerhetsrådet har inte ”länder från regionen” deltagit säger Wallström till Wallmark i riksdagen. I själva verket är det bara Bolivia som avböjt att vara med, jämte Ryssland, Kina och Egypten.
Samtidigt har sverige tagit initiativ för att lyfta människorättskränkningar på annat håll: Rohingyernas förföljelse i Burma och inbördeskriget i Jemen har båda varit föremål för enskilda initiativ från Sveriges sida. I dessa fall har inga speciella meriter tillskrivits regionens speciella kompetens att agera mot övergreppen. Snarare tycks det som om det för vissa stater finns ett outsinligt tålamod och flyttbara målstolpar. I Kuba och Bolivia går varje år tio- respektive hundratals miljoner kronor rätt in i statlig förvaltning genom FN:s utvecklingsprogram: svenska skattemedel tjänar till att legitimera auktoritärt styre och människofientlig ekonomisk politik.
Den svenska regeringen skulle inte kunna fortsätta sitt stöd för socialistiska regeringar om det inte fanns en hejaklack för den vansinniga politik som förs. Gemene man tror ändå på att det finns något gott i samhällssystem som hyllas i inte så obetydliga svenska medier. Vi är många som känner sanningen om socialismen, men död är den inte ändå. Den fortsätter att ställa till skada. Och Sveriges regering måste ställas till svars för sitt medlöperi.

Redan prenumerant?
Logga inAxess Digital för 59 kr/mån
Allt innehåll. Alltid nära till hands.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Tillgång till vårt magasinarkiv
- Nyhetsbrev direkt till din inbox