”Det förflutna är inte dött. Det är inte ens förflutet”, skrev Nobelpristagaren William Faulkner i Själamässa för en nunna (1951). Detta skulle kunna fungera som motto också för poeten och antikforskaren Jesper Svenbros författarskap. I hans böcker finns alla tider närvarande på en gång. Vi befinner oss alltså i en värld där stridsropen från trojanska kriget aldrig har tystnat och där de antika poeternas sånger återklingar hos sentida efterföljare som Miles Davis, Tomas Tranströmer eller Jorge Guillén.
Särskilt tydligt upplever man detta i det glimrande pärlband av texter om den forngrekiska skaldinnan Sapfo (ca 600 f Kr), som utgör Svenbros hittills främsta insats som diktare och forskare. Här har sammansmältningen av förflutet och nutid satts i system. Resultatet är inte sällan hisnande.
Ett illustrativt exempel var dikten ”Poikilóthronos Sapfo” i Samisk Apollon (1993). Den samiska jojkare som diktaren i drömmen möter på en vandring i svenska fjällen visar sig vara identisk med den forntida skaldinnan: ”en dag uppenbarade sig verkligen Sapfo –/ i min halvslummer, det var sommar:/ hon var liten och mörk i skinnet, iförd sin samedräkt,/ så blå att den tycktes overklig”.
andra exempel hittar vi i samlingen Himlen och andra upptäckter (2005). I dikten ”Psapfo” går det mesta tillbaka på antika uppgifter om den historiska Sapfo. Diktens titel förklaras i en not, som hävdar att den ursprungliga stavningen av hennes namn tyder på att hennes förfäder inte var greker. Detta – liksom konstaterandet att hon inte skulle ha haft ”rätt hudfärg” – ligger helt i linje med vad forskarna tror sig veta. Helt annorlunda blir det i dikten ”Áeison”. När Sapfo här återvänder från exilen befinner vi oss plötsligt i ett nutida ruinlandskap som för tankarna till 1990-talets krigshärjade Balkan.
När Sapfo återvänder ur exilen är det vinter.
[…]
Och flingorna faller –
som i vår egen värld
över ett landskap där man blir varse
en rödakorsmärkt ambulans,
rökar från tält,
ett slocknat fältkök,
gavlar av hus som skjutits sönder
och ännu längre bort, i bländvitt dis
civila och soldater
i färd att gräva, kommenderade
till en plats där massgravar från kriget
har upptäckts. De skyldiga
håller sig undan, stryker
som gråa vargar
bortom snöfallet.
I Himlen och andra upptäckter framhävs de tragiska aspekterna av Sapfos liv. Sådana inslag lyste dock med sin frånvaro när Svenbro 2015 utgav den skojfriska diktsamlingen Ekeby trafikförening. Liksom förut vävs det förflutna samman med det sentida, men här framträder Sapfo inte som fattig flykting utan i skepnad av en välbeställd aristokrat, den danska författarinnan Karin Blixen. I ”Sapfos papegoja” reser Sapfo/Blixen sålunda från sitt danska slott till en liten ort i Skåne för att därstädes få en dedikation i en diktsamling, där hon framträder som papegoja: Svenbro nämner inte diktsamlingen vid namn, men dikttiteln ”Klio i badet” ger oss en nyckel. Det är namnet på en dikt i Erik Lindegrens Vinteroffer som smälter samman ett Sapfofragment – vanligen kallat Fragment 168B – med ett citat från Blixen. ”Klio i badet” bygger alltså på en dubbelexponering av antiken och vår egen tid som har stora likheter med den vi möter hos Svenbro.
År 2015 utgav Svenbro också Sapfo har lämnat oss, som består av en blandning av vetenskapliga essäer och dikter, där antiken gång på gång sammanvävs med mer eller mindre välkända händelser från 1900-talet. Boken innehåller ett dussintal texter från de sex decennier som Svenbro varit verksam som poet och forskare. Varje text uppenbarar ett nytt perspektiv på Sapfos diktning, men tillsammans kan de också läsas som en historiebok där antiken tolkas mot bakgrund av vår egen tid och vice versa. När man läst boken färdigt har man fått en snabbkurs i de senaste sex årtiondenas utveckling på det humanvetenskapliga området. I bokens början framträder Svenbro som tidstypisk marxist, men därefter följer en rad essäer som visar att han hela tiden varit öppen för nya sätt att läsa Sapfo. Sålunda kan vi följa hur han konfronterar henne med aktuella tankeriktningar som feminism, strukturalism och poststrukturalism, men också hur han successivt utvecklas mot ett alltmer självständigt och personligt förhållningssätt.
Denna utveckling kan också avläsas i hans senaste diktsamling. Den heter Namnet på Sapfos dotter (Bonniers) och anknyter nära till essäerna i Sapfo har lämnat oss. Det hindrar dock inte att Svenbro här kan röra sig mycket friare i förhållande till den historiska sanningen än vad han kunnat göra i sitt rent vetenskapliga författarskap.
Liksom den förra boken handlar Namnet på Sapfos dotter om livet på det forntida Lesbos, men gång på gång tränger sig vår egen tid in i dikterna. På så sätt uppstår en märklig dubbelexponering, där citat från Sapfos dikter väves samman med självbiografiska skisser och reflektioner om aktuella händelser, som den pågående flyktingkatastrofen på Egeiska havet. Inte sällan bygger dubbelexponeringen på halsbrytande paralleller mellan antikens poeter och sentida jazzmusiker som Miles Davis och Paul Chambers:
Sapfo ska framföra dikten
stående bredvid Paul Chambers.
Jag spelade själv hans riff som tonåring
på min kontrabas
under pauser i läxläsningen,
som t. ex. kunde gälla ”den lesbiska visan”.
I mitt minnes arkiv samsas därför
Paul Chambers och Sapfo
om samma utrymme.
Därav kommer sig dubbelexponeringen
Svenbros utgångspunkt är ett märkligt papyrusfynd, en dittills okänd dikt, som han berättar om i en av de sista essäerna i Sapfo har lämnat oss. Dikten gav nya perspektiv på den tidigare kända fiendskapen mellan Sapfo och hennes äldre bror Charoxas, en vittberest och fördomsfri vinexportör som hade brutit mot familjens aristokratiska traditioner genom att bli köpman.
Enligt Herodotos hade Sapfo reagerat mycket hånfullt, då brodern på en affärsresa blivit så förälskad i den undersköna slavinnan Doricha – även kallad Rhodopis – att han låtit friköpa henne. Denna reaktion ska enligt sentida forskare ha berott på att hon såg broderns relation till den friköpta slavinnan som en mesallians. Doricha/Rhodopis var ju ursprungligen slavinna (och för övrigt ägd av samma slavägare som ägde fabeldiktaren Aisopos, köpmannen Xanthos). Det hindrade visserligen inte att hon blev sin tids mest hyllade hetär, men i aristokraten Sapfos ögon framstod hon ändå som en representant för det nyrika borgerskap som bara drevs av materiella intressen.
I Namnet på Sapfos dotter har denna från början mycket korta berättelse växt ut till en lyrisk roman av storartad resning. Stödd på Herodotos, det nya papyrusfyndet och några redan tidigare kända diktfragment berättar Svenbro frikostigt om livet på Lesbos under Sapfos tid. Mycket är naturligtvis spekulationer, men åtskilligt går tillbaka på välgrundade fakta som Svenbro diskuterat i de rent vetenskapliga delarna av sitt författarskap.
En passage i Svenbros bok handlar om våra dagars flyktingvågor. Här tänkes guden ha tagit gestalt i den kinesiske konstnären Ai Weiwei som under sommaren 2015 deltog i flyktingmottagandet på Lesbos och samtidigt dokumenterade sina insatser i en serie instagram som snabbt spreds över världen.
När Svenbro förbinder Sapfos liv på Lesbos med våra dagars flyktingdramer på samma ö fullföljer han en tradition från en av sina lärare, den lysande antikforskaren Jean-Pierre Vernant (som under andra världskriget spelade en ledande roll i den franska motståndsrörelsens kamp mot den nazistiska ockupationsmakten). Liksom många andra klassicister såg Vernant inte antikstudiet som ett självändamål utan som ett led i kampen för yttrandefriheten och därmed också för en bättre värld. Det är på detta Svenbro syftar då han i dikten ”Klargörande” citerar sin forne lärare: ”Om det är politik vi ägnar oss åt,/ då redovisar jag i den här boken/ själva grunden för vad jag menar att politik måste innebära:/ debatt utan inskränkningar!”

Redan prenumerant?
Logga inJust nu! Axess Digital för 39 kr i 3 månader
Därefter 59 kr/månaden.
- Full tillgång till allt innehåll på axess.se.
- Här är en till fördel
- Här är en annan fördel med att bli prenumerant