Elitens växande vånda

Många har deklarerat att liberalismen slutgiltigt har triumferat, mest känd av dessa är Francis Fukuyama som segervisst förkunnade att historien hade tagit slut och att liberalismen hade vunnit. Det återstod nu bara att städa upp bland vissa mer eller mindre efterblivna och motspänstiga folk som ännu inte hade sett ljuset.

Vi var många som naivt trodde att i och med globaliseringens och marknadsekonomins spridning över allt större delar av jorden skulle också följa en liberalisering. Ryssland och Kina var kanske litet motsträviga, men snart skulle också de bli liberala demokratier.

Allt detta var ett optimistiskt felslut. Kina är det mest slående exemplet på hur en friare ekonomi inte behöver leda till en liberal politik. Evangeliet som förkunnar att globalisering skulle komma att göra livet bättre för alla var också misstag. Att många har blivit vinnare är obestridligt, men nu börjar det bli tydligt att globaliseringen också har skapat förlorare. De som har hamnat på efterkälken finner sig inte längre i att stillatigande skuffas undan.

Liberalismen tycks ha nått vägs ände. Sprickorna i denna ursprungligen så frihetliga ideologi börjar nu bli så tydliga och så stora att hela konstruktionen håller på att störta samman. Det är tesen i Patrick J Deneens polemiska traktat Why Liberalism Failed.

Deneen är professor vid Notre Dame University och boken är skriven ur ett amerikanskt perspektiv där begreppet liberalism inte alltid har samma betydelse som det har i Europa. Ordet kan ibland stå som nästan synonymt med Demokratiska partiets program och dess ibland närmast socialdemokratiska strävanden mot en stor och stark stat. Demokraterna påstår sig ju vilja befria individen från gamla och förkvävande traditioner som gärna förknippas med traditionell religion och traditionell familjebildning.

Men liberalism kan också betyda tanken på en liten stat av nattväktarmodell där den enskilda människan får klara sig bäst hon kan. Alltså ungefär Republikanska partiets program. Det är den globala marknadsekonomin som bör vara den drivande kraften och den som står i vägen får skylla sig själv. Nyliberalism kallas det ibland. Om Deneen hade skrivit med svenska utgångspunkter, skulle både socialdemokrater och moderater ha klassats som ”liberaler”. De förra för att de vill ha en stor och stark stat som löser upp traditionella band och gemenskaper och sedan fördelar tillgångar. Och moderaterna har sin tro på en global marknad där ständigt ökad vinst och ekonomisk tillväxt är det säkraste tecknet på att allt fungerar som det ska.

Deneen menar att den som tittar något djupare kommer att se att det inte finns någon verklig motsättning mellan dessa två; i själva verket är de två sidor av samma mynt. På skilda vis undergräver båda dessa versioner av liberalism traditionella samhällsformer och värderingar.

Deneen är den förste att erkänna att liberalismen med rötter hos 1600- och 1700-tals filosofer och generellt i upplysningen utgjorde en nödvändig reform eller revolution som gjorde slut på ett samhälle som delade folket i fria och slavar, herrar och tjänare, och där makten samlades hos en liten aristokratisk överklass. Liberalismen befriade massorna från en form av förtryck, men betyder det att vi har blivit fria?

Inte alls, säger Deneen. Han skulle med Shakespeare kunna utropa: ”A pox on both your houses.” Trots att liberalismen har spritt sig till nästan alla jordens länder, har dess frihetliga löften inte infriats. Alldeles i början av sin traktat slår han fast: ”Ett växande antal medborgare ser på sin regering som något helt skilt från deras önskningar och bortom deras kontroll, inte som ett instrument för eller skapelse av en utlovad liberal filosofi. […] De friheter som liberalismen skapades för att försvara – individuella rättigheter rörande samvete, religion, mötesfrihet, yttrandefrihet och självstyre – har i stor utsträckning naggats i kanten genom statlig inblandning på alla livets områden.” I sin bok tittar han närmare på några områden där han finner argument för sin sak: politik och regering, ekonomi, utbildning och vetenskap samt teknologi.

Länge trodde man att globaliseringen och dess utbud av billiga varor skulle kompensera för allt större klyftor mellan fattiga och rika. Så länge massan kan shoppa på Walmart (ungefär Gekås i Ullared på svenska) skulle den hålla sig tyst och nöjd och inte bry sig om att de rika blev rikare.

Också utbildningen har, särskilt i USA, blivit en vattendelare mellan rika och fattiga. Den säkraste biljetten för den som vill komma upp sig här i världen är att skaffa sig en examen från ett prestigeuniversitet, och det är något som är mycket lättare för de bemedlade klasserna än för de skaror som handlar på Walmart. Istället för att utjämna klassklyftor har den högre utbildningen i USA skärpt dem. Utbildningens mål är inte längre att skapa kritiska medborgare utan att skapa vinnare som får ett högt betalt arbete bland likasinnade. Utbildningen avgör ens framtida status. Liberalismen har kommit att innebära slutet för den utbildning som en gång för inte så länge sedan hade som mål att skapa fria och kritiskt tänkande människor.

Det har fört med sig att humaniora – liberal arts – har satts på undantag. Man håller på att förvisa dessa discipliner till en undanskymd vrå, medan man premierar så kallade STEM- ämnen: vetenskap (S), teknologi (T), ingenjörsvetenskap (E) och matematik (M).

Dessa ämnen ska göra oss friare. De gör det möjligt för oss att som aldrig förr att behärska omvärlden, de gör oss till individer som fritt väljer vårt öde. Vi är inte längre slavar under en nyckfull natur.

”Den första revolutionen, och den mest grundläggande och utmärkande aspekten av liberalismen, är att grunda politiken på vilja – på individens ohämmade och autonoma val”, skriver Deneen. Allt är tillåtet ”där lagen är tyst”. Frihet är att göra vad man vill med sig själv och med den omgivande naturen, en frihet som hänger nära samman en extrem individualism. Denna nya frihet ”kräver befrielse från alla former av förbindelser och relationer, från familj till kyrka, från skola till by och ett samhälle som utövar kontroll över uppförande och beteende genom informella vanor och normer”. Familj och barn är inte längre det civila samhällets hörnstenar, utan hinder för den personliga utvecklingen och friheten.

Med denna inställning följer att staten får större inflytande. Den alltmer isolerade individen kan inte längre lita till gamla, traditionella gemenskaper, utan är på gott och ont utlämnad till offentliga myndigheter. Singelhushållet blir liberalismens ideala existensform, eller som Deneen uttrycker det: ”liberalismens kulminerar sålunda i två ontologiska punkter: den befriade individen och den kontrollerande staten”. Högerns och vänsterns ideal visar sig vara förenliga med varandra; båda har de liberala stamtavlor. En fri, rotlös individ som själlöst konsumerar och som måste sätta sin tillit till statliga välfärdsinrättningar.

I många stycken påminner Deneens bok om Yuval Levins uppmärksammade The Fractured Republic (ingenstans nämnd av Deneen), som också den sörjde gamla gemenskapers förfall och försvinnande. Vad både Deneen och Levin glömmer, eller åtminstone väljer att i hög grad bortse från, är hur många av dessa gamla gemenskaper inte bara kunde upplevas utan faktiskt var förtryckande för dem som var litet grann annorlunda. Landsbygden var inte alltid den pastorala idyll som många gärna vill få oss att tro. Om så hade varit fallet, skulle uttrycket ”stadsluft befriar” knappast ha blivit en sliten kliché. Att vara ateist eller homosexuell i den gamla bygemenskapen var inte bara svårt utan ofta förenat med livsfara.

Gång på gång återkommer Deneen till en av sina favoritteser: att de konservativa i amerikansk bemärkelse, de som i sin syn på ekonomin påminner om nyliberaler, har mer gemensamt med den progressiva liberalismen än vad som kan tyckas vid första påseende. De ofta hetsiga debatterna dem emellan är inte sällan endast ett gräl om medel, inte om mål: debatten handlar om ”politikens mål bäst förverkligas genom marknadskrafter med begränsad statlig inblandning eller av statliga program som mer rättvist kan fördela stöd och förmåner än vad marknadskrafterna kan”.

Deneen slår fast, eller anser sig i alla fall kunna göra det, att den progressiva liberalismen (socialliberalism eller till och med socialdemokrati på svenska) i själva verket aldrig var en allvarlig fiende till den klassiska liberalismen. ”Dess sanna fiende var ett slags upplevd burkeanism: det sätt som stora delar av mänskligheten faktiskt levde sitt liv.”

Ur Deneens perspektiv har vi nu nått en punkt där liberalismen hotar demokratin. Folket har inte längre något reellt inflytande över res publica, den offentliga saken eller offentliga angelägenheter, utan nöjer sig med att vara konsumenter i en liberal res idiotica. Så länge massan finner sig i detta så är demokratin acceptabel för eliten, men ”när demokratiska majoriteter förkastar delar av liberalismen – som väljare i Västeuropa och Amerika har gjort under senare år – börjar en växande kör fördöma demokratin och massornas dumhet”. Eliten vill begränsa demokratin eftersom den hotar att underminera experternas syn på vad som är rätt och riktigt. Också den tanken har oantastliga liberala anor. Ingen mindre än John Stuart Mill – och liberalare än så kan man väl knappast bli – fruktade att den råa och otvättade hopen skulle ödelägga oersättliga värden. För att hindra detta argumenterade Mill för att de med högre utbildning skulle ha fler röster än den massa som saknade utbildning och följaktligen förståelse för höga och fina ting.

Deneen har skrivit en bok som identifierar stora och svåra problem och svagheter i dagens politik. Mindre övertygande blir han när han kommer med råd om hur vi ska komma till rätta med dem. Reformer kan bara komma nerifrån och upp, hävdar han och drömmer om ett lokalsamhälle där vi lever i närhet med naturen, äter närodlat och själva lagar saker när de går sönder, ett slags ”hushållsekonomi”. Vad vi behöver är inte nya teorier utan nya praktiker som förverkligas i vardagslivet.

Jag tillåter mig att undra. Min hädiska tanke är att många av oss hellre fortsätter att leva i den av Deneen så föraktade res idiotica än att själva försöka laga våra datorer när de går sönder och hellre tar flyget till Thailand än häst och vagn till grannbyn.