Ett gemensamt intresse

Det nordiska 100-årsjubileet – för Föreningarna Norden – har triggat många debatter. Men inte så mycket ägnas åt den klassiska frågan ”Vad är nordiskt?”. Det finns dock goda skäl att studera de visioner som förts fram där debattörerna under tidernas lopp har valt en passande klädsel alltefter de politiska eller kulturella värden som man vill torgföra.

Hursomhelst får man starta tidigt. Från vikingatiden finns det mycket som visar på en gemensam nordlig kultur. Att vi i Sverige alls vet något om myterna kring Uppsala högar, för detta får vi tacka skalden från Västnorge Tjodolf av Hvin. I Vallentunatrakten utanför Stockholm finns ett antal runstenar där det skrivs att den döde hade varit med Knut och tagit Danagäld. Det verkar ha varit naturligt för ungdomar i Uppland att hänga på danskarna till England för att bidra till den något bisarra form av beskattning som Danagäld utgjorde. Och givetvis kommer mycket av vad vi vet om verklighet och myter i Norden från de isländska sagorna.

”En nygammal aspekt har tillkommit. Ryssland ses åter som ett hot.”

Medeltidens nordiska höjdpunkt är drottning Margaretas Kalmarunion – vilken dock snabbt föll samman genom konflikter kring den dominerande Hansan – Danmark emot och svenskar för – liksom bråk kring fogdevälde och bergsbruk. Det är sedan påfallande genom historien att geopolitiska intressen på ett vidare plan har skadat eller gjort det omöjligt att förverkliga nordiska samarbetsidéer.

Efter århundraden av svensk-danska krig blommar intresset upp för nordiska och skandinaviska begrepp under tidigt 1800-tal med Napoleontiden och dess omstöpning av Europas nationer.

Visionerna blir olika i Danmark och Sverige till följd av skilda nationella intressen. Gärna ett nordiskt centrum i Köpenhamn för danskarna och för Karl Johan den skandinaviska halvön (Sverige och Norge). Att anpassa visionerna om Norden till de egna intressena har sedan följt debatten intill våra dagar.

Påfallande är också regionala skillnader. Det är knappast någon tillfällighet att Tegnérs berömda hyllningstal till den danske nationalskalden Oehlenschläger år 1829 sker i Lund

Ett annorlunda uppsving kommer på 1840-talet med studentskandinavismen. Denna rörelse ville genom brödraskapet vid stora möten runt om i Danmark och Sverige – med mycken poesi och sång – kompensera för hundratals år av krig dem emellan.

Studentskandinavismen uppträder i en tid då nationalismen frodas. Här gäller det liksom för annan nationalism att skapa ett Norden som avgränsar sig mot andra i söder och öster.

Denna rörelse – påhejad av det första kriget mellan Danmark och Preussen – får avgörande avbräck vid Danmarks andra krig mot Preussen 1864 med dess betydande territoriella förluster. Sverige ställer då inte upp militärt på Danmarks sida.

Den skandinavistiska rörelsen fortsätter dock också efter Danmarks militära katastrof. En skandinavisk myntunion skapas under 1870-talet. Men i huvudsak blir ansträngningarna nu mer bottom up än tidigare upside down. De nya folkrörelserna – ofta i Grundtvigs anda med nordisk orientering.

År 1919 grundas Föreningarna Norden. Året är omvälvande i Europa efter första världskriget med omstöpning av gamla och skapande av nya stater. Det är naturligt att den nordiska idén och tanken på en nordisk union återigen manifesteras. En roll spelar också trycket från de uppåtstigande makterna Ryssland och Tyskland där Norden kan synas ligga i kläm däremellan.

Andra världskriget knäcker de gamla planerna på en nordisk solidaritet och Erlanders förslag till en nordisk försvarsunion blir till intet då Danmark och Norge söker sig till Atlantpakten.

Nu följer emellertid en period av ett viktigt nordiskt institutionsbyggande med Nordiska rådet från 1952 och Nordiska ministerrådet från 1971. De bägge institutionerna skapades – ingalunda som alternativ men i relation till – större internationella initiativ; Nato på 1950-talet och EG:s utvidgning med Storbritannien, Irland och Danmark på 1970-talet – och efter misslyckandet med en nordisk ekonomisk union – Nordek.

Den nordiska idén lyfts nu fram av ytterst olikartade grupperingar. Nazisternas efterföljare vill göra ett omtag från vikingatiden och är såtillvida framgångsrika som det tar flera decennier innan seriösa forskare på allvar törs ge sig in i studier av denna fascinerande nordiska epok från den yngre järnåldern.

I det demokratiska moderna samhället läggs nu istället vikt vid vad som uppfattas som relativt unikt i i en snabbt omvälvande global ekonomi. I Norden förenar man innovationskraft med social trygghet. Begreppet tillit hör också hemma här. Socialdemokrater betonar de fackliga förhandlingarnas roll för stabilitet och fördelningspolitik. Liberaler menar att den nordiska marknadsekonomin står stark på rättssamhällets grund.

Att klä de egna prioriteringarna i nordisk dräkt har vi sålunda sett under lång tid. Men det finns skäl att hävda att den egna synen på Norden hos framförallt socialdemokrater, liberaler och de gröna nu överensstämmer ganska väl med hur omvärlden ser på oss, vilket givetvis stärker den egna trovärdigheten. Ibland idylliseras vi till och med – som i modern tysk syn på Norden. Strävan till regional integration hör också till EU:s ”modersmjölk”.

En nygammal aspekt har tillkommit. Ryssland ses åter som ett hot och diskussionen om Östersjöregionen som en framtida gemensam ekonomisk marknad klingar nu av inför militära manövrer på bägge sidor och med ett förnyat engagemang från höger och mitten.

Hur långt sträcker sig dagens Norden? Upplever de baltiska länderna sig som nordiska?

Detta tog nog många engagerade nordister för givet när järnridån sjönk i havet. Men det är inte enkelt att bekräfta idag. Här finns givetvis den förre estniske presidenten Ilves berömda julteorem: Verkligt nordiska är bara de länder som har ”jul” i språket istället för ”Christmas” eller liknande. Då deltar Estland med joul medan Lettland och Litauen faller bort.

Ilves teorem är nog inte enbart ett skämt: Estland ligger betydligt närmare de nordiska länderna också ifråga om tilliten i samhället än de övriga baltiska länderna – vilket inte hindrar att nordisk folkbildning också spelar en viss roll i Lettland och Litauen.

Genom tidernas lopp har man ställt frågan om nordisk kultur givit avtryck i världen. Inom litteraturen och från och med 1800-talet är ett svar givet: De isländska sagornas betydelse för världslitteraturen ska inte underskattas. Vid 1900-talets ingång var nordisk litteratur något som tyska läsare tog till sig före annat med Ibsen, Strindberg, Selma Lagerlöf och många andra. Deras böcker trycktes snabbt och ibland till och med tidigare på tyska än på originalspråket. Det nordiska formspråket, estetiken och tematiken sågs som överlägsen och framtidsinriktad – en nordisk hajp i Tyskland.

Också i nutid finns i Tyskland en förkärlek för nordiska romaner. Som jag har förstått av förläggare och översättare handlar det om att författarna verkligen berättar – och gärna med ett visst experimenterande. Så också barn- och ungdomslitteraturen och det anglosachsiskt/ franska läsandet av kriminalromanerna ”Nordic Noir”.

Om berättandet är väsentligt i litteraturen, så är det ”nordiska ljuset” fortfarande dragplåster vid stora konstutställningar världen runt. Och i musiken är det exprimenterandet som lockar.

Vad kan vi tro om framtiden? Nästa stora utmaning för sammanhållningen har vi norr om oss – i de isiga vidderna – i Arktis – med smältande isar i varmare klimat, olja, gas och mineraler, säkerhetspolitik och militära dispositioner och helt nya globala transportvägar – och till allt detta viktig biologisk mångfald som göms under isen.

Framtida nordiska utmaningar blir sålunda mer mångskiftande och med fler aktörer runt omkring. Det kräver angreppssätt som fungerar annorlunda och mer flexibelt än tidigare. Med en inbyggd pragmatism och anpassningsförmåga ska de nordiska länderna kunna klara av att hantera också det nya som kan skönjas vid horisonten.