Som bruset i en snäcka

Enligt en gammal legend grundades Lissabon av Odysseus under hans irrfärder tillbaka till ön Ithaka. Jag har en känsla av att Sophia de Mello Breyner Andresen (1919–2004) inte hade något emot denna fantasifulla historieskrivning. I hennes poesi existerar inte något Gibraltar sund; Atlantens och Medelhavets vågor bildar ett gemensamt brus och de algarviska fiskebyarnas sägner existerar parallellt med de antika grekiska myterna. Den egna släkthistorien hade emellertid också en nordlig anknytning. Hon var barnbarnsbarn till en sjöman från ön Föhr i Nordsjön, som vid den tiden tillhörde Danmark. I mitten av 1800-talet mönstrade han av i Porto. Där gifte han in sig i en aristokratisk familj och blev en framgångsrik företagare som bland annat grundade det ännu existerande portvinsföretaget Andresen.

När man i Portugal i år uppmärksammar hundraårsjubileet av landets kanske främsta kvinnliga lyriker under 1900-talet framträder bilden av någon som vid upprepade tillfällen avvek från de förväntningar som rådde i hennes samhällsklass. Hon fullföljde aldrig sina universitetsstudier i filologi, gifte sig med en äldre vänstersinnad litteraturkritiker och drog sig inte för att kritisera Salazars högerauktoritära regim. Med åren kom hon att inta en sådan särställning i landets litteratur och samhällsliv att de flesta refererade till henne endast genom förnamnet Sophia. Numera ligger hon begravd i Panteão-palatset, där hon är den enda kvinnan förutom fadosångerskan Amália Rodrigues.

”När hon debuterade med diktsamlingen Poesia 1944 var det i ett tudelat portugisiskt litterärt klimat.”

Samma år som hon föddes såg Första republiken dagens ljus i Portugal, en politiskt och socialt ytterst instabil period. En lång rad regeringar avlöste varandra fram till den militärkupp som 1926 banade vägen för Nya staten, den mest långvariga diktaturen i Västeuropa under förra seklet. Det var dock en turbulens som knappast påverkade Sophias uppväxt i det ståtliga släkthus som på den tiden låg utanför Portos centrum, men som idag är en del av stadens Botaniska trädgård. Lekarna och dagdrömmarna där skulle långt senare ge upphov till några av de mycket lästa barnböcker hon skrev i vuxen ålder. Det är möjligt att hennes privilegierade bakgrund banade väg för det autodidaktiska vägvalet, där privatlärare och omfattande resor lade grunden till den västerländska bildningstradition som bär upp hennes poesi.

När hon debuterade med diktsamlingen Poesia 1944 var det i ett tudelat portugisiskt litterärt klimat. Den folkligt inriktade neorealismen belyste arbetarklassens villkor, något som också innefattade en förtäckt kritik av den politiska makten. Men på 1940-talet trädde också en rad poeter fram kring tidskriften Cadernos de poesia; röster med olika temperament men som samtliga odlade ett koncentrerat språk och som avvisade uppfattningen att poesin skulle gå ideologiska ärenden. Hit hörde förutom Sophia generationskamrater som Jorge de Sena – med vilken hon förde en livaktig korrespondens – och Eugénio de Andrade, som blev känd inte minst för sin erotiska poesi. Tillsammans med andra portugisiska 1900-talspoeter presenterades de för svenska läsare i Marianne Sandels förnämliga antologi Smaken av oceanerna (1982).

För ett drygt decennium sedan förärades Sophia en egen liten urvalsvolym med tolkningar till svenska gjorda av Lasse Söderberg, I tingens namn (2007). I förordet skriver översättaren att det hos denna poet finns en hög ton ”som man i förstone kan tycka står i motsättning till vardagslivet”. Men Sophias dikter, tillägger Söderberg, är samtidigt ”enkla och rena, om än inte enkla i meningen okomplicerade”. Det är en god karaktäristik av en poet som idag kan tyckas något otidsenlig – inte minst i sin romantiska och exalterade syn på poetrollen – men det är i så fall en otidsenlighet som överblickar stora förflutna tidsrymder. Om några nutida läsare faller ifrån, upprätthåller hon samtidigt en vital dialog med en lång rad skenbart döda röster. Till dessa hör inte minst de båda stora föregångarna inom den portugisiska litteraturen, nationalskalden Luís de Camões från 1500-talet och den moderne förgrundsgestalten Fernando Pessoa, den ”tillbakadragne visionären” som hon i en dikt kallar honom. Både i hennes liv och hennes poesi märktes en dragning till de grundläggande elementen. I dikten ”Biografi” står att läsa: ”Jag hade vänner som dog, vänner som bröt upp. / Och andra som krossade sina pannor mot tiden. / Jag hatade allt som var bekvämt. / Jag sökte mig själv i ljuset, i havet, i vinden.”

Det vore emellertid ett misstag att betrakta Sophia som en helt igenom opolitisk poet. Även om hon trivdes bäst i de tysta grottorna vid kusten i Lagos eller under kolonnerna i kvällsljuset på Kap Sunion, undkom hon knappast sin turbulenta tid. Under många år blev hennes hem på Travessa das Mónicas i Lissabon en viktig samlingsplats för oppositionellt sinnade intellektuella. I en dikt från mitten av 60-talet liknade hon indirekt Salazar vid ”den gamle gamen” och i en annan dikt från samma period porträtterade hon en av alla dessa unga män som skickades till kolonialkrigen i Afrika och återvände ”med döden stämplad i passet”. När hon togs in till förhör hos säkerhetspolisen Pide behandlade hon sina utfrågare med aristokratisk kyla.

Efter militärkuppen 1974 tillägnade hon nejlikerevolutionen en dikt som fångar den kortvariga känslan av att allting tycktes vara möjligt, innan nya problem ersatte de gamla: ”Detta är morgonen jag väntade på / Den begynnande dagen ren och helgjuten / Då vi träder ur natten och tystnaden / Och fritt bebor tidens substans.” Efter demokratins införande blev hon under några år parlamentsledamot för Socialistpartiet, men hennes personlighet tycks inte ha passat det politiska livet. I ett brev till vännen Jorge de Sena skrev hon att ”revolutionens tragedi är dess kulturella inkompetens” och tillade: ”Dag för dag har jag sett vänstern begå självmord! Du anar inte hur ensam jag har känt mig!”

Tidigare i år kom den första biografin om Sophia i Portugal, journalisten Isabel Nerys Sophia de Mello Breyner Andresen. Trots stora ansträngningar och omfattande efterforskningar saknas här å ena sidan en riktigt djuplodande blick på biografiobjektets litterära gärning, å andra sidan får läsaren bara glimtvis en känsla för Sophias person. Jag föredrar då att återvända i tankarna till mitt enda egna möte med Sophia. Det skedde i Malmö för tjugo år sedan, inom ramen för de internationella poesidagarna. Sophia var en av de inbjudna gästerna och skulle läsa dikter på en krog på Möllevången. Problemet var att det stora flertalet av gästerna i lokalen inte hade kommit dit för att lyssna på poesi, än mindre visste de att den späda äldre damen som talade lite för långt ifrån mikrofonen var en av Portugals mest kända poeter. Själv stod jag snett bakom Sophia och försökte urskilja hennes lågt surrande portugisiska, detta språk som Cervantes en gång beskrev som ”kastilianska utan ben”. Jag tror faktiskt att jag var den enda på hela restaurangen som hörde vad hon sade, vilket kändes både privilegierat och sorgligt.

I efterhand har jag tänkt att det kanske finns röster som inte lämpar sig för att lyssna på i grupp. Att lyssna till Sophia var som att lyssna till bruset av havet i en snäcka; omöjligt att göra annat än på egen hand. Dessa snäckor som jag föreställer mig att hon alltid letade efter under sina promenader på stränderna i Portugal och Grekland, och som också ofta dök upp i hennes poesi. En av hennes mest kända dikter är också en de kortaste, och heter ”Inskription”: ”När jag dör ska jag vända åter / För att söka stunderna då jag inte levde vid havet.” I närheten av huset i Lissabon där hon bodde under huvuddelen av sitt vuxna liv finns en utsiktsplats dit hon brukade gå. Det är lätt att missa den i turisternas trängsel, men för några år sedan uppfördes där en byst av Sophia i brons. Huvudet är sträckt och ansiktet på samma gång strängt och avklarnat. Blicken är uppmärksamt riktad ut mot floden som leder till havet – som om hon alltjämt spanade efter den Odysseus med vilken allting började.