Historia från en cykelsadel

Vad har Albert Einstein, Käthe Kollwitz, Valdemar den store, Sigmund Freud, Olav Tryggvason, Leni Riefenstahl och Billy Wilder gemensamt? Jo, de har alla vistats på Hiddensee. Ja, det vore nästan lättare att räkna upp de berömdheter som inte har bott på eller regelbundet besökt den mytomspunna och långsmala lilla ön och naturskyddsområdet strax väster om Rügen i södra Östersjölandskapet.

Hiddensee har en yta på endast 19 kvadratkilometer, och inte ens 1 000 personer bor där permanent. Med tanke på den blygsamma folkmängden och storleken visar ön, detta ”Nordens Capri”, upp en dramatisk historia och ett förbluffande rikt kulturliv, med historiska kopplingar inte minst till Sverige och Skandinavien. Hiddensees guldålder i modern tid inföll under 1900-talets första decennier, och präglades då inte minst av den store Gerhart Hauptmanns närvaro, som 1912 fick Nobelpriset i litteratur. Hans pampiga sommarvilla, Haus Seedorn i Kloster, numera ett välbesökt museum, tävlade på sin tid med den danska stumfilmsstjärnan Asta Nielsen och hennes livligt frekventerade lantställe Karusel i Vitte om att vara den konstnärliga och intellektuella elitens självklara högborg. Hauptmanns önskan om att denna hans ”mest älskliga ö” inte måtte förvandlas till en simpel turistmagnet bönhördes, de stora följena av besökande notabiliteter till trots. Hiddensee var, och är, lyckligtvis lite för litet för att förvandlas till ett stimmigt charterparadis.

De många pratglada gamla cykeluthyrarna vid Neuendorfs tilläggsplats, den sydligaste av öns blott tre små hamnbyar, är i alla fall vana vid gäster. Tonen är godmodig, man skrockar åt ingenting, de kontanta transaktionerna sker i maklig takt. Efter den halvannan timme långa båtfärden från kuttersmycket Stralsund, ett par mil söder om oss, känns det skönt att nu trampa iväg på öns små vägar. I synnerhet som hela ön är befriad från biltrafik – sånär som på en läkarbil och ett par eldrivna transportfordon som kör ut varor till öns mataffärer, krogar och hotell – och man kan här därför bara ta sig fram till fots, med cykel eller med reguljära häst-och-vagn-turer, Hiddensees ”busstrafik”.

Från Neuendorf – där Hans Fallada skrev sin genombrottsroman Hur ska det gå för Pinnebergs? (1932) – cyklar vi norrut mot den lilla huvudorten Vitte, där butikerna kränger öns mest berömda specialitet, havtorn (Sanddorn), i alla dess former: marmelad, saft, likör, gelé… En uråldrig godsak som Hiddensee kunde erbjuda redan när vikingarna dök upp här. Ön lär vara densamma som den Hedinsey som nämns i Den poetiska Eddan. Kung Hedins ö, alltså.

Från Svenska Pommerns tid (1648–1815) – eller ”Südschweden” som en del nordtyskar fortfarande gärna kallar det – finns förstås ännu fler svenskminnen bevarade, liksom på andra håll i förbundslandet. En stilla lunch vid havet i Vitte ger perspektiv. Av kustlinjens vita stränder och utbredda klitter att döma skulle detta lika gärna kunna vara Skanör-Falsterbo. Sydsverige, under alla omständigheter.

Vi cyklar vidare mot den nordligaste orten Kloster, öns kulturella centrum, och därifrån till höglandet på öns norra spets, Dornbusch, med dess berömda fyrtorn. I de här krokarna gör sig snarare nutidshistorien påmind, Hiddensee var för inte alltför många år sedan allt annat än en sorglös idyll. Dess läge i Östersjön – ön utgjorde den geografiska punkt i DDR som låg närmast väst (de danska öarna Møn och Falster) – bidrog under 1970- och 80-talen till att Hiddensee blev ett vanligt tillhåll för övervintrande säsongsarbetare, konstnärer, drömmare, vinddrivna dissidenter och excentriska outsider för vilka ön tjänstgjorde som ett slags fristad i diktaturens periferi. ”Den som varit här har lämnat landet utan att passera gränsen”, lyder en central replik i tyske Lutz Seilers fängslande roman Kruso (2014), som utspelar sig här strax före murens fall 1989. Seiler skildrar också mer desperata existenser, som vattenvägen och med livet som insats hade för avsikt att fly landet. Få lyckades. Ty även om ön erbjöd en relativ självständighet var den förstås ännu kringskuren av kustlinjens taggtrådsstängsel, strålkastare, minor, gränsbrigader och patrullbåtar. En lika bitterljuv som bräcklig dröm om den frihet som numera oinskränkt härskar på Hiddensee, och som gör det möjligt att under en dag uppleva tusen års historia från en cykelsadel.