Tragiska ensamvargar

Under en stor del av sitt liv sammanlevde han med Birgit Tengroth (1915–1983), som på den tiden var ännu mer berömd i sin egenskap av filmstjärna och skandalomsusad författare.

Idag är båda dessa glorifierade ensamvargar nästan glömda. Om de någon gång omtalas är det oftast för sådant som i efterhand framstår som klandervärt. Till exempel att de i maskopi försökte ta heder och ära av Tengroths främsta konkurrent, publikidolen Ingrid Bergman, genom att beskylla henne för att vara en talanglös nolla som for omkring bland dumt folk och ”visade sig för pengar”. Att marxisten Ahlgren svek sina ungdomsideal genom att låta sig köpas över från socialdemokratisk press till det högborgerliga societetsbladet Vecko-Journalen, av kultureliten omtalad som ”Vecko-Sjakalen”. Att samme Ahlgren fick den hygglige poeten Sten Selander att ge upp som diktare genom att kalla honom ”tråkig som en påstigande i Alvesta”. Att Tengroth skrev ”hysteriska” skandalböcker med självutlämnande sexskildringar och elakt förtal av kända personer. Att Ingmar Bergman i sin film Smultronstället skildrat paret Ahlgren–Tengroth som det pinsamma, ständigt grälande paret Alman.

”Stig Ahlgren var en liten ful pojke som växte upp i Malmö som adoptivbarn i ett småborgerligt och ganska påvert hem utan intellektuella traditioner.”

Vad är det då som lockat DN-kritikern Ulrika Milles att skriva en tjock biografi om dessa båda olycksfåglar, dock speciellt om Stig Ahlgren? Till stor del är det uppenbarligen för att hon med all rätt beundrar Ahlgren som stilist och vill rädda hans bästa litteraturkritik från glömskan. Den ambitionen hade förvisso redan Gustaf von Platen, Ahlgrens gamle kumpan i Vecko-Journalen, när han på ålderdomen publicerade ett urval spirituella Ahlgrentexter med underhållande förord och utförliga kommentarer (Min vän Stig Ahlgren. Kvickhetens konung, 1997). Men Ulrika Milles vill gå längre och djupare. Hennes utgångspunkt är också annorlunda än von Platens. Till skillnad från honom skildrar hon ur feministisk och kulturradikal synvinkel två olycksöden som speglar en svunnen tidsepok, då det svenska kulturlivet såg annorlunda ut än det gör idag. En tid då litteraturkritik hade högre status men också var en arena för gladiatorspel på liv och död. En tid då ett fåtal manliga litteraturkritiker kunde behärska hela den litterära offentligheten och kvinnliga skribenter hade svårare att hävda sig än de har idag. Men också en tid då bildningsidealen och de litterära ambitionerna var högre och medierna ännu inte fullständigt dominerade av kommersiella intressen.

Milles framställning växlar mellan biografi och tidshistoria men också mellan berättande och resonemang kring ämnen som kritikerrollens förändring, manlighet och kvinnlighet eller den intellektuelles roll i samhället. Det kronologiska förloppet blir därmed svårare att följa än i von Platens betydligt kortare bok, men Milles skriver utmärkt och mestadels starkt engagerande i sin gediget forskningsbaserade lunta på nästan 500 sidor.

Det är en sorglig historia hon har att berätta, men den börjar med ett triumfatoriskt uppstigande från enkla förhållanden mot ärans höjder. Stig Ahlgren var en liten ful pojke som växte upp i Malmö som adoptivbarn i ett småborgerligt och ganska påvert hem utan intellektuella traditioner. Han hade svårt att hävda sig bland skolkamraterna men blommade upp när han fick möjlighet att ta studenten och läsa vidare vid universitetet i Lund. Där läste han litteraturhistoria för den beundrade professorn Olle Holmberg, blev fil lic och kom in i en krets av unga kulturradikala marxister som Per Nyström och Per Meurling. På 30-talet debuterade han som kritiker i den socialdemokratiska pressen och vann sig tidigt ett namn som skarp, kvick och radikal litteraturbedömare med höga ideal.

Han gav ut böcker om franska författare men också en bok om svensk samtidsdikt, Orfeus i folkhemmet (1938). Ett par år senare publicerade han en utmärkt analys av Agnes von Krusenstjernas författarskap och en samling ”stridsartiklar” i litterära ämnen, häribland ett berömt angrepp från vänster på kommersiell veckopress (Veckopressen och folket, 1940). Han blev kulturredaktör i socialdemokratiska Aftontidningen 1942–46 och samlade där omkring sig några av landets främsta modernister och arbetardiktare på vänsterkanten. Vid denna tid hörde exempelvis Eyvind Johnson till hans närmaste vänner, hans litteraturkritik fick stort inflytande, och han själv betraktades allmänt som en ledargestalt inom det unga avantgardet.

År 1946 kommer så det förbluffande omslaget, ”syndafallet”, då han plötsligt köps över av Bonniers till Vecko-Journalen och därmed ses som förrädare bland sina gamla vänner inom vänstern. Snart blir han en idol för samma borgerskap som han tidigare gisslat, och hans välformulerade elakheter riktas nu oftare mot vänstern än mot högern. Han har då också gift sig med Birgit Tengroth, som redan står på höjden av sin karriär som skådespelare i populära men halvdåliga filmer, ofta i rollen som förförisk lantlig oskuld. Stödd av sin make debuterar hon nu också som författare med den för sin tid erotiskt frispråkiga novellsamlingen Törst (1948) som blev en skandalsuccé och även filmatiserad – till råga på allt av Ingmar Bergman och med författaren själv i en av rollerna. Det celebra paret Ahlgren–Tengroth blir under 50-talet mycket omtalat i medierna men efterhand inte med samma högaktning som tidigare inom kultureliten, speciellt inte sedan Tengroth skilt sig från Ahlgren, gift om sig med den kände danske politikern Jens Otto Kragh och sedan, efter ett par år, flyttat samman med Ahlgren för andra gången.

På 1960-talet är Stig Ahlgrens krönikor och litterära artiklar fortfarande diaboliskt kvickt formulerade men allt mindre seriösa till sitt innehåll, medan allt fler rynkar på näsan åt Tengroths skönlitteratur. På 70-talet slutar både Ahlgren och Tengroth att ge ut böcker och lever så småningom i något som alltmer börjar likna elände och misär tills Tengroth dör 1983. Ahlgren lever därefter ända till 1996 i nästan total ensamhet, mot slutet blind och övergiven på långvården.

Ulrika Milles gör ett hedervärt arbete för att rädda det bästa av det de båda åstadkom i livet till eftervärlden. Och hon har rätt i att Stig Ahlgren under 1940- och 50-talen var en av de mest briljanta och välformulerade kritiker som Sverige haft. Hon har också rätt i att han på ett gripande sätt offrade sig själv för att främja Birgit Tengroths författarskap. Därvidlag påminner han, som Milles påpekar, om David Sprengel, en annan diabolisk litteraturkritiker, som på ett liknande sätt offrade sig för de diktverk som skrevs av hans maka, Agnes von Krusenstjerna.

Ulrika Milles har dock inte, trots sin feministiska vältalighet, lyckats övertyga mig om att Birgit Tengroths böcker var värda att offra sig för. Agnes von Krusenstjerna var ju, trots sin mentalsjukdom, en mycket större författare. Och David Sprengel var, trots sina diaboliska egenskaper, en man som till skillnad från Stig Ahlgren aldrig kompromissade med sina litterära ideal eller sålde sig för pengar. Därför har också paret von Krusenstjerna–Sprengel gått till litteraturhistorien på ett sätt som paret Ahlgren–Tengroth aldrig kommer att göra.

Men visst är deras öde en tragisk historia som säger mycket om den tid och den kommersialiserade medievärld där de levde och verkade. Tyvärr är vår egen tid och medievärld inte mycket bättre. Snarare värre.