Armlängds avstånd

En som blev särskilt upplyft var SVT:s kulturkommentator Per Andersson, som i Kulturnyheterna rapporterade om en debatt om vad ”armlängds avstånd” betyder inom kulturen.

Enligt Andersson finns det en ”ny intellektuell borgerlig kritik” som ”på ett väldigt spännande och intelligent sätt” kritiserar hela idén med armlängds avstånd, eftersom man menar att kulturpolitik i sig är styrande. Köttgrytorna påverkar.

Utifrån denna insikt begick Per Andersson dessutom en ”analys” på SVT:s hemsida:

Under underrubriken ”Ny och vital borgerlig kritik ifrågasätter systemet” förklarar Andersson:

”Är konsten verkligen fri när den till stor del lever av anslagspengar? Hur anpassar sig kulturen för att få plats vid den byråkratiska köttgrytan? Till största delen är detta en viktig och uppfriskande kritik.”

Och ny. Inte minst. Lite som att höra någon berätta om den nye spännande debutanten John Stuart Mill.

Ingen skugga över Andersson. Han är inte ensam. Och till skillnad från många andra har han ju faktiskt gjort denna upptäckt. Av rapporterna från Eskilstuna att döma verkar politisk styrning av kulturen framförallt handla om fel styrning av kulturen.

Få verkar ha reflekterat över att kulturpolitiken kan komma att styras av någon med något mindre glänsande värderingar och att de egna ullstrumporna kanske kan tas över av någon annan. Åtminstone fram till det att Sverigedemokraterna klivit över 20 procent. Nu är längden på armen akut.

Statsvetaren och tidigare näringslivsorganisationsdirektören Carl-Johan Westholm har myntat uttrycket ”statsblindhet”. Den statsblinde förstår inte att statens beslut också är moraliska. Att staten tar ställning.

”Många i Sverige ser inte att staten kan både hjälpa och stjälpa – utan ropar på staten så fort de snubblar på en svårighet. Statsblindhet är vanligare än färgblindhet.”

Att inte förstå att också de egna ambitionerna blir politiska när man vänder sig till staten för att genomföra dem är att vara blind. Det innebär inte att det inte kan finnas goda argument för såväl kulturpolitik som annan politik. Men den förmenta neutraliteten är en illusion. Politik är potenta saker. Försiktighet med statens makt är en bra princip. Och den är äldre än tredje upplagan av Folk och kultur i Eskilstuna.

För det är inte helt enkelt att se den fundamentala skillnaden mellan en politik som för några år sedan flyttade Östasiatiska museets fokus till ”migration, integration, demokrati och mänsklig kreativitet” och en sverigedemokratisk linje om ”klassisk och tidlös” kommunal konst i Sölvesborg.

”Försiktighet med statens makt är en bra princip.”

I grunden handlar det om relationen stat och samhälle. Och hur man ser på balansen mellan olika delar av detta samhälle. Kulturen har en roll i sitt oberoende, sin förmåga att göra motstånd och att balansera staten. Kanske vara fyrbåken mot staten när politiken går grovt fel. Det fristående kulturlivet är i detta en del av vår civilisations försäkring.

Den statsblinde kan också se detta. Men drar inte sällan slutsatsen att staten ska se till att det som inte är staten stärks och utvecklas på önskvärt sätt. Samhället görs beroende av staten.

Varje del av det civila samhället har också sin egen politik. Trossamfundspolitik, näringspolitik, forskningspolitik, ungdomspolitik, civilsamhällespolitik, demokratipolitik.

Ibland är styrningen direkt. Ofta är institutionerna starka och oberoende. Men det är klart att pengar och politiska ambitioner styr. Inte minst har ju skattebetalarna rimliga skäl att ställa krav på vart pengarna går. I den senaste statsbudgeten passar regeringen på att ge sig själv lite beröm för den förda civilsamhällespolitiken.

”Regeringen gör bedömningen att statens insatser på civilsamhällesområdet har bidragit till att uppfylla målet för politiken, som är att villkoren för det civila samhället som en central del av demokratin ska förbättras.”

Staten har alltså politiskt sett till att civilsamhället – dvs det som definitionsmässigt inte är stat och politik – blivit bättre på att uppfylla det politiskt fastställda målet om att stärka demokratin.

Hur det mer exakt går till är inte helt självklart. Eller hur det mäts. Det framstår som en grupp statsblinda som försöker orientera sig i en potatissäck.

Eller som ”ett kulturpolitiskt konvent” initierat, arrangerat och finansierat av olika offentliga institutioner. Där nya spännande liberala idéer om armlängds avstånd upptäcks av offentligt finansierade journalister.

Staten ser till att allt blir till det bästa. Än så länge.