Den öppna vägens zen

Vid 76 års ålder, vårvintern 2017, drog det i restarmen på honom igen. Grannlandet Mexiko lockade, så nära och så sammanflätat med USA men ändå så långt borta. Funderingar över om han skulle orka köra hela vägen försvann när han satte sig bakom ratten i sin Nissan Murano med känslan: ”Jag hade blivit frisläppt.” Dessutom visste han att en gammal gringo, en farbror, tío, Don Pablo, kunde vänta sig respekt i ett land där äldre vördas mer än i hans eget.

Utlänningar har skrivit hundratals böcker om Mexiko, konstaterar Theroux för att sedan återkomma till många av dem, från kolonialtiden fram till aktuella mardrömsskildringar av immigranternas långa mödosamma väg norrut. Theroux’ egen ambition är att försöka förstå varför människorna ger sig iväg, varför de är villiga att ta riskerna och vad de förväntar sig när de eventuellt når fram. Förakt för den nuvarande amerikanska administrationens politik pyser fram, till exempel i tvivlen om en ”Murus Hadrianus Trumpus” någonsin kan byggas längs gränsen som inte är en rak linje utan en öken med steniga berg och dammiga dalar. Mexikanerna själva är försiktiga med kommentarer om Donald Trump, någon spyr ut smädelsen cabrón, as, och fyller på med korkad, självgod, vulgär.

Det här är inte första gången Paul Theroux reser i Mexiko. I en av sina drygt 50 böcker passerar han med tåget på väg till Patagonien, och i en annan, den ganska färska om amerikanska Södern, gör han avstickare dit. Nu kör han i sicksack över gränsen, från San Ysidro i Kalifornien till McAllen i Texas, sedan ner mot Mexico City, ställer bilen och tar buss till kusten, för att sedan tillbringa den allra mesta tiden i delstaten Oaxaca – och slutligen Chiapas ännu längre söderut med beundrande omdömen om zapatistledaren Subcomandante Marcos och det autonoma mayasamhället han upprättat.

Titeln – On the Plain of Snakes? En orm finns förvisso på den mexikanska flaggan, i en strid med en örn, men här är det en äldre campesino, en bonde, i en gammal hatt och slitna stövlar på en grusväg som på frågan vad byn i närheten heter svarar San Juan Bautista Coiztlahuaca. Följdfrågan vad Coiztlahuaca på ett av de 68 språken i landet betyder får svaret El llano de las serpientes. Ormslätten.

Vad läsaren kräver av en reseskildring är ”det oväntade, skräck, det plötsliga uppdykandet av en elak, hotfull polis”, påpekar Theroux och bjuder på just detta. Han har just anlänt till det gigantiska stadslandskapet Mexico City och råkat köra fel in i slummen (han verkar inte använda sig av en gps, bara kartor). Arketypen för en tjock, korrupt mexikansk polis vaggar fram till bilen med en ”grym blick i de svarta ögonen”. Medan Theroux i tankarna går igenom rön om mexikanska poliser – att de deltagit i mord, kidnappning, kvävning och tortyr som hantlangare till de skoningslösa drogkartellerna – upptäcker han att han är faktiskt rädd och minns liknande möten i andra länder. Till sist kräver polisen att Theroux lämnar ifrån sig sin plånbok och rafsar åt sig kanske 100 dollar, kanske lika mycket i pesos, och kör sedan iväg.

Theroux talar tillräckligt god spanska för att ta sig fram och intervjua människor som han stöter på (och bitvis får han hjälp av studenter och expats). Parentetiskt kan nämnas att han dessutom stannar extra länge i staden Oaxaca för att plugga på Instituto Cultural Oaxaca. Det är en skola jag råkar känna till efter att själv ha nött bänkarna där ett par veckor och dessutom fått höra på det lilla hotellet La Betulia att en berömd gäst bott där för inte så längesedan – nämligen författaren Paul Theroux.

Boken kan lämpligast beskrivas som en riktigt lång (436 täta sidor) kompakt artikel i en dagstidning i fullformat. Det är fakta om historien, kyrkorna, mezcal, landskapet, knarkkriget, klasskillnaderna, mordstatistiken, det industriella utbytet, levnadsförhållanden, gränsövervakningen – och, om de tre sista inslagen, ofta med kritiska kommentarer om inhuman amerikansk behandling av såväl papperslösa som samariter som tar med vatten och mat ut i den oländiga terrängen.

Redan i inledningen konstaterar Paul Theroux att han inte har stött på någon observatör, mexikansk eller utländsk, som har lyckats sammanfatta det komplexa Mexiko. Kunde han det själv? Nja, får man nog lov att säga. Naturen skildras precist och till och med poetiskt. Människorna, inte sällan utblottade eller desperata, med en sympatisk blick. Döden och dödens roll i landet intresserar Theroux, mindre dock allhelgonahelgen, La Día de las Muertes, än kulten kring La Muerte som avbildas som ett skelett och ”skänker hopp till de desperata, liksom till knarkhandlare, prostituerade, smugglare och gangstrar”. Señora Cruz, som han träffar på en busstation, har en amulett med narkohelgonet Jesús Malverde, som sedan blir en mardrömsföljeslagare på den nattliga resa som Theroux beskriver i psykedeliska termer.

”I en sådan buss, rusande genom öknen i den hastigheten, utgår du alltid från att du snart kraschar”, skriver Theroux, som drar slutsatser om otryggheten som dominerande faktor i det mexikanska samhället där man lärt sig att inte lita på staten eller myndigheter och därför barrikaderar sig bakom galler, murar och staket. Politiker förekommer sällan på sidorna, med undantag för bland andra 1930-talspresidenten Lázaro Cárdenas, som förstatligade oljeindustrin, och den sittande Andrés Manuel López Obrador, AMLO, som inte imponerar.

Paul Theroux hyllar soloresandet, ”den öppna vägens zen” som han säger, följt av konstaterandet att Mexiko är fullt av motsättningar. Miljontals besökare nöjer sig med att njuta av en mojito och tacos i något strandparadis, men ”tillvaron för en gringo på småvägar i sin egen bil är en annan sak”. Färden på ormarnas slätt liknar mer mexikanens egen osäkra tillvaro, som bland annat manifesteras i försvinnanden som gör att varje främling bemöts med misstänksamhet. 15 516 personer i åldrarna 13–39 år saknas, enligt officiell statistik.

En karta över författarens resor borde ha funnits på insidan av pärmarna, liksom en bibliografi och ett personregister. En petig invändning är att inslaget ”mexikaner om Mexiko” med citat från de litterära giganterna Octavio Paz och Carlos Fuentes (den förre tilldelades Nobelpriset i litteratur, men inte den senare, till sin stora förtret) är väl snårigt med många utvikningar kring begreppet magisk realism. Theroux tycker själv att det är en pompös omskrivning för vanlig fantasi och han har inte mycket till övers för Juan Rulfos berömda roman Pedro Páramo från 1955, som mexikanska kännare, inklusive Paz, hyllar som ett av de förnämligaste litterära verk som nationen har producerat.

Om Frida Kahlo anmärker Theroux att hon är ”en omväg och en distraktion”, värd beundran för att ha förvandlat sitt lidande till en ikon, mer uppskattad i Europa och USA än i Mexiko. Kanske det, men onekligen bidrog hon till att hålla liv i rika indianska traditioner.

”Frida Kahlo är ’en omväg och en distraktion’, värd beundran för att ha förvandlat sitt lidande till en ikon.”

Som sagt, sämre ciceron kan man tänka sig. Mycket sämre. Mexikoresenärer bör absolut packa Theroux’ bok i väskan, men komplettera med någon kortare översiktlig volym om såväl eran före Columbus som en om conquistadorernas och de spanska kolonisatörernas guldjakt och katedralbyggen. Dessvärre finns det anledning att kolla resmål i förväg och för tillfället avråder amerikanska UD från resor till fem delstater, på grund av kriminalitet och kidnappningar, samt utfärdar varningar om sex andra delstater. För alla vänner av Mexiko är detta våld oerhört tragiskt. Det räcker för övrigt inte att säga ”knarkvåldet”, eftersom kartellerna numera så att säga har diversifierat sin olagliga verksamhet med människosmuggling och kontroll över enskilda branscher, till och med avokadoodling.

Mexiko är ett fantastiskt land och ett klagomål på Paul Theroux’ framställning är att han inte går in på konst, konsthantverk och arkitektur som har fötts fram genom ”las tres culturas”, alltså de precolombianska, koloniala och moderna kulturerna. Theroux nämner utsökta måltider som han serverades i olika småbyar, vilket säkert är sant, men besökare som vill lägga till kulinariska utöver arkeologiska och arkitektoniska upplevelser kan söka sig till restauranger i världsklass, inte minst i Oaxaca, med kockar som söker sig tillbaka till ursprunglig maíz och moles i rätter som är så långt från tex-mex man kan komma.