Utdött språk gav frihet

Jag kan nästan inte tro det. Till slut sitter jag här, med en kvinna som har skrivit en förunderlig ordbok mellan ett mycket litet språk och ett otroligt dött språk. Det låter givetvis perifert på så många sätt, eller udda, kanske över­intellektuellt. ”Nördigt” är det ord som brukar förekomma i sådana sammanhang. Det är kväll i Georgiens huvudstad Tbilisi. Om en stund ska jag hålla en föreläsning. Men just nu dricker jag kaffe med Irene Tatisjvili och hör hennes berättelse.

Det är en historia om Sovjetunionen och om självständighet, om oligarker och gangstrar, om offentliga lögner, rädsla, mod, politik, framtiden, det förflutna och frihet. Och naturligtvis om språk.

Irene Tatisjvili är professor vid det statliga Tbilisiuniversitetet. Hon har skapat en ordbok vars möjliga läsekrets är så liten att jag först trodde att det inte var sant när jag hörde talas om den. Ingen skulle kunna utföra ett så svindlande stort arbete för så få läsare. Tänkte jag. Nu förstår jag bättre vilken sorts byggnadsverk hennes hettitisk-georgiska ordbok är.

Georgiska tillhör den lilla kartveliska språkfamiljen, som inte med säkerhet kan sägas vara släkt med någon annan. Det talas nu av omkring fyra miljoner människor och skrivs med ett vackert eget alfabet (som man kan föra över till andra skriftsystem på olika sätt – jag skriver här Tatisjvili, Ivanisjvili och så vidare, men i svenska tidningar läser man oftast Ivanishvili, alltså med ”sh”, inte ”sj”). Hettitiskan är däremot ett dött språk, dödare än de flesta, faktiskt. Det talades främst i Anatolien i det nuvarande Turkiet, åtminstone fram till slutet av 1000-talet f Kr, då hettiternas stora rike gick under. Sedan gick årtusendena, och ingen läste språket eller visste ens om att det hade funnits, inte förrän man upptäckte hettitiska lertavlor och under det tidiga 1900-talet började dechiffrera dem. Hettitiskan är inte som latin eller sanskrit. Det har inte funnits någon lärd tradition där man förväntades kunna läsa eller till och med skriva på hettiternas tungomål. Det var fullständigt dött.

Men ”dött” innebär bara att ingen ännu hade återuppväckt språket, fört fram det ur skuggorna och givit det liv.

Det finns hettitiska ordböcker – framförallt en engelskspråkig och en tysk. Arbetet med dem har pågått i årtionden. Därutöver finns reviderade översättningar av dessa till andra språk. Sensationellt nog finns emellertid också en egen hettitisk-georgisk ordbok, för dem som vill slå upp något hettitiskt ord och råkar kunna georgiska, och en georgisk-hettitisk, för dem som kan georgiska och vill ta reda på vad något heter på hettitiska. Gruppen av möjliga användare som överbryggar den avgrunden är oerhört liten.

Det blåser i träden, jag tror att det är plataner, längs Ilia Tjavtjavadzeavenyn i Tbilisi. Kvällen före har ytterligare en känd politiker gripits. Efter de manipulerade valen i oktober 2024, då det Rysslandsvänliga regeringspartiet såg till att behålla makten, har greppet hårdnat. Oppositionen, som vill se Georgien som medlem i EU och Nato, har fått en hård behandling. Protesterna har mattats av, för att sedan åter flamma upp. Den mest brutala misshandeln av demonstranter på gatan har för tillfället upphört. Rege­ringspartiet anser sig just nu heller inte behöva använda vattenkanoner – inte som i vintras, då vattnet i vapnen dessutom spetsades med för hud och ögon mycket plågsamma kemikalier. Nu är rättsväsendet det viktigaste verktyget mot oliktänkande. Irene Tatisjvili har också deltagit i manifestationerna. Hennes dotter har anmodats att betala böter ”för att ha hindrat trafiken” på grund av att hon var med vid protesterna. Den som inte betalar dessa böter kan gripas. Folk fängslas regelbundet, åtalas för sådant som att de har kritiserat regeringen på nätet, eller frihetsberövas utan åtal.

Och mitt i allt detta finns något så exotiskt som en ordbok, en bro till ett sedan länge försvunnet land. Jag öppnar den geor­gisk-hettitiska versionen, som jag har fått. Jag kan inte georgiska, men jag har försökt att lära mig alfabetet så att jag ibland kan stava mig igenom något. Och där, ett hettitiskt ord som jag kan: aliyan-, som betyder ”rådjur” eller ”hjort”. Jag ljudar, som ett barn, fram det georgiska ordet: sj-v-e-l-i. Sjveli heter djuret på det lilla språket med det vackra alfabetet. Jag blir entusiastisk av detta, trots att jag inser att det finns enklare sätt att slå upp ord för hjortdjur på georgiska.­

Det är inte ofta man möter personer som kan hettitiska. Jag frågar Irene Tatisjvili hur det kom sig att hon valde den banan. Hon ler och säger att det faktiskt var helt slumpartat. Hennes farfar var hi­storiker, och när han gick bort valde hon att studera historia vid Tbilisiuniversitetet. Det var ett sätt att komma honom lite närmare. Kunskapens vägar är underliga ibland. Hennes faster hade blivit upprörd över hennes val eftersom historieämnet var så genompolitiserat och ideologiskt i Sovjetunionen.

Så en dag hade hon råkat passera en kamrat som satt och läste en text på ett språk som hon inte kände igen. Tungomålet var hettitiska, och det var nedtecknat med det komplicerade skriftsystem som vi kallar kilskrift. Irene Tatisjvili frågade vad det var för något, och kompisen sade att det var hettitiska, att språket var dött sedan länge och att han kände en man som behärskade det. Det fanns ingen undervisning i hettitiska i Tbilisi, och mannen som kunde det arbetade inte på universitetet. Men han började ge Irene Tatisjvili och hennes kamrat privatlektioner i det gamla döda språket.

Irene Tatisjvili hade från början tänkt ägna sig åt fransk litteratur. ”Det var min första blixtförälskelse, franskan”, säger hon och ser glad ut. Hon och jag talar frans­ka under vårt samtal, där bredvid platanerna, för hon föredrar det. Men slumpen förde henne nu en gång från franskan till ett annat tungomål. ”Hettitiskan var min andra blixtförälskelse”, säger hon. Jag tänker att hennes man Levan Gordeziani, som hon också har forskat tillsammans med, säkert inte har något emot att hon uttrycker sig så. Kärleken till språk är trots allt en egen kategori.

Hettitiskan blev en befrielse för henne. Den möjliggjorde en sorts inre flykt från Sovjetunionen. Hon kunde ägna sig åt texter som inte redan var befläckade, nedstänkta, filtrerade genom propaganda och lögner. ”Det var väl lite romantiskt”, säger hon med mild ironi, utan att vara generad över det. Man sökte sitt sätt att komma till rätta med livet under kommunismen och den totalitära staten. Irene Tatisjvili började också lära sig akkadiska, ett utdött semitiskt språk och därför släkt med arabiska och hebreiska, som hade talats i Mesopotamien, med en storslagen och framstående litteratur (som Gilgamesh­eposet).

På universitetet i Tbilisi fanns det då ingen undervisning i akkadiska heller. Efter att Georgien hade förklarat sig självständigt som demokratisk republik 1918 instiftade man en professur i assyriologi, det universitetsämne där akkadiska ingår, men när Sovjetunionen lite senare invaderade Georgien avskaffades den professuren, liksom så mycket annat vackert.

”Jag lärde mig akkadiska av min lärare Giorgi Melikisjvili i Tbilisi. Han var inte bara en stor vetenskapsman utan också en beundransvärd människa. Senare skickade Melikisjvili mig till Leningrad, men inte för att jag skulle lära mig mer hettitiska, utan för akkadiskans skull. Allt var ideologiskt, förstås. Man var tvungen att utforska små utrymmen att tänka själv och att försöka uttrycka det.”

Läraren, Melikisjvili, skrev om politiska och samhälleliga frågor under bronsåldern. Det var känsligt. Så man fick försöka förmedla sådant man tänkte under olika lager av språk, av fraser. Han skrev om slaveriet i de antika civilisationerna i Mellanöstern, och den som ville kunde dra slutsatser om den enorma slavekonomi som hette Sovjetunionen. Irene Tatisjvili själv skrev om religion, om olika böner. Med ett sådant ämne var man lite friare. Man måste i alla händelser visa att ämnet var ”aktuellt”, alltså relevant för Sovjet­unionens världshistoriska uppgift. Det var också ofrånkomligt att skriva en sammanfattning – hon använder det ryska ordet avtoreferat – där man hyllade Marx och Engels. När hon försvarade sin första doktorsavhandling, 1988, var Sovjetimperiet redan försvagat. Men ännu på den tiden fanns kravet på marxistisk relevans och fraseologi kvar. Vissa kolleger i väst förundrades och frågade varför hon skrev detta onödiga tillägg om ”aktualiteten”, som hade så lite att göra med själva forskningen.

Man fick inte skriva avhandling på geor­giska, för den tidens variant av det ”internationella vetenskapssamhället” hade synpunkter på mindre språk. Att skriva på ryska var obligatoriskt. Det var beslutat i Moskva.

Jag frågar försiktigt om det inte var en sorts eskapism att ägna sig åt hettitiska i en totalitär stat. Ja, säger Irene Tatisjvili dröjande. Och nej. Hon ler igen. Hennes studier var en väg in i en annan värld. ”Man öppnar perspektiv tillsammans med de europeiska vännerna.”

Och hettiternas rike var fascinerande. De måste ha haft en mycket utvecklad argumentationskultur, för i bevarade texter vänder sig underställda till sina herrar och argumenterar för sin sak. Man ska inte romantisera eller överdriva hur frihetligt det hettitiska samhället var. Men det finns ett särskilt ord för genren där en underlydande riktar sig till den styrande och kräver rättvisa. Ordet är arkuwar, kanske släkt med vårt ”argument”. Ibland handlar det om att en person talar till guden, lägger fram sin sak och förklarar varför vederbörande anser sig ha blivit orättvist behandlad av guden. På så sätt kan de hettitiska texterna lära oss något om att tala med makten. Att till och med kräva rättvisa av den.

Irene Tatisjvili lär mig en ny mening på hettitiska: lalaš=wa armizzi. Jag känner igen det första ordet, ”tunga” eller ”tal”, i betydelsen ”språk”. Däremot inte det and­ra ordet. Meningen handlar på något sätt om tungomål. Jag skriver ner den, och hon rättar mig försynt när jag skriver fel.

En motorcykel i behov av ljuddämpare drar förbi längs avenyn. Vi sitter på ett kafé som tillhör Iliauniversitetet, där jag är gäst. Hon själv är alltså vid Tbilisiuniversitetet, som ligger en liten bit bort längs samma gata. Längre bort, upp mot kullarna, finns oligarken Bidzina Ivanisjvilis hem. Man får nog beteckna honom som ägare till regeringspartiet, och till närapå det mesta andra i Georgien. Han bor i en enorm byggnad i betong, stål och glas som ser ut som en flygplatstermi­nal, eller kanske som den typ av hus i någon James Bond-film där en hemlighetsfull person konspirerar om världsherravälde. Ivanisjvili tjänade främst sina pengar i Ryssland under 90-talet. Han är mycket naturintresserad. I huset har han stora akvarier med hajar i, vilket väl verkar passa rätt bra i den sortens hus. Han har också köpt oerhört gamla och stora träd från hela Georgien och fått dem transporterade till sin egen botaniska trädgård. Det hela kan beskådas i en vacker och tämligen plågsam film av den georgiska regissören Salome Jasji. Man ser arbetare som sliter, grävmaskiner som bullrar långt in på natten, bybor som gråter när träden som alltid har funnits där rycks upp med rötterna, och ton efter ton av majestätiska träd körs iväg. Ivanisjvili köpte också åtta baobabträd, lika obegripligt stora, från Kenya och lät föra dem till sin park. Otacksamt nog dog träden i sitt nya hem.

Träden längs avenyn där Irene Tatisjvili och jag sitter hör i alla fall hemma där. Ovanför oss, på den byggnad som hör till Iliauniversitetet, hänger tre flaggor. De täcker stora delar av fasaden. Georgiens flagga. Europaflaggan. Och så Ukrainas. Trycket hårdnar dock – rektorn vid Irene Tatisjvilis universitet har förklarat att han inte är nöjd med att lärare och studenter deltar i protesterna. Ändå går det rykten om att han kommer att bytas ut mot en mer hårdför och regimtrogen person.

Jag frågar om hon är rädd. Hon skakar på huvudet. Sovjetmänniskan var rädd. Alltid rädd. Och rädslan går, liksom trauma, i arv. Judar och armenier lever i skuggan av de stora projekt som gick ut på att utplåna dem, att inte lämna någon kvar. Andra lever i Sovjetunionens skugga. Och ändå: rädslan är inget botemedel, säger hon. Den stärker den förtryckande makten. Man får inte ge upp.

Historien var så viktig då. Alla läste ämnet Sovjetunionens historia i skolan, och kursen började inte med 1917 eller något liknande, utan – på sitt sätt underhållande, när man tänker på det – med järnåldersriket Urartu, vars centrum var i det armeniska höglandet. Det var viktigt att avgörande saker tidigt, helst först, hade inträffat på eller nära det territorium som Sovjetunionen hade gjort till sitt, och Urartu tänktes passa in i det marxistiska schemat för historien. Så Sovjetunionens ursprung kunde förläggas till ­800-talet f Kr.

Irene Tatisjvili fann hettiternas rike som ett andningshål, och så fortsatte hon. När Georgien 1991 återigen blev självständigt, efter kommunismens fall, återupprättade man professuren i assyriologi. Den förste nye professorn var mannen som en gång gav henne privatundervisning i hettitiska. Senare började hon med den hettitisk-­georgiska ordboken, för studenternas skull. De behövde ett bra hjälpmedel. Hon minns inte längre när hon inledde arbetet, men den första delen kom ut 2006 och den sista 2014. Det blev tio små band, men hon kallar dem inte band eller böcker utan ”häften”. Sedan komponerade hon den geor­gisk-hettitiska ordboken, som kom ut i ett enda band i storformat 2017. Jag vågar inte ens tänka på hur många timmar allt detta kan ha tagit.

Jag frågar lite försiktigt om det inte kändes som för mycket arbete för så små språk, som så få bryr sig om. På vissa universitet i Sverige och andra ställen verkar många tro att vetenskap bara kan skrivas på engelska, och att svenska och andra språk är onödiga eller oönskade. Det är nästan som en sorts magisk föreställning om språket, att bara just engelska skulle förmå att uttrycka vetenskaplig kunskap, eller att bara ett enda språk är ”internationellt”. Jag berättar om studenter som jag har haft, som vid universitetet har givits intrycket att de faktiskt inte har rätt att skriva på svenska i Sverige.

Men ändå – detta lilla språk, georgiskan, och så hettitiska. Behövs en sådan ordbok? Irene Tatisjvili säger att georgiska texter självklart inte kommer att spela den roll som större vetenskapsspråk gör. Hon har också publicerat sig på tyska, frans­ka och engelska, och det är språk som en hettitolog behöver behärska.

Men jag envisas. Om universitetets rektor eller någon annan skulle ifrågasätta ordboksprojektet, hur skulle hon då svara? Hur rättfärdigar man en sådan ordbok, när så starka krafter verkar för att det internationella forskarsamhället ska vara enspråkigt? Irene Tatisjvili ser generad ut. Hon har faktiskt aldrig funderat över en sådan fråga. Fast om hon nu ska svara, så vill hon bidra också till sitt eget land, till universitetet och lärdomen, till den georgiska kulturen och till vetenskapen, där och på andra platser.

Så man håller det egna språket vid liv och utvecklar det.

Jag känner mig lite förlägen över att ha frågat. Det jag ser här är något som är så mycket rikare än det jag är van vid.

Lalaš=wa armizzi, säger Irene Tatisjvili. Den där meningen igen. ”Tungan är” – vadå? Så lär hon mig ett nytt ord: armizzi. Det betecknar en särskild sorts byggnadsverk.

”Tungan är en bro”, eller, om man så vill, ”språket är en bro.”