Familjen som ägde Florens

Den store schweiziske kulturhistorikern Jacob Burckhardt skrev i sin berömda bok Renässanskulturen i Italien från 1860:

”Om man söker analysera den trollmakt med vilken familjen Medici under 1400-talet, särskilt Cosimo den äldre (död 1464) och Lorenzo il magnifico (död 1492), påverkade Florens och sina samtida överhuvudtaget, så är det istället för all politik deras ledande roll på den dåvarande bildningens område som haft störst betydelse.”

Det var enligt Burckhardt detta som gjorde Cosimo de’ Medici och hans ättlingar till furstar och härskare fastän de inte upprätthöll något politiskt ämbete.

Sådant händer tyvärr inte i verkligheten.

Sanningen om den Mediciska maktutövningen under den period som Burckhardt talar om är helt enkelt att familjen via sin bank kontrollerade en så stor del av republiken Florens näringsliv att de i praktiken ägde staten, även om man låtsades att politiskt tillsatta ämbetsmän utövade makten.

Att de två av Burckhardt nämnda familjemedlemmarna också var stora genier på det kulturella området är en annan sak – beundransvärd och unik men något helt annat än tanken att det skulle haft den minsta betydelse för deras makt. Historien om hur de hamnade i denna maktposition är mindre känd, men nog så fascinerande.

Förmögenheten skapades av Cosimos far Giovanni di Bicci de’ Medici, född i Florens år 1360. Bicci var farfaderns öknamn. De’ Medici är inget adligt namn utan betyder, utan att man vet bakgrunden, ”läkarfamiljen”.

Vi vet inget om Giovannis tidiga liv eller ens hur han såg ut. Det porträtt som ibland visas är en senare fantasibild baserad på ryktet att han precis som många av sina efterkommande ska ha varit påfallande ful. Han måste emellertid ha varit en genial ekonom. Därtill utrustad med formidabel tur.

Den första lyckträffen kom när han i början av 1380-talet antogs som kontorist hos en avlägsen släkting, Vieri de’ Medici. Denne hade etablerat sig som bankir i Florens finanskvarter men hade även filialer i Rom och andra städer.

Giovannis andra lyckträff var giftermålet med Piccarda Bueri 1385. Hennes hemgift om 1 500 floriner, uppåt halvannan miljon i vårt penningvärde, satte honom i stånd att köpa in sig som delägare i Romfilialen vars direktör han blev samma år. Piccarda nedkom 1389 med tvillingar, varav bara Cosimo överlevde. Lillebror Lorenzo föddes 1395 men stod hela tiden i skuggan av Cosimo.

En tredje lycklig slump var att Vieris söner var minderåriga när han av åldersskäl tvingades avyttra sina kontor 1393. Giovanni de’ Medici förvärvade Romfilialen med hjälp av en minoritetsägare, Benedetto de’ Bardi. Den egentliga Medicibanken var född. Något förvånande lämnade han emellertid Rom 1397 och flyttade banken till Florens.

Efter flytten etablerades istället en ny filial för affärerna i Rom med Bardi som lokal ledare. Filialer i Neapel och Venedig grundades strax efteråt. Flera följde.

I Florens hamnade kontanthanteringen i en liten lokal i en bottenvåning nära Ponte Vecchio och Piazza della Signoria. Inget utmärker platsen idag, men det måste röra sig om det sneda huset i högra hörnet om man från Via Porta Rossa blickar mot mynningen av Via dell’Arte della Lana. Huset ser påfallande gammalt ut, men det är förstås svårt att avgöra hur mycket som verkligen stammar från den tid vi talar om. Men helt omöjligt är det inte att de första Medicibankirerna opererade i de valv som i skrivande stund rymmer modebutiken Miss Trench.

Men koncernens huvudkontor fanns alltid i Giovannis bostad, som till en början befann sig vid dagens Via Cavour, nära den plats där hans son Cosimo senare skulle uppföra sitt palats.

En dåtida bank liknade inte en nutida. In- och utlåning var sällsynt. Tagande av ränta var förbjudet för kristna, precis som det än idag är för rättrogna muslimer. Man kunde kringgå förbudet, men riskerna var ändå oerhörda. De som behövde stora krediter var krigande furstar. Men den kung som vunnit kriget struntade i att betala. Förloraren kunde inte. Att banker ibland ändå gav lån till furstar berodde främst på att dessa krävde det för att inom sina domäner tillåta den verksamhet bankirerna egentligen ville bedriva. Kyrkoledare var säkrare investeringar men mindre villiga att medverka till dödssynd.

En bank förmedlade istället betalningar och tjänade på växlingsprocedurer.

För att tryggt kunna utföra transaktionerna var ett nät av filialer eller ombud nödvändigt. Giovanni skapade en organisation av i teorin självständiga lokalbanker. Han ägde själv en överväldigande majoritet i huvudkontoret. Detta ägde i sin tur majoritet i de i teorin själständiga filialbankerna.

Konsthistorikerna har aldrig undrat över varifrån Medicis pengar kom. Ekonomerna har, sedan firmans bokföring återfunnits, knappast orkat titta upp från balansräkningar och växelkurser för att fråga sig vad de egentligen berättar. De går vilse i ett myller av enstaka affärsåtaganden som handel med mandlar eller import av en giraff för hertiginnan av Burgunds räkning. Men även om sådant förekom var det av föga betydelse.

Med viss möda kan man med hjälp av förefintliga studier ändå räkna ut vad som pågick. Något förenklat kan man säga att Medicibanken sålde ull och salighet.

Den dominerande kunden var kyrkan. Den allt överskuggande vinstmaskinen var den romerska filialen, som stod för nästan två tredjedelar av koncernens vinst och följde med påven på hans resor.

Påven hade svårt att komma åt sina inkomster. Från avlägsna länder som Sverige och England betalades en speciell skatt, peterspenningen. Men framförallt skulle nya biskopar, abbotar och prelater betala avgifter motsvarande en tredjedel av den beräknade inkomsten av stiftet eller ämbetet det första året. Ärkebiskopsdömena i Canterbury eller Köln kostade 10 000 floriner styck. Men även mindre stift kunde vara mycket dyra, liksom större kloster eller höga poster vid domkapitlen. De svenska stiften var dock påfallande billiga med 1 000 floriner för Uppsala och 660 för Linköping. Växjö gick för futtiga 50 floriner.

Men värdetransporter genom Europa var svåra eller omöjliga. Rövare och rovriddare lurade utefter vägen. En motpåve satt i Avignon och lade beslag på vad han kunde.

Emellertid var det inte bara påven som hade problem med sin fakturering. I England och Nordeuropa producerades ull som importerades till väverierna i Florens och på andra håll i Italien. De engelska godsägarna eller de köpmän som köpte upp ullen på plats måste få betalt av de italienska vävarna, som hade precis lika svårt att skicka mynt genom Europa.

Det var detta problem som de florentinska bankerna kunde lösa. Starkt förenklat innebar det att när en leverans av ull anlänt till Italien betalade väveriet 50 floriner till en italiensk bank. Denna skickade en betalorder till sin betrodda kontakt eller filial i Brügge, Lübeck eller London som fick dra värdet av 50 floriner från kontot och betala leverantören – till en kurs som så gott som alltid var mindre förmånlig än den skulle varit i Rom eller Florens. Även om valutorna i verkligheten varit likvärdiga fick leverantören istället kanske 40 eller 45 pund – och var förmodligen glad att trots allt få betalt. Samtidigt skulle en biskop tillträda i Wells eller Växjö. Påven skickade utnämningsbulla och invigt band med den italienska bankens kurirpost till ombudet eller filialen i Brügge, Lübeck eller London. Biskopen betalade 50 pund till filialen, som i sin tur skickade en betalorder till den italienska banken att dra värdet av 50 pund från deras konto och överlämna till påven eller snarare överföra till dennes konto i banken – till en kurs som så gott som alltid visade sig mindre förmånlig än den skulle varit i Brügge eller London. Påven fick 40 eller som bäst 45 floriner, vilket ändå verkade som ett trolleri med tanke på den långa och farofyllda väg pengarna tycktes ha färdats. Detta var den verkliga trollmakt som Medici kunde utöva i sin samtid.

I praktiken var förloppet förstås långt mer komplicerat.

Naturligtvis motsvarades inte den ena affären av den andra på detta sätt. Förutom ull ingick förstås mindre partier av andra nordliga varor. Lutfisk från Norge skeppades till hela Sydeuropa och åts, särskilt i fastetider, som baccalà eller stoccafisso. Biskopens skatteinkomster i Växjö utgick i smör och ekorrskinn som skickades till Lübeck, där de kunde säljas och förvandlas till lübska mark eller rhenska gulden hos den Hansaköpman som fungerade som Medicis korrespondent på platsen. Åt andra hållet levererades förstås utom påvliga bullor och band också en och annan sydlig specialitet som färgade tyger, vin eller mandel till England och Sverige. Utom påven hade även prelater vid påvehovet inkomster i fjärran land som de ville få ut i Rom. Flera banker och köpmän kunde vara involverade. Om Florenskontoret tog emot vävarguldet, betalade Romfilialen ut påvepengarna. Och bankernas tillgodohavanden måste förstås clearas rättvist på något sätt.

Å andra sidan kan man förstås beskriva affären än mer förenklat som att väveriet på det italienska kontoret betalar in 50 floriner vid det ena bordet, varpå påven hämtar ut 40 vid det andra, medan 10 hamnar i kassakistan bakom. På det nordeuropeiska kontoret betalar biskopen 50 pund och fårägaren får 40, och 10 pund stannar i kassan. Bankiren tjänar 20 procent på vartdera stället.

Men till en början var Giovanni bara en av flera bankirer som betjänade påven. Den fjärde lyckträffen var mötet med kardinal Cossa, den blivande ”sjörövarpåven”, när denne var påvlig guvernör i Bologna 1402. Efter diverse förvecklingar lyckades Cossa bli vald till påve 1410 under namnet Johannes XXIII, medan de avsatta Rom- och Avignonpåvarna framhärdade förskansade i periferin. Medici hade sponsrat hans karriär och lånade nu honom pengar för att erövra Rom.

En god investering.

Johannes XXIII gav Medicibanken en unik ställning. Dels fick man monopol på förmedlingen av ämbetsavgifter, så att bullor och band enbart kunde lösas hos Medicis ombud på olika platser. Dels fick man sköta indrivningen av påvliga skatter och förmedla pengarna med de magiska metoder man förfogade över. Dels förvandlades den påvliga skattkammaren i praktiken till ett gigantiskt tillgodohavande i Romkontorets bokföring. Med en dylik summa i balansräkningen var de ekonomiska möjligheterna närmast gränslösa, även om man hela tiden måste vara beredd att betala påvens räkningar hemma eller på resa tillsammans.

Tyvärr blev Johannes XXIII redan 1415 avsatt av ett kyrkomöte samt fängslad för kätteri, handel med kyrkliga ämbeten, sexmissbruk med 200 nunnor och andra damer samt, mer originellt i genren, sjöröveri.

Han var ingen extremt förandligad prästman, men en duglig administratör. För Medici hade han varit en gudagåva. Giovanni och Cosimo betalade en avsevärd lösesumma och gav honom en fristad i Florens. När han avled beställde man av Michelozzo och Donatello en fantastisk gravvård i baptisteriet. Ett monument i brons över bankens trofasthet mot goda kunder. Samtidigt försonades man med efterträdaren Martinus V. När denne 1420 följd av bankkontoret tågat in i Rom återfick man samma monopol som man haft under Johannes.

Samma år överlämnade Giovanni formellt ägarmakten till sönerna, med Cosimo som verklig ledare. Familjen torde redan då ha varit rikast i staden, snart också i världen. Enligt skattelängderna från Cosimos tid stod han och hans familj för en allt överskuggande andel av statens intäkter. Detta även frånsett enormt skattefusk och det faktum att taxeringen inte innefattade verkliga inkomster utan bara låga schablonvärden för inkomstkällorna. Romkontoret var nolltaxerat.

Det var således meningslöst att göra politik i staden eller träffa avtal med republiken Florens utan att inhämta Medicis syn på saken.

Banken varade och hade makten i fem generationer. Familjen mycket längre. Men hur det trolleriet gick till är en annan historia.