Felaktig tolkning av rättsskandaler

Rättsaffärerna från 1950-talet ligger i halvdunkel. De fem emblematiska namnen, Haijby, Kejne, Unman-Lundquist och Selling, lyser med svag låga, omgärdade av en viss eggande oklarhet.

Rättshistorikerna har inte brytt sig om att granska dessa väldiga, kontroversiella fall (en liten kompendietext av straff rättsprofessorn Suzanne Wennberg är ett undantag). Tidningarnas huvudaktörer skrev aldrig sin egen historia. Arbetarens legendariske reporter Armas Sastamoinen hade memoarplaner som inte fullföljdes. Vilhelm Moberg lovade att skriva en utförligare text till Arbetarens femtioårsjubileum, men det blev av personliga skäl bara ett kort bidrag. Han tog sitt egentliga avsked från rättsaffärerna med den internationellt framgångsrika pjäsen Domaren (1957) som, även om den inte alls var någon nyckelhistoria, speglade hur myndigheter kunde använda sig av sinnessjukstämpeln för att bli av med besvärliga personer som Unman och Selling.

Den korthuggna historieskrivningen i uppslagsverk och minnesböcker gav länge beröm åt främst Moberg och Arbetaren, med reservationer för deras så kallade överdrifter och ovederhäftigheter. Till exempel skriver Herbert Tingsten i sina memoarer att Mobergs ”insats i rättsaffärerna är ett storverk, som borde vinna ära lika väl som hans författargärning”.

Under senare år har ganska obemärkt en alternativ historieskrivning vuxit sig stark. Perspektivet har totalt kastats om. En första signal gav konstkritikern Peter Cornell i sin essä ”De paranoiska åren: tabu och människojakt kring 1950” (Ord och Bild nr 6 1969). Han skriver att han förbryllas av alla paranoiska processer ”som belägrade min barndom”, makarna Rosenberg och Hiss i USA, Fritjof Enbom, Kejne och Haijby i Sverige. Han försöker räta ut sina personliga frågetecken och hävdar att ”två tabun var inblandade, kommunism och homosexualitet”, och att McCarthyistiska metoder i båda länderna framkallade en ”paranoisk psykos”. Historiedocenten, sedermera professorn, Jarl Torbacke gick några år senare slarvigt vidare i Cornells spår; den McCarthyistiska tankefi guren fi ck akademisk välsignelse (essän ”Från Haijby till Selling” 1976).

Från och med nu upphörde i stort sett den publicistiska uppmärksamheten kring aff ärerna Unman- Lundquist och Selling. I fortsättningen var det Haijby och Kejne som fångade intresset. Efter aktioner från RFSL frisläpptes 1981–82 en rad tidigare hemligstämplade papper i Haijbyaffären. Dokumenten visade och underströk några viktiga saker. Gustaf V hade haft någon sorts sexuell relation med Kurt Haijby på 30-talet. Redan innan Haijby började agera utpressare fick han pengar från hovet för det som kom att kallas ”nådigt känt ändamål”. Hovets utbetalningar gjordes i allmänhet med kungens medgivande (”vill icke lämna Haijby i sticket”).

Rättsapparaten kunde ha väckt åtal mot Haijby för utpressning, men inväntade Gustaf V:s död för att så länge som möjligt undvika skandal. Det kunde se ut som om homosexualitet var det centrala temat i Haijbyaff ären. Men det är en missuppfattning. Opinionsbildningen från de mest aktiva handlade om likhet inför lagen. Vilhelm Moberg sade 1953: ”Ett statsöverhuvuds sexuella vanor saknar i och för sig intresse […] Den sidan av affären intresserar mig givetvis inte det minsta.”

Kretsen kring RFSL ägnade sig endast förstrött åt de papper som de med sådan energi skaffat sig tillgång till. Man kan tycka att Haijby borde ha varit intressant för dem. Han var visserligen en skurk och en utpressare, men också ett offer (hans tvångsintagning på sinnessjukhus skedde med hänvisning till någon diffus paragraf om homosexualitet). Men den framväxande historieskrivningen kom att koncentreras kring Kejneaffären, som på ett helt annat sätt uppfattades som allvarlig.

Det var i april 1950 som den affären introducerades för allmänheten. Expressen var först och nyhetsingressen är värd att återge, den angav en ton som länge skulle dominera tidningarnas texter: 

”En känd präst i Stockholm har tvingats göra polisanmälan sedan han sedan två år tillbaka förföljts av en liga med trakasserier av olika slag. Ligan är tydligen homosexuell, kanske till och med homosexuellt prostituerad. Homosexualitet är ju i och för sig dess bättre inte längre betraktad som brott, men när trakasserier som närmast påminner om hemfridsbrott går i dess spår är det självklart att även en aldrig så förstående person måste reagera kraftigt och begära skydd.”

Ordet ”liga” togs ivrigt över av Stockholms-Tidningen som några dagar senare kunde ropa ut en ännu större nyhet på sin löpsedel: HOMOSEXUELL LIGA I STOCKHOLM SKYDDAS PÅ HÖGT FÖRVALTNINGSHÅLL. PASTOR FÖRFÖLJD SEDAN ÅR TILLBAKA.

Löpsedeln speglade de misstankar som pastor Karl-Erik Kejne bar på. Inför polisen hade han pekat ut en huvudmisstänkt för förföljelserna: lekmannapredikanten M, som bedrev rumsuthyrning på Östermalm. Vem eller vilka på högt förvaltningshåll som skulle ha agerat beskyddare var Kejne ännu inte beredd att peka ut. En del tidningar beskrev M:s rumshyrning som ”en homosexuell bordell” och Kejne som en präst som länge kämpat mot en utbredd pojkprostitution.

Järnbruksarbetaren Eric Thorsell, en av den homosexuella rörelsens förgrundsfi gurer, har i en intressant intervjubok skildrat hur han upplevde den här perioden (En homosexuell arbetares memoarer 1981). Han berättar hur han läste tidningarna och tänkte att det var ”synd och skam att en sådan som M skulle få förstöra ryktet för Sveriges homosexuella. Jag beslöt mig för att söka upp M och ge honom en ordentlig avhyvling för att han ställde till med skandaler kring homosexualiteten.” Han blev insläppt och hade ett samtal med M och en äldre dam, ”hans arvtant, en gammal kyrkfröken”. Han fick uppfattningen att ”historien om [predikanten] M och hans homosexuella bordell var uppdiktad”.

Thorsells reaktion antyder två saker. För det första fanns det vid den här tiden en diskussion bland homosexuella om den lilla minoritet som inte riktigt ville respektera gällande lagstiftning: att det var brottsligt att ha homosexuellt umgänge med en yngling under 18 år, och att det också kunde vara brottsligt att köpa sex eller utnyttja en underårigs ”beroendeställning” (18–20 år). M kanske tillhörde denna minoritet och det gällde för en medveten, laglydig homosexuell att höja varningsfl agg.

För det andra ställde Thorsell tidningspubliciteten mot den verklighet som han själv sett och upplevt. Ingenting stämde och det låg nära till hands för honom, och andra som hörde hans berättelse, att komma fram till slutsatsen: en uppdiktad historia.

Utgivaren av Thorsells minnen, Fredrik Silverstolpe, vidgade frågeställningen: ”Var det […] röken från moderna häxbål? En gigantisk mobbningsseans … ?” (Studier för en socialistisk sexualpolitik nr 5 1982).

Docenten i konstvetenskap Göran Söderström, den kanske viktigaste bidragsgivaren till den alternativa historieskrivningen, har utförligt uppehållit sig vid Kejneaff ären. Han ställer publicitet mot realitet (som Thorsell), drar paralleller till McCarthy (som Cornell) och använder uttrycket ”en häxprocess” (som Silverstolpe). Innebörden är alltså att Kejneaff ären saknar substans. Den har kunnat skildras som en rättmätig strid mot rättsröta, skriver han, men ”dess verkliga innehåll [var] förföljelse av en föraktad minoritet” (essäer i Sympatiens hemlighetsfulla makt 1999 och Homo i folkhemmet 2000).

Jag har av och till sysslat med rättsaffärerna under ett halvsekel. Jag fick hoppa in som ung hjälpreporter åt Armas Sastamoinen i en historia som såg ut att bli en ny rättsaffär (Huseby 1957), jag skrev en essä om regeringsmakt och samhällskritik (Unga liberaler 1961), jag hade tillfälle att diskutera med Vilhelm Moberg som under en tid var min svärfar, och jag behandlade Haijbyaffären i en bok om offentliga lögner (Lögnen i Sverige 1994, 2008). Utmanad för någon tid sedan av intervjufrågor från ett radioprogram (färgat av den alternativa historieskrivningen) bestämde jag mig för att på nytt gå in i materialet.

Först M, predikanten på Östermalm; fallet som på många sätt blev avgörande för Kejneaffärens förlopp. Såvitt jag kunnat se har det aldrig fått en korrekt och begriplig beskrivning. Jag ska försöka mig på close reading, med detaljer som förhoppningsvis bidrar till ett begripliggörande.

Riddargatan, den 2 mars 1948. I predikantens stora lägenhet bodde fem hyresgäster: en kypare, en kanslist från svenska konsulatet i Tel Aviv, en studerande, en underofficer vid kustartilleriet och en snart 22-årig kontorist vid namn Ernst E. Sent på kvällen kom det till ett bråk om en försvunnen bordsduk, kontoristen kände sig hotad av sin hyresvärd och ville flytta därifrån. Han fick kontakt med Kejne via en släkting som arbetade på Stadsmissionen. Kejne åkte blixtsnabbt över till Riddargatan för att hjälpa till med flytten, ledsagad av en bekant som yrkesmässigt var van att arbeta i bråkiga miljöer. När de anlände upplevde predikanten dem som buffelaktiga intränglingar. Kejne å sin sin sida upplevde predikanten som aggressiv, svavelosande och berusad. Efter flytten fick han höra kontoristens berättelse om livet som hyresgäst:

Den fyrtioårige M utgav sig för att vara nazist, skröt om förhållanden till olika kvinnor, men hade också besök på kvällstid av pojkar som han troligen var övervakare för. En kväll hade kontoristen blivit väckt av en spritpåverkad och naken M som ropade: ”Kom ska du få se något jäkligt trevligt!” I M:s rum pågick ett samlag mellan en flicka i sextonårsåldern, som verkade helt borta, och en något äldre pojke. M tog på sig flickans underkläder och dansade omkring.

Från en teologistuderande, Karl Erik H, som bott hos M i fl era omgångar, fick han höra en liknande berättelse. ”Ungdomar bodde kvar i M:s rum vissa nätter”, och M hade visat ”perversa böjelser”.

Kejne, anställd vid Stadsmissionen, såg sig själv som socialarbetare. Han tycks ha varit en pragmatiker som sällan tog fram de hårda och fördömande orden. Författaren Thorsten Jonsson, som lärt känna honom i rådhusrätten där båda var nämndemän, skrev att Kejne ”är allmänt bekant för sin humanitet, sitt realistiska och naturliga sätt att hands kas med sorgliga och avsigkomnna fall”.

Inför M reagerade Kejne med moralisk indignation. Hur kunde denne man få inneha venia, det vill säga tillstånd att predika vid Svenska kyrkans gudstjänster? Hur kunde han ges förtroendet att vara övervakare för ungdomar som nyss frigivits från fängelser? Han gjorde naturligtvis ingen hemlighet av hur han såg på M, och när han började få trakasserande telefonpåringningar (”jävla bög”) betraktade han det som ett försök från predikanten och dennes vänner att skrämma honom till tystnad och passivitet.

Under sin verksamhet hade Kejne inte kommit i närmare beröring med pojkprostitutionen; hans klientel var framför allt äldre, alkoholiserade män. Men berättelserna om M, och incidenterna runt omkring, gjorde honom ivrigt lyssnande, på jakt efter nya informationer. När några personer i Engelbrekts församling sommaren och hösten 1948 tog initiativet till Humlegårdsmissionen, en aktion för att rädda unga pojkar undan prostitutionen, hade han kontakt med verksamheten, men blev snabbt besviken. Den ledande missionären, redaktör D, misstänktes själv för att ha utnyttjat minderåriga. Kejne såg till att missionen stoppades.

På det personliga planet mötte han fortsatta trakasserier. Hans gamle medarbetare teologistudenten förmedlade en hälsning från M som han av en tillfällighet stött ihop med: ”Du ska nog hälsa honom Kejne, att jag ska sticka ut ögonen på honom. Jag hoppas att han får det bra i sin djävla himmel!” För Kejnes öron lät hälsningen som: ”Jag ska ta livet av Kejne!”

En mystisk man ringde till en socialassistent och påstod att Kejne hade haft homosexuellt umgänge med hans minderårige son (en snabbutredning kunde visa att anklagelsen var falsk). Ett par omständigheter tydde på att telefonmannen möjligen kunde vara identisk med M.

Kejne och en medarbetare som hjälpte honom att hålla vakt mot nattliga fridstörare upptäckte klotter i ett par telefonkiosker på Östermalm: ”Pastor Kejne har en stor kuk 20 93 09” och ”Pastor Kejne Stadsmissionen […] runkar och suger kuk bra 209309”.

Till sist, 20 oktober 1949, gjorde Kejne och hans ombud en polisanmälan, kort och allmänt formulerad men byggd på material som de tidigare sänt in och som de snart skulle komplettera. Där fanns vittnen som kunde beskriva hur M förtalat Kejne och utpekat honom som homosexuell. Misstanken mot M för kriminell homosexualitet fördes fram i två bilagor (uppteckningar av samtal med kontoristen och teologistudenten). För klottret i kioskerna fanns ännu ingen misstänkt, men Kejne menade att gärningsmannen troligen kunde sökas i ”sammanhang som herr M är hemmahörande i”.

Både som medborgare och ledare inom Stadsmissionen väntade sig Kejne att polisen skulle sätta in ordentliga resurser för att utreda trakasserierna och de förbindelser mellan olika personer (”liga”) som han tyckte sig ana. Men nästan ingenting hände, utredningen bedrevs på sparlåga. Inom polisen ansågs trakasserierna svårutredda och att undersöka M:s verksamhet som övervakare betraktades som ömtåligt och något man borde avhålla sig ifrån. Om man ”störde”, det vill säga förhörde, villkorligt dömda eller dem som på prov blivit frigivna från ungdomsfängelser, kunde man riskera att de återföll i brottslighet.

Kejne kände inte till polisens överväganden. Han noterade med irritation de magra utredningsresultaten. Redan hans allra första skrivelse hade innehållit formuleringar om att det var ett känt faktum bland socialarbetare att ”de homosexuella i en stad som Stockholm utgör ett kraftigt frimureri”. Nu föreföll det honom tänkbart att just denna sammanhållning kunde vara en förklaring till polisens passivitet. Kanske fanns det personer på nyckelposter som ville skydda M och redaktör D och överhuvudtaget var rädda för insyn i den här subkulturen.

En vårvinterdag 1950 fick Kejne en klient remitterad från socialläkaren i Stockholm. Vi kan kalla honom Tore Svensson; det är så han är känd i litteraturen. Hans berättelse kom att få ett stort förklaringsvärde för Kejne.

Sedan ungdomen hade Svensson beskyddats av den femton år äldre Nils Quensel, statsråd i Per Albin Hanssons och Tage Erlanders regeringar. Han hade fått pengar och understöd, och ibland hade han blivit piskad på bara kroppen. Han berättade om branden på Krukmakargatan nyårsaftonen 1936, inledningsvis rubricerad som mordbrand, där Willy, en annan av Quensels skyddslingar, innebränts. Han antydde att Quensel, på det ena eller andra sättet, spelat en dubiös roll.

För Kejne framstod det som fullt tänkbart att Quensel, i oro över hur händelserna skulle kunna utvecklas, använde sin ställning i regeringen för att bromsa polisutredningen. Kejne, eller någon i hans omgivning, gick till pressen med sina misstankar (”Homosexuell liga skyddas …”).

Larmet gav omedelbart resultat. En ansedd ämbetsman fick i uppdrag att granska polisens arbete. En erfaren och drivande åklagare sattes in som förundersökningsledare med utökade resurser. M hade varit övervakare/tillsyningsman för sammanlagt 14 unga män, av vilka 13 letades upp och förhördes. Tre av dem kunde vittna om att deras kontakter med M haft homoerotisk anstrykning, men i endast ett fall rörde det sig om något straff – bart, otukt med en 20-årig yngling ”under utnyttjande av dennes beroendeställning”. För detta, och förtal av Kejne, åtalades M och blev så småningom dömd till fyra månaders straff arbete. Den ansedde ämbetsmannen kritiserade i sin rapport polisen på flera punkter, men friade statsrådet Quensel från all inblandning.

Här kunde Kejneaffären, med reducerade proportioner, ha tagit slut om det inte varit för en gravt omdömeslös poliskontroll hemma hos Kejne (”knivfällan”) och upptäckten att några papper med Quensels namn hade försvunnit ur polisakten om branden på Krukmakargatan. Kejneaffären utvecklades till en Quenselaff är. Den centrala frågan löd: Varför skulle någon Quensel eller en tjänsteman som önskade vara honom behjälplig ha intresse av att få bort statsrådets namn ur brandakten om han inte varit inblandad i något kriminellt, kanske till och med delaktig i ett ännu större, mer elakartat sammanhang? Gamla och nya misstankar tvinnades samman och fi ck en sådan styrka att regeringen var tvungen att tillsätta Kejnekommissionen som i realiteten blev en Quenselkommission, en ingående granskning av branden och statsrådets relationer till skyddslingarna Svensson och Willy.

Quensels profil i den färdiga rapporten var, milt uttryckt, ofördelaktig. Som statssekreterare hade han ordnat jobb i finansdepartementet för den tidigare stölddömde Svensson.

Som statsråd hade han efter branden på Krukmakargatan kallat Stockholms kriminalchef till sin privata bostad. Hans relation till Svensson och Willy var uppenbarligen homosexuellt färgad, vilket på trettiotalet var riskabelt för en hög ämbetsman och statsråd eftersom homosexualitet var kriminaliserat och kunde ge en hållhake för utpressare. Själv förnekade han att han var ”pervers” eller ”homosexuell”, men medgav att han vid ett par tillfällen ”klått upp Svensson och vid ett tillfälle även Willy”.

Kommissionen kritiserade Quensel: han hade skapat ”en atmosfär av irritation och olust” hos myndigheterna, hans framställningar att få den allt besvärligare Svensson intagen på sinnessjukhus var ”anmärkningsvärda”. Hur polispapperen med Quensels namn försvunnit kunde kommissionen inte förklara, men den fann ingenting märkvärdigt med statsrådets agerande i samband med själva branden. Han hade velat hjälpa utredningen snarare än lägga hinder i vägen. Branden och dödsfallet var av allt att döma en olyckshändelse.

Kommissionen skrev att hänsynen till privatlivets helgd i detta fall måste vika på grund av ”det starka intresset av att allmänheten erhåller fullständig upplysning”. (Regeringen censurerade vissa avsnitt i den tryckta upplagan, SOU 1951:21).

Alla godkände inte motiveringen eller det som den resulterade i. Olof Lagercrantz i Dagens Nyheter talade om risken att väcka slumrande drifter i folkdjupen när det gällde homosexualitet, han ansåg att ”pratmakarna”, alltså de som varit med om att få en kommission tillsatt, hade anledning att läsa ”betänkandet med av skam brännande kinder. [De borde] övertänka vilken djup oförrätt de tillfogat en medmänniska som ödet försatt i en tragisk situation.”

Om ordet ”homofobi” varit i bruk vid den här tiden skulle kanske Lagercrantz i sin upprördhet ha använt det. I den följande alternativa historieskrivningen har det förekommit desto oftare. Lena Lennerhed talar i en doktorsavhandling om Arbetarens ”homofobi”, Göran Söderström skriver om en ”homofob våg” och om Kejnes och Vilhelm Mobergs ”kamp mot de homosexuella”. I en florerande mytbildning – bland annat på den kristna hbt-rörelsens hemsida augusti 2009 – tillskrivs Moberg åsikten att ”alla homosexuella skulle deporteras till Gotland”; i själva verket ett förslag som på femtiotalet framfördes av den reaktionäre skriftställaren Ebbe Reuterdahl. Moberg har även utsetts till ”århundradets homofob”.

Ord är viktiga. Fobi betyder enligt mina ordböcker ”ångestfylld tvångsföreställning” eller ”onormal skräck”; en homofob skulle alltså vara drabbad av ett närmast sjukligt tillstånd. Det är uppenbart att varken Kejne, Arbetarens journalister eller Vilhelm Moberg led av någonting sådant.

Kejne hade personligen uppfattningen att homosexualitet var en avvikelse, ”ett lyte”; en uppfattning som intressant nog delades av ledande homosexuella vid den här tiden. Så till exempel skrev Eric Thorsell i en artikel om homofi la människor och ”deras lyte”. Inför bildandet av RFSL sade rörelsens ombudsman Allan Hellman i en intervju att ”det är inte konstigare att vi homosexuella sammansluter oss i ett förbund än att sockersjuka och lungsjuka gör det”.

Lennerhed lyfter fram exempel ur Arbetaren som ter sig tvivelaktiga. Tidningens chefredaktör har också i en tillbakablick medgett en viss oförsiktighet: ”Det var ju ett rent krig vi förde mot rättsrötan och korruptionen. Det var ju inte så konstigt då om vi skrev lite oförsiktigt ibland om homosexuella. Vi på redaktionen hade ingen negativ inställning till homosexualitet som sådan.” (Evert Arvidsson intervjuad i Studier för en socialistisk sexualpolitik nr 5 1982).

Vilhelm Moberg talade ytterst sällan om homosexualitet som sådan. Hans engagemang handlade om rättssäkerheten. ”Det gäller ingen klappjakt emot de homosexuella: den avvikelse i sin natur som de företer betraktar jag för min del som ett olycksöde. Ingen vettig person vill lägga stenar på dessa medmänniskors bördor.” (februari 1951).

Moberg var en gammal livsdyrkare som såg kärleken mellan man och kvinna som det kanske högsta i livet; en människa som stod utanför den sortens upplevelser var olycksdrabbad. Det var en elementär känsla hos honom. Den som vill kan naturligtvis kalla honom ”fördomsfull”. Anna-Karin Carlstoft Bramell gör det i avhandlingen Vilhelm Moberg tar ställning 2007. För mig framstår hans existentiella formulering som helt okej. Det vill säga: så länge den inte används i en dold agenda eller i nedsättande tal. Sådana exempel har jag inte funnit hos Moberg.